Ljuva tider

Nu stundar ljuva tider. Juli månad – behöver man säga något mer? Jag tror inte det. Tidigare har jag inlett sommartakt på bloggen efter midsommar ungefär, men i år har jag haft någon form av sommartempo året om, och det lär fortsätta.

Jordgubb

Medan jordgubbarna växer sig stora och röda i växthuset tänker jag fokusera på att bara njuta av sommaren och livet ett litet tag. Det kan innefatta ett svettigt träningspass, god mat, en bra bok, ett handarbete eller pyssel. Mitt blodsocker mår som bäst när jag kopplar av, fast jag vet att många andra typ 1:or har det tvärtom och får det svårare att hantera blodsockret när de inte har vardagsrutiner att hålla sig till. I och för sig styrs jag ganska långt av mina rutiner året om, och det kanske bidrar till att blodsockerkampen brukar bli lättare när jag är ledig. Det är liksom bara vardagsstressen som släpper, och det kan ju inte vara något annat än positivt.

Som ett brev på posten

Att jag ogillar sådant som kan påverka blodsockret negativt är väl allmänt känt vid det här laget, men ibland har man inget val. Antibiotikakuren jag intog för borreliosen är över, men till följd av den försvagades mitt immunförsvar, et voilá: Som ett brev på posten kom några av de negativa biverkningar man kan få av starka antibiotikakurer: svampinfektion och en förkylning utan dess like. Väldigt trevlig uppladdning inför Möviken runt nästa lördag! (Ni hör ironin, va?)

Vätskesystem löpning

Utöver att det naturligtvis är tröttsamt att inte må bra, går jag miste om motionseffekten på blodsockret när jag inte kan träna. Nu börjar förkylningen småningom avta, fast igår testade jag ett mycket lugnt pass på gymmet och kunde konstatera att jag nog inte är helt frisk ännu. Det får bli lugn yoga några dagar till innan jag kör igång hundraprocentigt med löpning och gymträning igen.

Den här gången startade förkylningen på ett konstigt sätt; pang bom på bara. Jag brukar alltid få en förvarning av blodsockret, som stiger vid infektion, men nu hade jag plötsligt bara ont i halsen en kväll och så nästa dag var förkylningen ett faktum. Det förhöjda blodsockret kom inte förrän några dagar in i snorandet. Synnerligen märkvärdigt! Å andra sidan kan jag inte säga att jag direkt har någon rutin på att vara förkyld. Sist jag hade en förkylning var visst i mars 2017, så jag ska nog egentligen bara hålla truten och inte klaga. Knappt en förkylning per år är väl inget att bråka om, kan man tycka.

Just nu kliar det ändå i kroppen efter att få springa, inte minst för att jag har införskaffat ett nytt vätskesystem till löpningen. En 2 liters vätskeblåsa med slang för en billig peng, bara för att testa hur det kan fungera på långpass. Ebba gav i alla fall systemet klart godkänt.

Vätska löpning

Hur är det, egentligen?

”Det verkar vara en hemsk sjukdom att leva med, diabetes typ 1.” Jag har fått kommentaren från flera håll, och fortsatt reflektera över vilken bild av sjukdomen jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen?

Att jag har varit lite nere den senaste tiden har nog inte undgått någon, och jag tror också att det har återspeglats i min inställning till min diabetes. Små motgångar har känts stora, och följaktligen har dåliga dagar i blodsockerkampen framstått som helvetiska. Jag har beklagat mig (kanske mer än vanligt) när blodsockret har flängt hit och dit, medan jag i en positivare sinnesstämning skulle ha tagit lättare även på de svängigaste blodsockerkurvorna.

Injicera insulin

Till syvende och sist handlar väl mycket om balans. Livet med diabetes typ 1 är dåliga dagar, men det är också riktigt bra sådana. Jag minns knappt tiden före jag insjuknade, och jag skulle definitivt inte säga att jag lever ett dåligt liv idag – tvärtom. Det är förmodligen väldigt annorlunda jämfört med hur det skulle vara om jag inte hade diabetes, men det är inte dåligt.

Om jag skulle få min diagnos idag skulle jag antagligen uppleva att livet förändrades totalt, för en stor omställning är det absolut att få diabetes typ 1, men det här är min normala vardag, och även om den nog skiljer sig en hel del ifrån en icke-diabetikers är den ändå min norm, mitt liv. Jag känner liksom inte till något annat. Och det är både bra och dåligt, men mest bra. Mitt liv är mest bra ändå. Så det är väl så det är, egentligen.

Hur känner ni andra med diabetes typ 1? Hur är det för er, egentligen?

Tårar av glädje och av sorg

Som jag har gråtit den här våren. Tårkanalerna har varit som kranar, som har börjat rinna närhelst de har känt för det. Jag är generellt väldigt känslosam av mig, och ganska gråtmild också i vanliga fall, men nu har det nästan varit extremt. Jag har gråtit både av glädje och av sorg, och idag fick jag anledning att gråta igen.

Imorse var jag nämligen till diabetesläkaren – vilket jag avskyr. Jag har kommit fram till att det sitter i från barndomen, och fortfarande känns läkarbesöken fruktansvärt jobbiga rent psykiskt för mig, fast jag sällan har blivit riktigt dåligt bemött på senare tid. Det var värre när jag var yngre, då var det mer regel än undantag att både jag och min mamma gick snyftande från läkarmottagningen.

ÅUCS

Idag fick jag i alla fall anledning att gråta igen – den här gången av glädje. Alla värden var perfekta, och läkaren var väldigt trevlig och sa att om jag fortsätter så här är min förväntade livslängd som vilken frisk människas som helst. Jag vet inte om någon som inte har diabetes typ 1 kan förstå vad det betyder, men det är en otrolig lättnad att få höra.

Vissa som har levt med diabetes typ 1 lika länge som jag har gjort (eller längre) har fått höra att de inte kommer att kunna leva ett ”normalt” liv; de kommer inte att kunna skaffa barn och de kommer att få allehanda komplikationer innan de dör i förtid. Jag har också läkarnas varnande ord från förr som ett eko i bakhuvudet, och därför är det så skönt att höra att allt ser bra ut, och att framtiden faktiskt kan vara ljus. Kanske inte att undra på att glädjetårarna börjar rinna när man vandrar ut från sjukhuset med det i bagaget.

När allt påverkar blodsockret

Jag blir så trött! Som om det inte vore nog med det fruktansvärda som hänt under våren – nu har jag fått ytterligare en blodsockerfiende på halsen: Borrelios.

Jag bor i fästingtäta trakter, och var och varannan drabbas av borrelia här, så det var väl bara en tidsfråga innan jag också skulle få eländet, men att det tvunget skulle vara just nu känns som höjden av Murphys lag. Jag står inför sommarens intensivaste och förmodligen tyngsta arbetsvecka, och så får jag borrelios. Tack för den! Jag har bott och vistats i de här områdena hela mitt liv (vilket är snart 35 år) utan att få en enda fästingburen sjukdom, men å andra sidan är det väl aldrig speciellt lägligt med sjukdomar. De kommer när de kommer, oanmälda och ovälkomna.

Antibiotika

Borreliosen, eller kanske snarare den hästkur antibiotika jag är tvungen att ta, påverkar mitt blodsocker enormt. Antibiotika är något jag försöker undvika in i det sista annars, men nu skulle jag aldrig våga chansa och inte ta medicinerna. Fästingburna sjukdomar är ju ingenting att leka med. Och blodsockret har – såklart – löpt amok. Högt, högt, högt. Nåja, jag försöker tänka att om jag blir av med borreliosen med det här, så måste det genomlidas. Det är bara att höja basalen och pumpa in mer insulin för att försöka få ner blodsockret åtminstone lite grann.

Usla kort på hand

Idag hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg om hur man får lära sig att spela med de kort man blir tilldelad i livets kortspel. Något lite hurtfriskt om hur alla har olika kort på hand, och får göra sitt bästa med dem. Spela med i livets poker och lära sig leva med det man har fått. Vara tacksam för det man har. Jaja, ni vet.

Men så har jag precis haft några överjävliga dagar med min diabetes, och jag känner bara ”nej!”. Jag orkar inte vara tacksam för något med den här skitsjukdomen, inte just nu. Varför fick just jag de här usla korten? Jag vill inte spela med dem! Det är orättvist!

Blodsockerkurva Animas vibe

En dag (ellar ja, natt) då jag vann blodsockerkampen och fick en ”normal” blodsockerkurva hela tolv timmar. Det händer inte varje dag. 

Ibland känns det som om min typ 1-diabetes är värst i världen. Jag tittar på andra diabetiker, som verkar kunna äta och träna och göra vad de vill*, medan mitt blodsocker åker bergochdalbana om jag inte är extremt strikt och planerar allt in i minsta detalj. Det är orättvist, det är vad det är!

Och ibland måste man få tycka så. Det kan uppfattas som att jag klagar, och det är helt korrekt. Jag klagar så in i vassen på den här skitsjukdomen och de här usla korten jag har fått. Ibland behövs det. För att det faktiskt är usla kort man har på hand när man har diabetes typ 1.

*Jag fattar också att det sällan är så, det kan bara se ut så ibland.

Imorgon: Drömmarnas motionsdag

För tredje året i rad deltar Diabetesföreningen i Åboland i Drömmarnas motionsdag/Unelmien liikuntapäivä. I år infaller den 10 maj på Kristi himmelsfärdsdag, och eftersom det är en ledig dag är det väl ett ypperligt tillfälle att komma och träna!

Unelmien liikuntapäivä

I år fick de 100 första anmälda till Drömmarnas motionsdag varsin t-skjorta till den som håller i träningen. Håll alltså utkik efter mig iklädd denna imorgon!

Vi träffas vid cykelställningarna vid busstationen i Pargas centralpark imorgon kl. 18.00. Vem som helst kan delta och evenemanget passar alla åldrar. Kom med och rör på dig och ha roligt tillsammans med oss! Man behöver varken ha diabetes eller vara medlem i föreningen för att få vara med. Här (klick!) hittas lite mer information om evenemanget.

Drömmarnas motionsdag

Vi är med! Är du?