Skidning istället för löpning

Det är sportlovsvecka i södra Finland just nu. Även om jag själv inte har något sportlov att tala om, är det ett perfekt tillfälle att röra på sig lite extra. Vädret har varit helt fantastiskt (om än lite kallt) och likadant utlovas resten av veckan. Underbart!

Skidning natur

Själv har jag prioriterat skidning framom löpning den senaste tiden. Det känns lite konstigt att logga så lite löpning, men samtidigt är det en så kort tid om året man kan skida, så jag passar på nu. Blodsockermässigt påverkar skidningen nästan lika mycket som löpning (beroende på hur mycket jag tar i och hur mycket jag vilar på skidorna, såklart) så ur det perspektivet är det ingen skillnad vilken sorts konditionsträning jag gör. Mina gamla plankor till skidor är dessutom så jäkla bakhala att jag stundtals får ta i som en galning för att komma framåt, så det blir oftast riktigt svettiga pass enbart av den anledningen.

Skidning med hund

Jag skidar mest ensam, men ibland händer det att jag tar med mig min lilla kompis ut på tur. Överlag skidar jag hemma och gör mina spår själv (eller passar på att använda samma spår som grannen!). För det mesta ser jag inte en käft, och det är så skönt att bara få njuta av stillheten och naturen.

Nästa vecka blir det mer sociala inslag i min konditionsträning, men mer om det imorgon!

Jaget i forskningsprocessen

Vissa är mer intresserade än andra av forskningsprocessen och min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Idag tänkte jag presentera ett utdrag ur en text till avhandlingen som jag jobbar med just nu. Kul för dem som tycker att det är spännande, kanske mindre kul för er andra (men ni hittar säkert något ni tycker är skojigt att läsa en annan dag, hoppas jag!).

Texten är som sagt under bearbetning, så den kan komma att ändras ännu. Varsågoda:

”Min egen utgångspunkt kan hävdas öppna upp för ett djupare berättande eftersom intervjupersonerna kan uppleva att jag verkligen förstår vad de talar om, men påverkar samtidigt min roll som intervjuare i och med att jag kan ha svårare att distansera mig till det som sägs, vilket till exempel kan ta sig uttryck i att jag inte ber intervjupersonerna förklara vad de menar för att jag själv i egenskap av typ 1-diabetiker är så införstådd med diskursen.

[…]

Jag påverkar med andra ord forskningsprocessen, direkt eller indirekt, från början till slut. Det kan verka problematiskt, men all slags forskning påverkas på olika sätt av yttre och inre faktorer (jfr Bourdieu 1975)*. Så länge forskaren förmår öka medvetenheten och för ett reflexivt responemang behöver detta faktum inte nödvändigtvis vara negativt. Gayatri Chakravorty Spivak argumenterar för att den subalterna eller den andre aldrig kan tala, och resonemanget kan enligt min åsikt överföras på vilken grupp människor som studeras som helst; den andre kan aldrig ”tala” i egentlig mening. Frågeställningar kring vems röst som hörs, vem som har makten att låta röster höras och på vilket sätt är alltid, eller borde åtminstone alltid vara, aktuella (jfr Spivak 1988, 104)**. När vi försöker förstå någon annan överför vi alltid mening på det vi hör och förmedlar vidare, vilket innebär att det inte är den andre som ”talar”.

Diabetes forskning

Enligt Spivak är ansatsen att överhuvudtaget förstå det främmande omöjlig, liksom att tala för den andre. Med Spivak kan man hävda att all forskning är konstruerad med forskarens egen själv- och världsbild som bakgrund. Den reproducerar en syn på världen som speglas i forskarens egna förutsättningar och erfarenheter, och verkligheten beskrivs från ett redan givet vetande och en given föreställning. Det man kan begripa gör man för att man känner till det från förut, vilket innebär att det man inte känner igen går förlorat eller blir missförstått (jfr Lundahl 2001, 126-127)***. Betyder detta att vi inte ska försöka förstå andra? Nej, tvärtom: Jag sällar mig till Spivaks åsikt om att vi inte ska lämna fältet, utan istället vara medvetna om förhållandena och arbeta för att höja vårt medvetande.”

*Bourdieu, Pierre (1975): The Specificity of the Scientific Field and the Social Conditions of the Progress of Reason. Social Science Information 14 (1975, No. 6), 19–47.

**Spivak, Gayatri Chakravorty (1988): http://abahlali.org/files/Can_the_subaltern_speak.pdf

***Lundahl, Mikaela (2001): http://glanta.org/tidskrift/alla-nummer/?viewArt=567

Mer om HbA1c

Det där med HbA1c är ganska komplicerat, tycker jag. Inte så att det är någon kärnfysik direkt, det är ju ett medelvärde av blodsockret under de tre senaste månaderna, men det komplicerade ligger i att bara titta på hur HbA1c ser ut. Låt mig illustrera:

Högt blodsocker

Igår hade jag ingen sensor påkopplad, och mätte blodsockret enbart med stick i fingret. Då kan jag mötas av så här roliga värden. 15,9 är ingenting jag gillar att ha i blodsocker, men när jag inte har min CGM kan det gå fort både upp och ner och jag kan inte gasa eller bromsa med insulin och/eller mat – för att jag inte är medveten om på vilken nivå mitt blodsocker ligger.

Givetvis mäter jag blodsockret (vanligen minst 10 gånger per dag när jag inte har sensor) men det hjälper inte på långt när så bra som när jag får larm om vart det är på väg, och kan gira för de tvära kasten. Höga och låga blodsockervärden om vartannat sliter oerhört på kroppen, både i stunden och på långsikt.

Har jag då flera värden på 15, men lika många på 2-3 blir medelvärdet (HbA1c) ändå ganska hyfsat. Och jag får ett ganska bra HbA1c trots att blodsockret kan pendla kraftigt (och trots att jag mår uselt). Att enbart gå efter HbA1c är inget hållbart system, om nu någon skulle få för sig att fråga mig vad jag tycker. Haha! Lite lätt frustrerad och förbaskad här. Men det är min personliga erfarenhet och åsikt och den står jag för.

Dyrt med CGM?

Livet går vidare för mig, och så också det eviga kämpandet som är kopplat till min diabetes. Ibland blir jag så trött på det, och situationen hjälps inte direkt upp av att jag inte enbart ska kämpa med mitt blodsocker – jag ska också kämpa för att få det vårdmaterial jag behöver.

Mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) är bra; det har de senaste åren motsvarat ungefär vad en person utan diabetes har, men det ligger så många faktorer bakom det. Dels är det all träning jag gör, dels är det vardagsmotionen och min ganska nitiska inställning till kost, dels är det ett sjujäkla analyserande och funderande kring insulindoser och inställningar. Och så är det min insulinpump, och kanske det viktigaste: min CGM. Min Dexcom G4 mäter kontinuerligt vävnadsglukosvärdet och skickar det till min pump, så jag (med ca 5 minuters fördröjning) kan se vartåt blodsockret är på väg och dessutom får larm om det. Det är helt ovärderligt för mig.

Diabeteslehti

I det senaste numret av Diabetesförbundet i Finlands medlemstidning fanns en artikel där de tre glukosmätningssystemen Dexcom G5, Freestyle Libre och Senseonics Eversense testades. Prisuppgifterna för de olika systemen fick mig att hicka till. Nu har jag visserligen inte Dexcom G5 utan G4 som är lite billigare, men ett sensorpaket med fyra sensorer kostar 370 euro och en sändare 329 euro, enligt tidningens uppgifter. Så. Himla. Dyrt. Tänkte jag. Först.

Diabeteslehti glukosmätning

Men så tänkte jag lite till. Om jag har tillgång till det här vårdmaterialet, som bevisligen bidrar till ett bättre HbA1c (vilket i sig minskar risken för följdsjukdomar) och utifrån mina egna erfarenheter ökar min livskvalitet alldeles enormt, då kanske det i slutändan inte alls blir så mycket dyrare.

För ponera följande:

Jag behandlas med insulinpump och CGM och mår så pass bra att jag orkar jobba och prestera mycket mer än jag gjorde utan det här vårdmaterialet. Jag kan ta mig an förenings- och frivilligarbete och bidra samhälleligt så mycket mer än jag någonsin har orkat tidigare. Jag är en betydligt trevligare och piggare person privat och jag håller mig friskare och slipper följdsjukdomar så jag på sikt kan vara kvar i arbetslivet längre. Istället för att gå runt med en ständig trötthet, oro över risk för hypoglykemi, minskad livskvalitet och kanske följdsjukdomar som leder till att jag inte kan jobba. Om jag får njurproblem eller nedsatt syn (vilket är vanliga följdsjukdomar för typ 1-diabetiker) blir jag snabbt så mycket dyrare för samhället än preventiv vård i form av kontinuerlig blodsockermätning någonsin är.

Ibland blir jag så trött på att känna mig som en kostnadspost i någon kalkyl. Det är som om jag straffas för att jag tar hand om mig själv; jag sköter mig för bra för att prioriteras. Jag betalar gladeligen skatt, jag vill hålla mig i form så länge som möjligt och jag har en massa att bidra med yrkesmässigt och privat. Kan jag bara få göra det? Tack.

När blodsockerkampen är över

Den senaste tiden har varit tung för mig. Det är mycket som aldrig når bloggvärlden (och så ska det få vara, tycker jag) men det betyder inte att det inte pågår en massa i livet utanför sociala medier. På kort tid har två personer som på olika sätt har betytt mycket för mig lämnat jordelivet och blodsockerkampen, den ena allt för tidigt.

Som säkert de flesta med diabetes typ 1 känner igen påverkar sorg blodsockret oerhört mycket. Mitt har flugit som en jojo, än hit än dit, trots att jag har gjort så gott jag har kunnat för att tygla det. Stress, oro, sorg – allt påverkar mitt blodsocker, och de inre känslostämningarna är nästan svårast att hantera, tycker jag. Hur mycket ska man höja insulindosen vid dödsfall? Kan vi beräkna någon kvot på det? Nej, just det.

Maria Johansson Att vara etta

Nu är blodsockerkampen över för dem jag sörjer. Min fortsätter, så länge jag vandrar här. Vad jag bär med mig från dessa starka diabetiker är att försöka att aldrig låta min diabetes hindra mig från att göra vad jag vill i livet. Jag lovar att inte ge upp förrän min egen blodsockerkamp är över. 

På PriMaten

Dieter är ingenting jag direkt förespråkar, men samtidigt finns det några sådana som är mer lämpade för mitt blodsocker än andra. Paleo till exempel, eller stenålderskost. Inför resor brukar jag kolla upp blodsockervänliga restauranger på den aktuella orten, och i Uppsala hittade jag PriMaten.

PriMaten

PriMaten serverar mat lagad från grunden utan konstgjorda tillsatser och smakförstärkare. När jag läste att deras mat är helt fri från raffinerade livsmedel som socker och vetemjöl var jag såld! Målgruppen är tydligen ”paleo-folk, LCHF:are, raw-food:are, träningsfantaster, miljömedvetna och de som vill äta schysst mat” och jag kan nog bekänna att jag platsar in under flera av kategorierna. Haha!

PriMaten Uppsala

Jag plockade ihop en tallrik med lax, lite batat, surkål, champinjoner, sallad m.m. Bataten är inte jättesnäll mot mitt blodsocker, men i övrigt var det en väldigt blodsockervänlig portion. Och det mest väsentliga: god! Jag skulle aldrig äta blodsockervänlig mat som inte smakar bra, men det gjorde verkligen den här måltiden.

Hit hoppas jag få möjlighet att återkomma, och det är faktiskt inte omöjligt eftersom jag åker tillbaka till Uppsala redan i sommar. Kul!

Pelle, Calle och jag i Uppsala

Uppsala Domkyrka

Under seminariedagarna i Uppsala hade jag inte tid till så mycket annat än jobb, men jag passade på att stanna kvar ytterligare en dag för att hinna upptäcka staden lite på min fritid. Det var ett bra val!

Uppsala diabetes

Först passade jag på att slänga upp benen och ta igen mig lite på hotellet. Jag tränade också, och även om redskapen lämnade en del övrigt att önska fick jag upp flåset på en konditionscykel och kunde lyfta några vikter för att uppnå den efterlängtade motionseffekten på mitt blodsocker. Det var verkligen välbehövligt efter allt stillasittande på seminariet!

Pelle Svanslös Uppsala

Det blir ofta många promenader när man reser, om man som jag föredrar att promenera dit man ska (de gånger det är möjligt). Det är vardagsmotion när den är som bäst för mig, och ett av mina effektivaste sätt att hantera blodsockret på i den eviga kampen. På vägen till universitetet stötte jag på Pelle (han utan svans, ni vet) och Calles fotspår syntes också här och där (även han utan svans, naturligtvis).

Jag gjorde också något annat blodsockervänligt i Uppsala, men mer om det imorgon!