”Jag behöver ingen!”

På jubileumsfesten i lördags hade jag den stora äran att få hålla ett festtal, och eftersom det är väldigt diabetesrelaterat tänkte jag publicera en del av det här. Det blir inte hela talet (det var sex sidor långt!) men en del av början. Kanske känner någon igen sig i mina tankar, kanske tänker någon att den där Maria är då en idiot. Hur som helst, det här är en del av min diabetesresa. Varsågoda:

Jag behöver ingen! Det var mina ord, som jag upprepade i nästan 20 år. Jag behöver ingen! Jag behöver faktiskt ingen.

När jag var 9 år fick jag min diagnos, diabetes typ 1. Min inställning till sjukdomen, och framför allt till andra med diabetes, var ganska ljum – för att uttrycka det milt. Jag ville inte sammankopplas med diabetes, och jag ville definitivt inte vara en diabetiker. Jag behöver ingen annan med diabetes, jag klarar mig själv. Punkt.

Under årens lopp har jag klarat mig ganska bra utan andra diabetiker. Visst har jag haft personer med sjukdomen i min bekantskapskrets, till och med i min direkta närhet, men vi har sällan pratat om diabetes. Kanske i förbifarten, men inte verkligen pratat. Absolut inte. Antagligen mest för att jag inte har velat.

Men för några år sedan hände något. Exakt vad det var har jag svårt att sätta fingret på, men något var det. Det kanske kallas att mogna, att växa upp. Småningom insåg jag i alla fall att visserligen inte behöver någon, men att det kan vara ganska skönt att ha någon ändå. Någon annan med diabetes, som kan stötta och hjälpa och trösta, och bara finnas där och veta hur det är, ibland också utan att man behöver säga så mycket.

Alla behöver väl någon. Oavsett vilket sammanhang det handlar om, så är det sällan så att ensam är stark. Hur gärna man än skulle vilja intala sig det. Och tro mig, det har jag gjort.

Vem den här någon är, kan säkert variera. Ett bra sätt att hitta någon, eller kanske till och med några, kan vara att gå med i en diabetesförening. Nu talar jag ju för ”redan frälsta”, men visst finns det en styrka i gemenskapen en förening kan ge. Man är inte ensam, man är aldrig ensam. Det finns andra som går igenom liknande saker, och det finns hjälp att få om det behövs.

Diabetesfunderingar

Fest för föreningen

Som jag tidigare har nämnt jubilerar Diabetesföreningen i Åboland i år. Hela 30 år har föreningen hållit igång sin verksamhet, och det firades med en hejdundrande jubileumsfest igår.

Festklänning

Själv fick jag äntligen festinviga mitt diabeteshalsband Kevo, och var är väl mer passande att bära ett halsband med texten diabetes på än just på en tillställning för en diabetesförening?

Festklänning insulinpump förvaring

Förvaring av insulinpumpen är alltid en liten utmaning när man bär klänning. Jag har många alternativ, bland annat mina AnnaPS-trosor, men den här gången fick det bli mitt lårbälte med ficka för pumpen. Det känns lite diskretare än att börja gräva efter pumpen i trosorna när man ska dosera insulin vid festbordet.

Vi har en hel del program på kommande inom föreningen för att fira jubileumsåret, så den som vill hålla sig uppdaterad om vad vi har för skoj på gång kan gå in och gilla Diabetesföreningen i Åboland på Facebook. Gör det!

Det svåra valet

Nu står jag inför det svåra valet att bestämma mig för hur jag ska gå vidare på insulinpumps- och CGM-fronten. Garantin på min Animas har gått ut, och jag lever på ”lånad tid”. I klartext innebär det här att om min pump får något fel nu, får jag ingen ny.

Vad jag kan välja mellan är följande alternativ:

  1. Fortsätta med min nuvarande Animas och sensorering med Dexcom G4 – utan garanti
  2. Medtronics MiniMed 640 G och sensorering med Enlite
  3. Omnipod och Freestyle Libre

Inget av alternativen känns riktigt bra. Jag skulle vilja fortsätta med min Animas, mest för att det är så praktiskt att få sensorkurvorna rakt i pumpen. Och definitivt för att jag då får fortsätta med Dexcom, som jag älskar. Dessutom ska jag äntligen börja få tillräckligt med sensorer, så det känns himla trist att behöva avstå från det. Men det känns väldigt osäkert, eftersom garantin för pumpen inte är i kraft längre. Vad gör jag om pumpen går sönder? Vågar man ha en insulinpump utan garanti?

20180510_190918.jpg

Dexcom G4 är inte direkt diskret, men funktionen är enastående!

Medtronics pump låter lite lockande, men jag är inte alls sugen på sensorering med Enlite. Sist jag testade Enlite-sensorerna visade de blodsockervärden som var helt uppåt väggarna och inte alls stämde överens med verkligheten. Men det kan ju ha förändrats…

Omnipod känns lite klumpig, även om man slipper slangen. Och Libre är säkert bra, men jag har vant mig vid larmen som Dexcom ger, och avstår ogärna från den funktionen.

Jag har sneglat väldigt mycket på Tandems t:slim insulinpump, som är kompatibel med Dexcom G5. Den känns som ett perfekt alternativ, men hittills har ingen distributör tagit in den i Finland. Innan den är upphandlad och tillgänglig vid mitt sjukhus lär det väl ha gått några år, och jag vet inte om jag vågar vänta så länge med en pump utan garanti.

Vad ska man göra? Hur skulle du göra om du var i min situation?

Nu blommar det!

Nu jädrar blommar det, typ överallt. Så också i växthuset, där jag i år ska försöka mig på att driva upp några nya (mer eller mindre blodsockervänliga) grönsaker och frukter.

Tomatplantor

I år ska detförhoppningsvis – bli tomater, squash, paprika och gurka. Och melon. Ja, melon! Jag undrar just om det kommer att bli något av melonfröna, men visst skulle det sitta fint med en melonpizza från det egna växthuset.

Växthus

Jag ska nog skaffa en hängande jordgubbsplanta i år också, tror jag bestämt. Det är rejäl takhöjd så här spirar kläng- och hängväxter fint. Sen får man bara hoppas på en ordentlig skörd, så kanske jag kan tillaga något nytt blodsockervänligt att tipsa er om i matväg framöver.

Blåsa ur skallen

En del dagar är sådana, vissa mer än andra. Igår var en sån dag. Då ett ”blåsa ur skallen”-träningspass var på sin plats. I mitt fall innebar det ett löppass utan tidtagning, bara på känsla. Ömsom lugnare fart, ömsom fartökningar utan dess like. Bara ut med allt! Spring kroppen, spring! Töm huvudet på alla tankar! Fy farao vad skönt det kan vara med såna pass ibland!

Morgonsol

Är det förresten inte onaturligt varmt för att vara maj, så säg? Visst är det skönt med sommarvärme, men långt över 20 grader i mitten av maj månad, det känns ändå lite överdrivet, tycker jag. Speciellt när man ska springa. Jag är som Hopihopi, som däckas totalt av värmen när jag tränar i höga temperaturer. Jag ser ut som en kokt kräfta i trynet, och känner mig ungefär som jag föreställer mig att en sådan gör när den ligger och dör i kastrullen. Stackarn.

Maskrosor.JPG

Själv ger jag mig ju ut och springer frivilligt, och därför passar jag på att försöka springa på morgonen eller kvällen, när det inte är stekhett ute. Jag märker också av effekten av värmen på mitt blodsocker. Som för så många andra med diabetes typ 1 sjunker mitt blodsocker mer i värmen och det gör allt lite meckigare – speciellt när man ska träna. Det gäller att försöka anpassa insulindoserna igen, och det kan vara lättare sagt än gjort.

Annars är det mest välkommet med sol, sommar och värme. Naturen som vaknar till liv – härligt! Synd bara att det går så fort. Allt för fort går det. Jag vill bara stanna och pausa lite just här, just nu. När jag har blåst ur skallen, då är det ganska skönt att vara hon som är jag just nu. Trots allt.

Blodsockervänliga bakverk till morsdag

Imorgon firar vi morsdag i Finland. Eftersom jag har världens bästa mamma ska hon självklart firas, och jag tänker bulla upp med bakverk!

Blodsockervänligt

Dels blir det lite mindre blodsockervänligt, i form av den nya favoriten raw chokladkaka (klicka för recept!). Min mamma har inte diabetes, så hon behöver inte tänka på att äta blodsockervänligt, även om hon ofta gör det ändå p.g.a. att min pappa har diabetes typ 2. Jag ska vispa grädde till kakan och dekorera den med bär så är den klar att ätas sen!

Blodsockervänlig kladdkaka

Dels blir det en riktig gammal goding, världens godaste kladdkaka. Den är jättesnäll mot mitt blodsocker och eftersom den är så mäktig orkar jag inte äta mycket av den. Den här gången testade jag att göra kladdkakan i muffinsformar, som jag tänkte spritsa grädde i och dekorera med hallon imorgon. Det låter väl gott?

Jordnötsfudge

Slutligen blev det den försvinnande goda jordnötsfudgen. Den är hyfsat blodsockervänlig, men innehåller agavesirap så den kan vara lite förrädisk för blodsockret.

Har du något gott och blodsockervänligt bakverk att tipsa mig om? 

Drömmarnas motionsdag 2018

I motsats till förra årets motionsdag var årets verkligen en dröm vädermässigt. Helt perfekt med sol, värme och en svag bris medan vi tränade. 

Det var ett duktigt litet gäng i olika åldrar som slöt upp och tränade i utegymmet. Var och en på sin nivå! 

Undertecknad var också på plats och fick lite motionseffekt på blodsockret. Dagen till ära i Unelmien liikuntapäivä-skjortan. Nu ska jag börja strukturera upp min egen träning inför sommarens lopp, men det får bli ett eget inlägg om det. Träningen har för min del varit uteslutande ”lyssna på kroppen”-träning den senaste tiden, men nu är det slut med det!