En i övrigt trevlig människa

En grej som jag tycker är lite problematisk med att sjukdomsblogga är att allt lätt blir så personligt, nästan privat. Jag brukar ju skriva om när jag går till diabetesläkaren; det känns nästan som om jag borde göra det på min diabetesblogg.

Nu har jag faktiskt gått till endokrinologiska mottagningen några gånger under den senaste tiden utan att nämna det på Att vara etta, men i samband med det senaste besöket reflekterade jag över något jag verkligen vill ta upp här.

YpsoPump inserter

Nämligen vad som erbjuds mig som patient i vården, i relation till mina behov. Jag är väldigt tacksam för diabetesvården i Finland, men som med så mycket annat bra finns det alltid utrymme för förbättring.

Personligen upplever jag maktförhållandet ganska problematiskt. I vården känns det som om jag som patient förväntas hamna lägre i någon slags hierarki, där läkaren är på toppen. Faktum är ändå – och det har jag upplevt så många gånger – att jag som typ 1-diabetesveteran med mina 26 år med diagnosen i bagaget faktiskt vet mycket mer än läkarna om just min diabetes.

Jag säger absolut inte att jag inte uppskattar endokrinologernas arbete, men en viss ödmjukhet inför den kunskap jag besitter (jag som trots allt lever med sjukdomen tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om!) skulle nog vara på sin plats.

Vissa läkare är bra på det här, andra är mindre bra. Dem jag gillar minst är sådana som kollar på mina blodsockerkurvor och tvärsäkert säger något i stil med ”här ska vi ändra på basalen!” på basis av något de helt tydligt har läst i medicinsk litteratur om diabetes typ 1. Medan faktum är att just min kropp inte nödvändigtvis alls fungerar enligt teoretisk litteratur. Och min personliga erfarenhet väger ändå ganska tungt, vågar jag påstå.

Häromdagen var jag med om just ett sådant där tvärsäkert påstående. Och jag vill ju så gärna att personen ska ha rätt, att det ska fungera, men innerst inne vet jag att det inte kommer att göra det. Snällt sitter jag ändå där och nickar och säger ”nja, jag tror inte riktigt det men jo, visst kan jag testa”, och så går jag hem och ställer om doserna och vad händer?

Jo, just det: det fungerar inte. Precis som jag visste. Och det stör mig, för jag skulle ju så gärna vilja vara till lags, speciellt när läkaren är en i övrigt trevlig människa. Men min kropp fungerar inte alltid som jag eller läkarna vill, och sist och slutligen känner jag den ändå bäst. Ändå ”kan” jag inte säga emot läkaren allt för mycket, mest för att jag känner mig i underläge och de facto är beroende av läkarnas välvilja när det handlar om vilka hjälpmedel och vilken vård jag ska få.

Observera att jag inte dissar all läkarkunskap. Det finns otroligt kunniga läkare, och i början av min diabeteskarriär var jag naturligtvis väldigt beroende av endokrinologernas råd och kunskap, men i takt med tiden har jag blivit min egen diabetesexpert. Efter 26 år vågar jag nog hävda att jag är den som vet absolut mest om min egen sjukdom – på gott och ont. Mest på ont, när den behandlande läkaren är en i övrigt väldigt trevlig människa.

Vardagsmysterier

Ibland får vardagens små mysterier sin högst logiska förklaring. Så skedde häromdagen, när jag äntligen fick svaret på varför jag kastade bort min blodsockermätare i somras.

Blodsockermätare

Då tänkte jag att det väl ändå var höjden av tankspriddhet att slänga mätaren, men det är egentligen ganska lätt hänt. Så här:

Häromdagen hade jag mätt blodsockret, och stod i beråd att kasta teststickan. I ena handen höll jag den använda teststickan – som alltså skulle slängas – och i den andra fodralet med mätaren. Tadaa! Vi har en förklaring! Lägg bara till en liten, liten gnutta tankspriddhet, och vips är det mätaren som hamnar bland soporna, istället för teststickan. Det höll med andra ord på att hända igen…

Blodsockermätare teststicka

Sen kan man förstås ändå tycka att jag är mer än lovligt disträ som inte lägger märke till vad jag håller på att slänga, men det är väl som man brukar säga: Ålderdomen kommer inte ensam. Hmm…

Träningsfokus

Nu är jag igång med mitt nya träningsprogram! Som jag skrev tidigare har jag anlitat en PT som har gjort ett nytt styrketräningsprogram till mig, och sen en tid tillbaka följer jag det. Det är jätteroligt! Efter de första passen hade jag sån träningsvärk att det kändes som om jag aldrig hade tränat tidigare, men det beror förstås på att många av övningarna tränar muskler jag bara har snuddat vid tidigare i styrketräningen. I övrigt är såväl marklyft, benböj som bänkpress fortfarande med i programmet – precis som förut. Jag gillar att träna med fria vikter.

Fokus just nu är alltså på styrketräningen, i en ganska lagom liten dos. Jag tränar två pass i veckan på gymmet, springer/joggar en gång och kompletterar med så mycket yoga jag orkar (vanligen ett eller två pass per vecka).

Yogamatta

Jag yogar bara hemma för tillfället. Lugna, meditativa pass med mycket stretch.

Mitt blodsocker gillar konditionsträning – speciellt löpning – men jag har faktiskt inte upplevt att jag mår sämre utan det jag brukar kalla motionseffekten fast jag tillfälligt har skurit ner på den mer kvalitativa löpningen. Allt hänger förstås ihop med en massa annat (när är kroppen någonsin okomplicerad?), och jag är fortfarande inne i en ganska låg period när det gäller blodsockernivån, så det underlättar naturligtvis också.

Det känns lite konstigt – mest mentalt – att inte springa så mycket, men jag går hundpromenader med Ebba varje dag och det är ju också någon form av lågintensiv konditionsträning.

Hur tränar du just nu?

På Astrids och Fredericks födelsedag

En av mina favoritförfattare, Astrid Lindgren, skulle ha fyllt 111 år idag. Men dagens datum står också för något annat, något som en diabetesbloggare nog bör uppmärksamma. Det är givetvis Världsdiabetesdagen jag talar om. Den är ju idag! Tjohej och tjohå!

Anledningen till att dagen firas just idag är att även någon annan än Astrid föddes då. Frederick G. Banting firade också sin födelsedag den 14 november, och han är ju som vi alla vet den som ansågs ha ”uppfunnit” insulinet. (Det tvistas lite om vem som egentligen var först, och vem som borde få ta åt sig äran, men Banting var i alla fall en av pionjärerna).

Världsdiabetesdagen 2018

Hur ska jag uppmärksamma dagen, då? Jag inledde firandet med att medverka i en direktsänd intervju på radion som jag kan länka till om YLE lägger upp ett klipp (men jag vet inte om de gör det eftersom det var en live-sändning). På kvällen ska jag träffa ett gäng Sockertoppar över en middag på restaurang, och sen sänds ju Diabetesgalan på Sveriges TV3 och Viafree. Idel festligt program, med andra ord!

Gör du något speciellt på Världsdiabetesdagen?

 

Årsdag på årsdag

Det trillar in en massa diabeteserelaterade årsdagar för min del i oktober och november. 28 oktober är min D-dag och idag, den 12 november, är dagen jag startade mitt Att vara etta-konto på WordPress. Den 13 november skrev jag mitt första blogginlägg, ”Jag har diabetes”. Det blir exakt tre år sedan imorgon.

Kladdkaka diabetes

Allt detta har kanske inte direkt uppmärksammats på något hejdundrande sätt, men i söndags firade vi min pappa på farsdag. Då hade jag bakat blodsockervänlig kladdkaka i muffinsformar. Receptet jag lade ut är fortfarande ett av mina mest välbesökta inlägg på bloggen, och det förstår jag verkligen eftersom kladdkakan – utöver att vara väldigt blodsockervänlig – också är förvånande god. Testa själv vid tillfälle!

Kladdkaka

Ovanpå är det vispad grädde och granatäppelkärnor. Det uppskattades även av min pappa, som fick diabetes typ 2 ett tiotal år efter att min typ 1-diabetes bröt ut. Han behandlas med insulin (NovoRapid och Levemir) sedan många år tillbaka och när jag jämför våra sjukdomar är de väldigt snarlika. Det skulle vara otroligt intressant att veta var i den nya klassificeringsskalan för diabetes han placerar sig. En – högst ovetenskaplig – gissning från min sida är att det åtminstone inte skulle vara i kategorierna SIRD, MOD eller MARD…

Grovt nötbröd

Nej, hörni. Det var bara att ta skeden i vacker hand, och inse att det inte finns någon genväg till goda blodsockervänliga bröd. Själv är bäste dräng och så vidare. Bara att ställa sig och baka sitt eget bröd!

Grovt nötbröd i Kenwood

Kenwooden kom i användning igen, och man kan ju säga som så att det inte har beretts bröd med den på ett bra tag i det här köket. (Visserligen behövde jag bara mixerdelen den här gången, men ändå.) Jag kom nämligen över ett recept som verkade väldigt lovande: Grovt nötbröd hos Åse Falkman Fredrikson.

Grovt nötbröd mix

Jag har lite svårt för diverse dieter och skulle inte säga att jag själv äter enligt någon dylik (kanske mest för att stävja ett stundtals faktiskt ganska ätstört tänkesätt, som nog lätt blir en följd av att hela tiden vara tvungen att tänka på hur kosten påverkar blodsockret). Med det sagt finns det vissa dieter som är väldigt blodsockervänliga, och som jag gärna hämtar inspiration ifrån. Här har vi ett gott exempel.

Grovt nötbröd

Det grova nötbrödet överträffade verkligen mina förväntningar! Det innehåller inget mjöl (mer än det man mixar av nötterna) och är så grovt att det faktiskt – med en portion fantasi – påminner lite om någon rågbrödsvariant. Det är självklart inte som äkta rågbröd, men smaken är långt ifrån de mandel- och kokosmjölsbröd som annars ofta blir standard i blodsockervänlig kost.

Grovt nötbröd skivat

Jag gjorde en sats, men jag ska nog baka snart igen och passa på att fylla två formar och frysa ner den ena. Helt perfekt bröd för mitt blodsocker, och det bästa av allt är att det dessutom är väldigt delikat!

Jag i diabetesmånaden

Huj, vad tiden går! Vi är redan en god bit in i november – den blå månaden, diabetesmånaden. Själv befinner jag mig i en period då jag å ena sidan är tvungen att fokusera stenhårt på min diabetes och mitt blodsocker, samtidigt som jag å andra sidan aktivt försöker prioritera bort alla sjukdomsrelaterade och negativa tankar. Ingen enkel ekvation!

Gårdshundsmys

Ett bra sätt för mig att sköta min sjukdom men ändå inte koncentrera mig på den fullständigt är att vistas ute, helst tillsammans med mina nära och kära. I söndags tog vi en långpromenad med Ebba i ett vackert novemberväder. Självklart passade vi på att stanna och mysa och busa lite längs vägen. Gårdshundsbus kan vara något av det bästa som finns!

Gårdshundsbus

Naturligtvis kommer jag också att följa en del av de evenemang som ordnas i samband med blå november, men jag kommer nog att välja bort sådant jag inte mår så bra av att ta del av just nu. Till exempel dokumentärserien Leva utan att dö – en serie om diabetes känns så otroligt viktig och värdefull för allmänheten att titta på, men själv orkar jag inte än en gång ta in allt det negativa som faktiskt kan vara ett faktum vid den sjukdom jag är tvungen att kalla min. Inte just nu.

Var befinner du dig i relation till din diabetes just nu? Blir det fullt fokus på diabetes i november? Hur känns det? Orkar du ta in allt?