På tantens arm

Nu är jag äntligen hemma igen från min resa! Konferensen var otroligt intressant och givande på så många olika sätt. Det är sådana här stunder jag verkligen känner att jag älskar mitt jobb!

Ethnocon

Mitt eget framträdande inföll på konferensens sista dag, vilket gjorde att jag var lite smånervös hela tiden fram till dess. Blodsockret påverkades ändå inte nämnvärt av den lilla stressen, och så här i efterhand känner jag mig mycket nöjd med min insats – om man nu får säga det själv utan att låta väldigt dryg, haha. Nej, men ni vet när man är lite pirrig inför något, och så gör man det ändå. Den känslan efteråt. Bästa.

EthnoconHealthMatters

Presentationen behandlade det som fanns på tantens arm, fast den här gången på engelska. Jag redogjorde bland annat för ett kulturanalytiskt perspektiv på medicinteknologiska hjälpmedel – i det här fallet en CGM-sensor – med utgångspunkt i en personlig erfarenhetsberättelse. Jag hade en kortärmad skjorta när jag stod framför publiken, och på min arm fanns en likadan sensor som ”tanten” i citatet hade. Det kändes bra. Några år tidigare skulle det inte ha gjort det.

Mot Uppsala

I skrivande stund är jag – kanske något oväntat för Att vara ettas läsare – på väg från Stockholm mot Uppsala. Där väntar årets största händelse för nordiska etnologer och folklorister: 34th Nordic Ethnology and Folklore Conference.

Jag deltar i konferensen för första gången, och ska presentera min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Som jag nämnde igår är det alltså en otroligt intensiv och spännande vecka jag har framför mig! Jag är sessionsledare för Health Matters tillsammans med två andra forskare som jag lärde känna vid Lunds universitet, så det känns ännu mer ansvarsfullt – och kanske också ännu mer nervöst – att åka på konferens den här gången.

Uppsala

I februari låg Uppsala i vinterskrud – nu ska det förhoppningsvis vara aningen varmare. Jag stannar veckan ut eftersom jag passar på att besöka goda vänner efter arbetsdagarna, så nu kommer jag att ligga lite lågt med bloggen ett tag framöver. Konferens, borrelios och antibiotika ovanpå allt annat i den dagliga blodsockerkampen blir nog fullt tillräckligt för mig.

Säg gärna hej om du läser Att vara etta och råkar stöta på mig i Uppsala eller Stockholm!

Ykköstyypin diabetes – Diabetes typ 1

Jahapp, hur gick det med presentationen igår, då? Nå, nu är den som presenterade kanske inte rätt person att fråga (man borde väl kolla med publiken!) men ur mitt perspektiv kändes det jättebra. Skönt!

Sairauskertomuksia

”Sjukdomsberättelser om diabetes typ 1” var min rubrik.

Jag presenterade min forskning på Kulttuurin ja terveyden tutkimusyksikkö vid Turun Yliopisto (Åbo Universitet). Jag berättade om vad jag jobbar med, om mitt material och om vad jag har kommit fram till hittills, och så fick åhörarna ställa frågor. Jag fick också värdefull respons på hur jag kan gå vidare, och sånt är alltid guld värt i forskarsammanhang.

Sairauskertomuksia ykköstyypin diabetes

Diabetes typ 1 – Ykköstyypin diabetes (eller tyypin 1 diabetes) på finska.

Ni känner säkert igen bakgrundsbilderna från bloggen. Det är en av fördelarna med att själv ha samma sjukdom man undersöker, man har tillgång till relevant ”rekvisita” för olika tillfällen. Haha!

Spännande tider

Nu nalkas spännande tider. Inte nog med att vi snart får ställa om klockan och jag får tampas med omställningen till sommartid med mitt blodsocker – jag ska också snart börja ett nytt jobb. Jag kommer att vistas på universitetet precis som tidigare, och också få möjlighet att jobba lite med min forskning, men min huvudsakliga anställning kommer under en liten tid att vara en annan än den jag har idag som stipendieforskare.

MariaJ

High five för spännande tider!

Dessutom väntar någonting mycket nervkittlande för mig imorgon. Jag har varit över havet (till Sverige, med andra ord) och presenterat min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 i olika omgångar. I Tammerfors har jag presenterat på engelska på en konferens, men imorgon väntar min första presentation på finska – verkligen en utmaning! Jag är väl inte direkt oäven på finska, men på en akademisk nivå känns finskan nästan ännu mer utmanande än engelskan. Jag får återkomma till hur det gick efteråt! 

Piip! Piip! Piip!

Mitt blodsocker har en egendomlig förmåga att bete sig som en riktig skitstövel i de mest opassande situationer. Jag tycker att jag har gjort allt för att det ska hålla sig inom ramarna, men blodsockret tycker ”Tjohej! Nu sticker jag iväg upp! Eller nej, ner!”.

Insulinpump larm

Ibland stänger jag faktiskt av CGM-larmen om jag ska göra någonting riktigt viktigt, för i sådana fall vet jag att jag har gjort allt jag har kunnat, och att larmen bara skulle stressa mig.

På forskarseminariet kunde hela församlingen den här gången två dagar i rad helt plötsligt höra min pump tjuta Piip! Piip! Piip! som en mikrovågsugn. Det var larmet för blodsockervärden under 3,1 (som inte går att stänga av på Animas vibe). 3,1 i blodsocker är ju väldigt lågt, men dels hade jag en gammal sensor som nog inte visade värdena riktigt korrekt, och dels var mitt blodsocker faktiskt generellt ganska lågt just de här dagarna. (Jag har en aning om varför, men säker kan man ju aldrig vara.)

Jag tycker fortfarande – intressant nog kanske – att det är lite pinsamt när pumpen larmar så där. Inte direkt på grund av min diabetes, för det skulle vara minst lika pinsamt om min telefon ringde. Det hänger väl ihop med att inte vilja störa och vara till besvär. Det känns lite respektlöst på något sätt, oavsett anledning, tycker jag.

Hur känner ni andra om er diabetes ”stör” i sådana här sammanhang?

”Vad har tanten på armen?”

Nu väntar forskarseminarium i dagarna två för min del. Det är alltid lika roligt – och lika uttröttande. Haha. Hjärnan är som mos efter två dagar med alla smarta doktorander och forskare i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi.

Diabetespuoti diabetes

Vad den här tanten (alltså jag) har på armen är i det här fallet bara ett armband från Diabetespuoti

Den här gången presenterar jag en text som ska bli en artikel med arbetsrubriken ”Vad har tanten på armen?” Kulturanalytiska perspektiv på kropp, hälsa och sjukdom i berättelser om diabetes typ 1. Vad ”tanten” hade på armen var en sensor, och hela artikeln inleds med ett citat från en intervju, som beskriver situationen som uppstod vid frågan ”Vad har tanten på armen?”. Det är jätteintressant, om jag får säga det själv!

”Hej! Jag har SAID”

De senaste dagarna har det dykt upp flera artiklar kring de fem nya klassificeringarna av diabetes som rekommenderas av en forskargrupp med professor Leif Groop i spetsen. Istället för diabetes typ 1 och typ 2 föreslår forskarna fem olika diabetestyper, nämligen:

  • SAID (severe autoimmune diabetes): motsvarar i princip typ 1-diabetes och LADA (latent autoimmune diabetes in the adult).
  • SIDD (severe insulin-deficient diabetes): omfattar personer utan antikroppar med högt HbA1C, försämrad insulinproduktion och måttlig insulinresistens.
  • SIRD (severe insulin-resistant diabetes): karaktäriseras av kraftig övervikt och allvarlig insulinresistens.
  • MOD (mild obesity-related diabetes): omfattar kraftigt överviktiga patienter som insjuknar vid relativt ung ålder.
  • MARD (mild age-related diabetes): är den största gruppen (ca 40 procent) och samlar de äldsta patienterna.

Läs mer på Svenska Yles sidor.

Diabetes tatuering

Vad innebär nu det här för mig som typ 1:a? Antagligen inte så speciellt mycket mer än att jag skulle få säga ”Hej! Jag har severe autoimmune diabetes” istället för diabetes typ 1.

För de andra grupperna lär det dock kunna vara av större vikt med en ny klassificering. I dagsläget finns SIDD, SIRD, MOD och MARD alla under paraplybegreppet diabetes typ 2, trots att det alltså är konstaterat att diabetes typ 2 kan vara väldigt olika – och att behandlingen därför också borde vara mer individuellt anpassad. (Läs mer på SVT Nyheter.)

Roligt med framsteg i all slags diabetesforskning, tycker jag! Och jättefint om det här kan hjälpa någon under den nuvarande klassificeringen diabetes typ 2 till bättre behandling och vård.

Diabetes

”Har du SAID nu, matte? Inte diabetes typ 1 längre? Då täcker vi över tatueringen! Vad sa du? Severe autoimmune diabetes? Fortfarande diabetes? Men vilken tur, då kan tatueringen stå kvar!”, tyckte Ebba.