Jaget i forskningsprocessen

Vissa är mer intresserade än andra av forskningsprocessen och min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Idag tänkte jag presentera ett utdrag ur en text till avhandlingen som jag jobbar med just nu. Kul för dem som tycker att det är spännande, kanske mindre kul för er andra (men ni hittar säkert något ni tycker är skojigt att läsa en annan dag, hoppas jag!).

Texten är som sagt under bearbetning, så den kan komma att ändras ännu. Varsågoda:

”Min egen utgångspunkt kan hävdas öppna upp för ett djupare berättande eftersom intervjupersonerna kan uppleva att jag verkligen förstår vad de talar om, men påverkar samtidigt min roll som intervjuare i och med att jag kan ha svårare att distansera mig till det som sägs, vilket till exempel kan ta sig uttryck i att jag inte ber intervjupersonerna förklara vad de menar för att jag själv i egenskap av typ 1-diabetiker är så införstådd med diskursen.

[…]

Jag påverkar med andra ord forskningsprocessen, direkt eller indirekt, från början till slut. Det kan verka problematiskt, men all slags forskning påverkas på olika sätt av yttre och inre faktorer (jfr Bourdieu 1975)*. Så länge forskaren förmår öka medvetenheten och för ett reflexivt responemang behöver detta faktum inte nödvändigtvis vara negativt. Gayatri Chakravorty Spivak argumenterar för att den subalterna eller den andre aldrig kan tala, och resonemanget kan enligt min åsikt överföras på vilken grupp människor som studeras som helst; den andre kan aldrig ”tala” i egentlig mening. Frågeställningar kring vems röst som hörs, vem som har makten att låta röster höras och på vilket sätt är alltid, eller borde åtminstone alltid vara, aktuella (jfr Spivak 1988, 104)**. När vi försöker förstå någon annan överför vi alltid mening på det vi hör och förmedlar vidare, vilket innebär att det inte är den andre som ”talar”.

Diabetes forskning

Enligt Spivak är ansatsen att överhuvudtaget förstå det främmande omöjlig, liksom att tala för den andre. Med Spivak kan man hävda att all forskning är konstruerad med forskarens egen själv- och världsbild som bakgrund. Den reproducerar en syn på världen som speglas i forskarens egna förutsättningar och erfarenheter, och verkligheten beskrivs från ett redan givet vetande och en given föreställning. Det man kan begripa gör man för att man känner till det från förut, vilket innebär att det man inte känner igen går förlorat eller blir missförstått (jfr Lundahl 2001, 126-127)***. Betyder detta att vi inte ska försöka förstå andra? Nej, tvärtom: Jag sällar mig till Spivaks åsikt om att vi inte ska lämna fältet, utan istället vara medvetna om förhållandena och arbeta för att höja vårt medvetande.”

*Bourdieu, Pierre (1975): The Specificity of the Scientific Field and the Social Conditions of the Progress of Reason. Social Science Information 14 (1975, No. 6), 19–47.

**Spivak, Gayatri Chakravorty (1988): http://abahlali.org/files/Can_the_subaltern_speak.pdf

***Lundahl, Mikaela (2001): http://glanta.org/tidskrift/alla-nummer/?viewArt=567

Forum för medicinsk humaniora

Det är så roligt att det mesta jag gör i mitt arbetsliv just nu kan kopplas till diabetes (och min avhandling om sjukdomsberättelser om typ 1-diabetes). Så också arbetsresan till Uppsala, som jag är lyckligt hemkommen från nu. I Uppsala deltog jag i ett seminarium om medicinsk humaniora och samhällsvetenskap.

Engelska parken Uppsala

När jag var i Lund i maj stötte jag för första gången på begreppet, som redan länge har varit känt internationellt som medical humanities. På svenskt håll har forskargrupper och nätverk initierats vid flera större lärosäten under senare år, och Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala är ett av dessa.

Men vad är medicinsk humaniora nu igen? Jo:

Medicinsk humaniora (medical humanities) har blivit ett nyckelbegrepp för att beskriva samverkan inom utbildning och forskning mellan humaniora, samhällsvetenskap, medicin/hälsa samt farmaci. […] Ursprungligen låg fokus på att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv i medicinska professionsutbildningar, men efterhand har medicinsk humaniora vidgats till att även innefatta ett uttalat forskningsperspektiv där frågeställningar relaterade till medicin, sjukdom och hälsa sätts i ett historiskt, kulturellt och socialt sammanhang. Den mångvetenskapliga inriktningen innebär att medicinsk humaniora utgör ett brett område och omfattar studier som sträcker sig från individens erfarenheter av sjukdom och hälsa till utvecklingen av medicinska praktiker och samhälleliga perspektiv på hälso- och sjukvård. 

Läs mer på Forum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala.

Uppsala universitet

Medicinsk humaniora är med andra ord ett otroligt brett område, och min forskning platsar – ganska självklart – in under kategorin studier om individens erfarenheter av sjukdom och hälsa. Jag tror starkt på en frammarsch för den här sortens förståelseforskning, och efter dagarna i Uppsala är jag än mer säker på att medicinsk humaniora är ett område som kommer att få allt större betydelse i takt med tiden.

Den där avhandlingen

I fredags var jag på en disputation i folkloristik, och efterföljande karonka. Även om avhandlingen som behandlades inte ser ut att ha så mycket med mitt ämne att göra vid första anblicken, har vi samma självreflexiva problem och frågeställningar – oavsett om vi som forskare jobbar med fans och fandom eller diabetiker och sjukdomsberättelser.

Avhandling

Jag har funderat mycket på min egen roll i avhandlingsarbetet. Hur påverkar det faktum att jag själv har diabetes typ 1 dem jag har intervjuat? Vilka eventuella följder har det för analysen? Det finns en massa intressant litteratur på området, och jag kommer självklart att utveckla mitt resonemang i doktorsavhandlingen.

När är den klar? När får man läsa avhandlingen? undrar vissa redan. Svaret är att man beräknas lägga fyra års heltidsarbete på en doktorsavhandling, och jag är i början av mitt andra år på heltid. Det dröjer med andra ord ett litet tag till…

Förståelseforskning om diabetes

Livet som doktorand och forskarstuderande går på många sätt att jämföra med livet som diabetiker. Likt en blodsockerkurva är det än upp, än ner. Åtminstone för mig. Ibland tycker jag att jag har kommit på eller skrivit något jättebra, och ibland tycker jag att allt jag producerar är undermåligt. Som tur är har vi regelbundna forskarseminarier vid mitt ämne, så jag behöver aldrig gå omkring speciellt länge och våndas förrän jag får feedback.

Det är mycket som ingår i en doktorsexamen, inte bara själva avhandlingen. För tillfället avlägger jag också en obligatorisk kurs i vetenskapsfilosofi, där vi bland annat behandlar olika sorters vetenskap. Själv arbetar jag ju inom människovetenskaperna, i första hand med förståelseforskning. Det kan vara förvirrande, för vad är det egentligen? Det många förknippar med vetenskap hänger ihop med ett naturvetenskapligt tankesätt, men om vi försöker använda naturvetenskapliga metoder som grund för vår förståelse av samhället uppstår svårigheter.

Förståelseforskning

Själv tar jag fasta på det resonemang filosofen Peter Winch för om begreppslighet. Det jag analyserar i sjukdomsberättelserna uppdagar, med Winchs ord ”vad som meningsfullt kan sägas”, inte vad de empiriska undersökningarna kan visa vara fallet (Winch 1994, 74)*. Eftersom ett huvudsyfte i min doktorsavhandling är att nå förståelse och skapa kunskap om upplevelsen av kronisk sjukdom, ligger mitt resonemang i samklang med Winchs konstaterande om vad människovetenskaplig forskning kan innebära: ”Att upptäcka motiven till en förbryllande handling är att fördjupa vår förståelse av denna handling, det är detta ”förståelse” betyder när det tillämpas på mänskligt beteende” (Winch 1994, 79).

*Winch, Peter (1994): Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin jämte fyra essäer. Thales, Stockholm.

Gästkrönikör i Allt om Diabetes

”Följer du med mig, Maria?” Min mamma gläntade på dörren till klassrummet, där jag och resten av klass 3B hade lektion. Det var den 28 oktober 1992 och jag var nio år gammal. Det som hände efter att min mamma knackade på dörren till klassrummet den där onsdagen kom att förändra mitt liv, för det var upptakten till hur jag fick min diagnos: diabetes typ 1.”

Allt om Diabetes

I höstas fick jag en förfrågan om att skriva en krönika om diabetes och min forskning till Svenska diabetesförbundets medlemstidning, Allt om Diabetes. Självklart ville jag det! I dagarna fick jag det senaste numret av tidningen i mina händer, med gästkrönikan i.

Gästkrönika i Allt om Diabetes

Alltid lika kul att se sin egen text i tryck! Jag hade faktiskt aldrig sett Svenska Diabetesförbundets tidning i pappersformat eftersom jag bara är medlem i Diabetesförbundet i Finland, men den svenska tidningen var verkligen läsvärd. Bland annat kunde man läsa om en ny tjänst som diabeteskonsulent och om ett forskningsprojekt som ska hjälpa barn och ungdomar med diabetes typ 1 till en bättre egenvård (klicka för att komma till artiklarna på nätet).

Min krönika finns tyvärr inte på nätet, men jag delar ju med mig av ganska mycket både om min diabetes och om forskningen här på Att vara etta, så den som läser bloggen vet lite grann – och mer blir det!

I år, då?

För inte så länge sen fick jag en fråga här på Att vara etta i kommentarsfältet till ett inlägg (tack för frågan, Milla!). Frågan gick ut på om jag tror att vi som redan har diabetes typ 1 kommer att bli botade inom något år. Mitt svar är att jag jättegärna vill tro att vi blir det, men för att vara helt ärlig vet jag faktiskt inte om jag vågar tro att vi kan bli det – någonsin.

Så pessimistiskt, jag vet, men så länge jag har haft diabetes (25 år) har jag hört att forskarna är ett botemedel på spåren, men ännu känns det lika långt ifrån som när jag hörde det första gången. Även om tekniken och hjälpmedlen har gått framåt oerhört mycket de senaste åren känns ett regelrätt botemedel allt längre bort ju äldre jag blir.

Solnedgång

Själv kommer jag nog inte att kunna tro att jag kan bli fri från min diabetes förrän jag får uppleva det själv. Men vilken känsla det skulle vara! Jag vågar inte ens föreställa mig den fullt ut, faktiskt. 2016 skrev jag att botemedlet kanske kommer nästa år, men det gjorde det ju inte. I år, då? Man kan ju alltid hoppas.

Den näst bästa julklappen

Jag är fortfarande vid liv efter läkarbesöket i måndags! Direkt efteråt gick jag till universitetet på forskarseminarium och där blev jag kvar i dagarna två. Pust nu känns hjärnan helt urblåst! Dagarna avrundades med fakultetens julfest och ovanpå den folkloristikens och religionsvetenskapens gemensamma julfest, så nu har det verkligen varit full rulle från arla morgon till sen kväll.

Julpapper

Hos läkaren fick jag den näst bästa julklappen* någonsin, nämligen en bekräftelse på att mitt HbA1c har hållit sig på samma nivå, och att allt i övrigt ser bra ut med min hälsa. Vilken lättnad! Jag är alltid lika nervös inför läkarbesöken. Jag oroar mig för att något ska vara fel med min kropp, att läkaren ska säga att jag inte får ha kvar min pump eller sensor och annat liknande. Men nu är det över och det är ett halvt år till nästa gång. Fy farao så skönt!

*Den bästa julklappen? En fungerande bukspottskörtel såklart!