Snubbla på slutrakan

Vad du än gör, bli inte sjuk! Det har varit mitt mantra under graviditeten. Och jag har lyckats förvånansvärt bra. Tills nu. För nu snubblade jag på slutrakan, och det rejält.

Diabetes förkylning (2)

Hela veckan har jag varit så gott som sängliggande i världens kanske elakaste förkylning. Antagligen har den varit etter värre eftersom jag dessutom är gravid i vecka 33 och allt är tyngre än vanligt oavsett. Men ändå – det har verkligen varit en dunderförkylning! Och ännu skulle jag inte säga att jag är frisk, men jag ser i alla fall ljuset i tunneln nu.

Diabetes förkylning (3)

Anledningen till att jag inte har velat bli sjuk under graviditeten är förstås inte att jag inte skulle klara av en förkylning. Nej, det är naturligtvis för att infektioner och sjukdomar brukar påverka mitt blodsocker så att det är nästan omöjligt att hålla på rimliga nivåer. Med en infektion i kroppen är det nästan alltid konstant vid 10 och omöjligt att få ner. Inte bra för barnet i magen!

Diabetes förkylning (1)

Men nu har jag faktiskt *peppar, peppar* lyckats hålla nere blodsockret. Det har varit under 7 så gott som hela tiden. Jag har tryckt in insulin i sådana mängder att jag nog aldrig har tagit så mycket insulin förut. Basalen har gått på +100% och korrigeringsdoserna har varit många och stora, men det har gått.

Någon bra kombination att vara sjuk i samband med insulinresistens i sista trimestern har det sannerligen inte varit. Fortfarande går basalen på +50% och jag hostar som en gammal borstbindare (Eller hostar de förresten? De kanske bara svär? Och röker? Men det börjar man väl hosta av på sikt så vi säger det ändå), men det ska nog ta sig. Och sen ska jag verkligen jobba på att gå i mål utan ytterligare infektioner, för det här önskar jag verkligen ingen gravid diabetiker – och inte mig själv heller en gång till!

En tjock diabetiker får skylla sig själv

Det finns saker jag skriver om här. Och så finns det saker jag inte skriver (så mycket) om. Av olika anledningar. En av de senare är mitt förhållande till min kropp och min vikt. Om man läser mellan raderna kan man nog ändå ana att jag inte alltid är du med min kropp, och mycket av det har jag med tiden insett att kan kopplas till min diabetes.

Genom åren har vikthetsen (ja, jag skulle faktiskt kalla det hets) från sjukvårdens sida varit ganska hård, och åtminstone jag har upplevt en otrolig betoning på siffror. Siffror i form av HbA1c och andra blodprovsresultat, blodtryck, och siffrorna på vågen. (Här ska jag inflika att min upplevelse förstås också beror på min personlighet och på hur jag uppfattar saker.)

Alltnog, det här i kombination med samhällets syn på diabetiker (jag menar, hur många gånger har man inte fått höra ”Har du diabetes? Men du är ju inte tjock!”) har gjort att jag har försökt hålla nere min vikt så mycket det går, för att åtminstone ingen ska tro att jag har mig själv att skylla för att jag har fått diabetes. Och det kan säkert vara bra i sig, bara det görs på ett hälsosamt sätt. Rent psykiskt har mitt sätt nog inte alltid varit speciellt hälsosamt, min syn på min kropp är helt enkelt inte vad jag önskar att den skulle vara. Sorgligt men sant. Bara det faktum att jag började löpträna för att rymmas i en klänning i en viss (ganska liten) storlek är ju egentligen för sorgligt.

Jag har aktivt jobbat för att inte låta de här känslorna och tankarna ta överhand. Så många gånger har jag velat skriva ”ignorera min feta mage”, ”strunta i min dubbelhaka”, ”bortse från mina stora lår” och liknande vid bilder jag har publicerat här på bloggen, men jag har inte velat ge det här sjuka synsättet så mycket utrymme. Det ska kväsas i sin linda, och inte få ta utrymme här. För jag vet ju att det inte är sunt, och inte sant heller.

7S0A8081

I samband med att jag blev gravid blossade de här känslorna och tankarna upp ännu mer. Jag har haft svårt för att se och känna kroppen bli större. Att väga mig och se vikten på vågen öka har varit jobbigare än jag hade förutspått. Och det gör mig ärligt talat förbannad! Och riktigt, riktigt ledsen. Att jag inte kan vara enbart tacksam för att min kropp klarar av att bära mitt barn, att jag inte kan glädjas fullt ut över min växande mage och det faktum att en frisk liten människa befinner sig inuti den, det är fruktansvärt sorgligt.

För att kanske – om möjligt – känna mig lite fin, och för att ha några minnen av den här tiden blev jag ändå så glad när jag fick möjlighet att vara gravidmodell för Matilda Saarinen Fotografi. I vecka 31 (30+5) träffades vi, och hon förevigade mig och gravidmagen.

7S0A8057

Här har jag gått upp ungefär exakt 10 kg, vilket är helt normalt (och antagligen till och med behövligt) vid den här tiden i graviditeten med tanke på min startvikt. Och fast jag ser både dubbelhakor och svullna fingrar, hjälper de vackra bilderna mig att också se det fantastiska i att jag faktiskt är en gravid kvinna, som lagrar energi för att kroppen ska orka med en förlossning, amning, vaknätter och allt vad det innebär att ta hand om ett litet barn.

7S0A8060

Det blev en lång harang det här, men vad jag egentligen vill komma till med det här inlägget är följande:

Snälla, snälla. Säg ingenting om vikt till en person med diabetes typ 1. Det finns ingen som har fått autoimmun diabetes på grund av övervikt. Typ 1-diabetes är en sjukdom som inte har någon som helst koppling till kroppsvikten och siffrorna på vågen. 

Att koppla diabetes typ 1 till kroppsvikten är som att förundra sig över att en person med cancer eller kronisk astma kan ha fått sjukdomen ”fast hen inte är tjock”. Det gör väl ingen, och lika lite borde vi göra det i samband med diabetes typ 1. Genom att trigga de här vikttankarna hos typ 1-diabetiker tror jag personligen att vi (sjukvården, omgivningen, diabetikern själv) skapar mer problem än om vi inte fokuserar så mycket på vikten. Så har det åtminstone varit för mig.

Boven i dramat

Jag har kunnat konstatera att jag har haft en förhållandevis lätt graviditet rent fysiskt – hittills. Utöver blodsockerkampen har jag bara haft lindriga graviditetsbesvär, men nu kan jag också pricka av lite jobbigare sådana.

Igår på jobbet satt jag på ett möte, och efter ett tag började jag känna mig yr, lätt illamående och svag. Min första reaktion var som vanligt att kolla blodsockret, men Dexcom visade 4,7 med en stabil pil rakt fram, så jag började misstänka något annat.

Efter ett tag började det susa och brusa i öronen och flimra framför ögonen, och jag kände mig svimfärdig. Jag reste mig och klarade mig till arbetsrummet, där jag fick sätta huvudet mellan benen ett tag innan jag kände mig så pass mycket bättre att jag kunde dricka lite vatten. Blodsockret var 5,0 enligt blodsockermätaren. Perfekt ju. Alltså något annat fel…

blodtrycksmätare

Det skulle visa sig att det var blodtrycket som var boven i dramat. Jag misstänkte det lite grann redan på dagen, och när jag senare på kvällen – hemma i sängen – började må riktigt uselt igen med samma symptom kollade jag blodtrycket. 98/52 var det – betydligt lägre än jag någonsin har haft. Jag inledde graviditeten med ett blodtryck på 121/80 (om jag inte minns helt fel), och det har legat där omkring sen dess. Alldeles utmärkt, med andra ord.

Hela tiden har jag fått höra att jag ligger i riskzonen för högt blodtryck på grund av att jag har diabetes, så jag hade inte direkt tänkt att jag skulle drabbas av det motsatta, som ju många gravida kan göra. Men så gick det alltså!

Nu hoppas jag bara att jag inte kollapsar på grund av blodtrycket. Just nu känns det närmare till hands än att jag skulle göra det på grund av blodsockret, eftersom det kändes så nära både när jag bara satt rakt upp och ner, och dessutom hemma i liggande ställning. Men om man dimpar med lågt blodtryck lär man väl ändå vakna ganska omgående, har jag förstått. Det skulle ju inte vara så trevligt om folk tror att jag har en hypoglykemi och börjar trycka i mig socker om det de facto är blodtrycket som är lågt och inte blodsockret. Å andra sidan får man väl bara vara glad om omgivningen reagerar på något sätt och inte lämnar en i sticket om man plötsligt ligger avsvimmad på marken.

Fredagsmys: ett halvt kilo grönsaker

Under den gångna veckan har det igen kommit rapporter om att finländarna äter för lite frukt och grönt. Jag måste erkänna att jag inte vet om jag själv kommer upp till ett halvt kilo grönsaker per dag, men jag gör mitt bästa.

grönsaker

Flera gånger under den senaste tiden har vi haft grönsaksbricka och dipp som fredagsmys, och det står på menyn också ikväll. Jättegott! Nu när jag är gravid och har lite svårt med blodsockret uppskattar jag verkligen sådant som inte är allt för jobbigt att hantera blodsockermässigt, även om jag doserar mycket större mängder insulin till bara grönsaker än jag någonsin har gjort tidigare. Morötterna kräver mest insulin, och gurkan minst. Så har det i och för sig alltid varit för mig, men nu är det ännu tydligare. Intressant ändå hur kroppen fungerar, fast jag kan bli tokig på att försöka agera bukspottskörtel åt den ibland.

Vårens händelser

Den som har följt mitt liv och leverne på Att vara etta vet att våren var en omvälvande period för mig. Från lycka och glädje till största sorg, på en väldigt kort tid.

Blåsippor

Då var det så tungt och jobbigt att jag inte klarade av att gå närmare in på det, men jag nämnde att jag kanske kommer att berätta någon gång. När tiden är inne.

Det är den nu. Nästa inlägg tänker jag ägna åt något som egentligen känns fruktansvärt personligt – på gränsen till privat – men som jag samtidigt upplever att är oerhört viktigt att lyfta upp i ljuset och tala om. Jag återkommer. Det är en lång historia.

Perfektion på första advent

Jag ska inte skriva att tiden flyger iväg. Jag ska inte göra det. Men det gör den. Seriöst, är det verkligen första advent idag? Uppenbarligen. Kära nån…

Första advent

Lite har jag faktiskt hunnit förbereda. Några dörrkransar och en adventsljusstake har jag pysslat ihop (även om den sistnämnda är oerhört brandfarlig och förmodligen inte kommer att tändas allt för ofta).

Själv går jag omkring i min lilla blodsockerbubbla, och fokuserar stenhårt på min diabetes. Det är otroligt tungt, men jag har lyckats ganska bra. Inte många blodsockervärden är över 7, och jag försöker ge mig själv en mental klapp på axeln så ofta jag kommer ihåg det. Bra jobbat, Maria!

Första adventsljusstake

Jag har skrivit det förut, men jag gör det igen: Typ 1-diabetes är en jobbig typ att kämpa med/mot om man försöker eftersträva perfektion. Någon sådan är nästan omöjlig att uppnå. Men jag gör så gott jag kan. Kanske det räcker.

Träningen, då?

Det är väldigt länge sen jag har skrivit något träningsrelaterat inlägg, men det beror inte på att jag inte har tränat utan på en massa andra saker. Dels har jag själv fått prioritera om min träning och mina träningsmål lite grann, och dels har jag reflekterat mycket över vilken bild jag egentligen förmedlar om träning utåt.

Det har varit tal om träningshets och kroppshets på flera olika håll den senaste tiden. I Träningspoddens senaste avsnitt diskuterades huruvida träningsprofiler hetsar med sin aktiva livsstil, och Mia Skäringers briljanta serie om kroppshets tar upp träningen och det negativa som följer på att aldrig känna att man gör tillräckligt.

Och mitt i det här står jag. Som dels vill uppmuntra till rörelse, motion och träning, men samtidigt inser hur nära gränsen jag själv kan hamna i att känna att jag aldrig gör tillräckligt. Jag har hållit igång löpningen, styrketräningen och yogan som förut, men det känns hela tiden som om dagarna och veckorna inte räcker till och som om jag borde träna mer, och mer strukturerat.

Kettlebell

Nu har jag på sätt och vis erbjudits en chans att prioritera om, och det kommer jag också att göra. Jag har fått ett nytt styrketräningsprogram av en PT, som ska hjälpa mig att nå en – förhoppningsvis – sund och bra balans i min träning, anpassat efter mina behov just nu. Vilka mål jag har med styrketräningen får jag återkomma till, men just nu är det här läget med min träning.

Hur tänker du kring träning? Känner du dig hetsad att träna och som om du inte räcker till? Vill du läsa om min träning på Att vara etta eller påverkar det dig negativt?