G4 eller G6?

När jag fick Dexcom G6 hade jag fortfarande kvar min G4:a parallellt ett tag, eftersom det kändes onödigt att avbryta en sensorperiod så där mitt i. Därför har jag kunnat jämföra de olika systemen mycket konkret.

Dexcom G4 Dexcom G6

Och de är förvånansvärt exakta båda två, faktiskt. Fördelen med G6 är ändå att man slipper kalibrera (G4 ska kalibreras med två blodsockervärden per dygn) och dessutom är det mycket lättare att applicera Dexcom G6. På mig har det gjort mindre ont att skjuta in den nyare varianten också.

Dexcom G6 Dexcom G4

Jag vet faktiskt inte hur länge till G4:an ska tillverkas – det finns ju en G5:a också – så kanske G4:an är på väg ut snart? I vilket fall som helst sätter jag tummen upp för Dexcom G6!

Dex G sex

Jag har gått och blivit med en G6:a! En Dexcom G6, alltså. Det låter väldigt fancy, och det är det nog också för det är ett av marknadens nyaste och mest exakta CGM-mätsystem. Min G4:a har varit en trotjänare, men nu tyckte vårdpersonalen att det är läge för mig att testa G6:an. Jag var lite tveksam till att ta i bruk ett nytt system så nära inpå förlossningen, men bestämde mig ändå för att ge det en chans.

Dexcom G6

Och hittills har jag varit nöjd, nöjd, nöjd. Det första dygnet stämde värdena inte riktigt överens med stick i fingret, men efter ungefär 24 timmar visade Dexcom nästan exakt samma värden som det kapillära blodsockret. Suveränt!

Dexcom G6 behöver egentligen inte kalibreras alls, men jag rekommenderades ändå att testa blodsockret manuellt då och då, vilket jag definitivt gör för att försäkra mig om att blodsockervärdena verkligen stämmer. En nackdel jag har märkt är att räckvidden mellan handenhet och sensor är kortare än G4:ans, och så får G6:an compression lows ganska lätt, men annars har jag ingenting att klaga på efter en dryg veckas användning!

Mammaledig punkt nu

Det var inte en dag för tidigt, men nu är jag mammaledig. Jag har inte satt någon som helst prestige i att jobba ”till slut”, och kanske snarast antagit att jag kommer att bli tvungen att bli sjukledig före moderskapsledigheten tar vid, men faktum är att det gick bra.

Jag har en väldigt flexibel och förstående arbetsplats och har fått anpassade arbetsuppgifter och mycket distansarbete, så det har fungerat fint att kombinera med det heltidsjobb det är och har varit att hålla blodsockret i schack.

Babykläder

Blodsockermässigt är det ändå verkligen läge att bli ”ledig” nu. Vissa dagar har jag så segt blodsocker att jag måste ta insulin en halv till en timme före jag äter om blodsockret är lite högt, och då är det bra att kunna anpassa schemat helt till diabetesen. I kombination med att byka och förbereda det sista till babyn är det också ungefär vad jag orkar med just nu.

Blott en dag

Det finns så många berättelser som kan berättas. En del önskar man att man aldrig hade behövt höra, men likväl finns de där. Vissa får ta utrymme, vissa ger man röst, medan andra får vänta på ett lyckligt slut. Jag skulle kunna välja och vraka bland de här berättelserna, men just idag tänker jag berätta en helt annan, mycket banalare historia.

Den tog sin början natten mellan fredag och lördag, klockan 03:01. Ett larm från pumpen, helt plötsligt mitt i drömmens land. Elektronikfel, pumpen fungerar inte. Kaputt. En av mina värsta materiella mardrömmar. Samtal efter samtal till jouren, som inte svarar(!). Fram med manualer, försöka fixa själv. Hjärtat som dunkar hårt, hur ska jag veta vilka doser jag ska ta med pennor om jag inte får igång pumpen? Tänk om barnet påverkas, jag vet ju inte alls hur jag ska dosera med pennor nu i graviditetens slutskede. Panik. Lugn, det ordnar sig. Allt ordnar sig.

Men plötsligt känns det också så banalt. Materiella saker kan fixas, de kan ersättas. Och det gjorde de också. Jag fick igång pumpen, och redan nästa morgon fick jag hjälp och en reservpump, i väntan på en ny.

Insulinpumpar Ypsopump

I övrigt lever jag enligt devisen ”blott en dag”. En dag i taget. I väntan på det lyckliga slutet*.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

vilken tröst vad än som kommer på.

*Jag och barnet mår bra. Berättelsen som aldrig kommer att berättas här är överhuvudtaget inte relaterad till graviditeten.

Nytt bröd – focaccia

Nu har jag ätit nötbröd så det står ut genom öronen på mig. Det är visserligen jättegott, men att äta det flera månader i rad utan omväxling är kanske inte att rekommendera. Således dags att hitta ett nytt recept på ett aptitligt, blodsockervänligt bröd!

Focaccia Diabetes

Jag vet inte hur det är med er, men jag går åtminstone väldigt långt på andras rekommendationer. Det här brödet läste jag att ska vara både snällt mot blodsockret och gott – och dessutom lätt att tillaga – så jag beslöt mig för att testa.

Focaccia Blodsockervänligt

Och mycket riktigt. Nog var det mumsigt alltid! Jag öste på med oliver, rödlök, fetaost, vitlök och rosmarin, och fick ett slutresultat som jag är mer än nöjd med. Det var nästan lite för gott så ett varningens ord – ät inte så mycket på en gång om ni är höggravida. Annars kan det lätt gå som för mig, att det känns som om magen bokstavligen ska spricka. Hehe.

Focaccia LCHF

Det här är kanske inte direkt ett frukostbröd, men jag tycker att focaccia passar lite när som helst faktiskt. Jag kände inte ens att mandelmjölssmaken störde, trots att mandelmjölet är den enda mjölsorten i receptet. Mandelmjöl är väldigt skonsamt mot mitt blodsocker, så det är jätteskönt att ha ett nytt recept att variera med nu när insulinresistensen är som värst.

”Har blodsockret stabiliserat sig?”

Maken till det stabila blodsocker jag har får man leta efter just nu. Ni vet den där frågan man får ibland som typ 1-diabetiker, ”har blodsockret stabiliserat sig nu?” och man kväver en suck inombords, för när blir en typ 1:as blodsocker någonsin stabilt. Men faktiskt, det kanske är att vara gravid i tredje trimestern som krävs!

Blodsockerkurva diabetes typ 1

Det är förstås alla hormoner som bidrar, för jag skulle verkligen inte säga att jag var mindre noggrann med blodsockret i första trimestern och ändå hade jag betydligt svajigare kurvor då. Nu är det liksom som om man äntligen får belöning för att man gör alla rätt, för en gångs skull.

Men segt är det ju. Allt är lite annorlunda. Bland annat tar jag nästan alla bolusdoser med insulinpenna, och helst ungefär en halv timme (eller minst femton minuter) före måltider, för att kurvan ska hållas jämn. Just nu är min basal nästan uppe i det dubbla (en dryg enhet ifrån bara), och bolusdoserna är oftast lite mer än fördubblade. Lite svårt att veta hur man ska dosera är det, men det är ändå tacksamt eftersom kroppen verkar vara med på noterna. Det lär bli något att minnas och tänka tillbaka på när amningen tar vid och blodsockerbergochdalbanan antagligen blir ett faktum, om min kropp nu följer ”regelboken” för hur blodsockret ska (eller kanske snarare brukar) bete sig generellt.

Graviditet som prestation

Genom alla år med typ 1-diabetes har jag sett en graviditet som något stort och skrämmande, ett projekt som kommer att innebära en massa, massa jobb. Så har det förvisso också varit, men vad jag mer och mer har börjat inse är att jag mest har fokuserat på graviditeten som prestation. Fokus har varit så starkt på att nu är det bara att kämpa som gäller, att jag nästan har glömt bort vissa väsentligheter. Så som att graviditeten faktiskt inte (bara) är en prestation.

Med typ 1-diabetes blir det väl lätt så att mycket handlar om blodsockret under en graviditet, men det är också viktigt att komma ihåg att de 9 månaderna inte enbart är ett projekt som ska ros iland med så goda ”resultat” som möjligt.

7S0A8141

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

En graviditet är ju de facto något som man inte alltid kan påverka. Visst, jag kan göra så gott jag kan genom att försöka hålla blodsockret innanför ramarna, men huruvida mitt barn blir friskt och normalstort eller inte är inte enbart upp till mig och min prestation. Det finns ju faktiskt helt friska mödrar som får stora eller små barn, friska eller sjuka, oavsett hur väl de har ”skött sig” och ”presterat”.

Som typ 1:a har jag kanske allt för mycket tagit på mig något slags ansvar för att det skulle vara mitt fel om allt inte går bra, och det är trots allt ganska orealistiskt. (För att inte säga orimligt tungt att bära på.)

7S0A8147

Foto: Matilda Saarinen Fotografi

Nu har vår lilla till all lycka hållit sig inom alla normalkurvor som finns, och har åtminstone hittills verkat vara en frisk och – väldigt – pigg krabat. Men om så inte skulle ha varit fallet, då? Jag är helt säker på att jag skulle ha anklagat mig själv, och det kommer jag antagligen att göra om något går snett, fast jag vet att jag inte skulle ha kunnat göra mer än jag har gjort. Det kanske är vanligt för alla väntande mödrar att känna så, men jag har ändå en känsla av att jag som typ 1-diabetiker har ännu större press och prestationsångest flåsande i nacken.

Faktum är väl ändå att allt inte är i mina händer. Och att graviditeten inte är – eller i alla fall inte borde vara – ett projekt där jag ständigt ska prestera så gott jag kan. Så många andra faktorer påverkar vilken liten människa mitt barn blir, och nu på slutrakan börjar jag mer och mer inse att projekt graviditet inte är det mest väsentliga här. Min prestation med blodsockret är betydande och viktig under graviditeten – absolut! – men det är inte den som är det centrala. Det är inte något slags ”toppresultat” som är slutmålet, utan barnet, det nya lilla livet som påverkas av så mycket annat än bara min diabetes, och som är älskad från första stund oavsett storlek, form och hälsostatus.

Projekt graviditet, med förlossningen som slutmål, är inte det som spelar störst roll. Viktigast är barnet, och det som kommer efter graviditen. Det är lätt hänt att man glömmer det när man är gravid och kämpar med blodsockret och diabetes typ 1, tror jag.