En tjock diabetiker får skylla sig själv

Det finns saker jag skriver om här. Och så finns det saker jag inte skriver (så mycket) om. Av olika anledningar. En av de senare är mitt förhållande till min kropp och min vikt. Om man läser mellan raderna kan man nog ändå ana att jag inte alltid är du med min kropp, och mycket av det har jag med tiden insett att kan kopplas till min diabetes.

Genom åren har vikthetsen (ja, jag skulle faktiskt kalla det hets) från sjukvårdens sida varit ganska hård, och åtminstone jag har upplevt en otrolig betoning på siffror. Siffror i form av HbA1c och andra blodprovsresultat, blodtryck, och siffrorna på vågen. (Här ska jag inflika att min upplevelse förstås också beror på min personlighet och på hur jag uppfattar saker.)

Alltnog, det här i kombination med samhällets syn på diabetiker (jag menar, hur många gånger har man inte fått höra ”Har du diabetes? Men du är ju inte tjock!”) har gjort att jag har försökt hålla nere min vikt så mycket det går, för att åtminstone ingen ska tro att jag har mig själv att skylla för att jag har fått diabetes. Och det kan säkert vara bra i sig, bara det görs på ett hälsosamt sätt. Rent psykiskt har mitt sätt nog inte alltid varit speciellt hälsosamt, min syn på min kropp är helt enkelt inte vad jag önskar att den skulle vara. Sorgligt men sant. Bara det faktum att jag började löpträna för att rymmas i en klänning i en viss (ganska liten) storlek är ju egentligen för sorgligt.

Jag har aktivt jobbat för att inte låta de här känslorna och tankarna ta överhand. Så många gånger har jag velat skriva ”ignorera min feta mage”, ”strunta i min dubbelhaka”, ”bortse från mina stora lår” och liknande vid bilder jag har publicerat här på bloggen, men jag har inte velat ge det här sjuka synsättet så mycket utrymme. Det ska kväsas i sin linda, och inte få ta utrymme här. För jag vet ju att det inte är sunt, och inte sant heller.

7S0A8081

I samband med att jag blev gravid blossade de här känslorna och tankarna upp ännu mer. Jag har haft svårt för att se och känna kroppen bli större. Att väga mig och se vikten på vågen öka har varit jobbigare än jag hade förutspått. Och det gör mig ärligt talat förbannad! Och riktigt, riktigt ledsen. Att jag inte kan vara enbart tacksam för att min kropp klarar av att bära mitt barn, att jag inte kan glädjas fullt ut över min växande mage och det faktum att en frisk liten människa befinner sig inuti den, det är fruktansvärt sorgligt.

För att kanske – om möjligt – känna mig lite fin, och för att ha några minnen av den här tiden blev jag ändå så glad när jag fick möjlighet att vara gravidmodell för Matilda Saarinen Fotografi. I vecka 31 (30+5) träffades vi, och hon förevigade mig och gravidmagen.

7S0A8057

Här har jag gått upp ungefär exakt 10 kg, vilket är helt normalt (och antagligen till och med behövligt) vid den här tiden i graviditeten med tanke på min startvikt. Och fast jag ser både dubbelhakor och svullna fingrar, hjälper de vackra bilderna mig att också se det fantastiska i att jag faktiskt är en gravid kvinna, som lagrar energi för att kroppen ska orka med en förlossning, amning, vaknätter och allt vad det innebär att ta hand om ett litet barn.

7S0A8060

Det blev en lång harang det här, men vad jag egentligen vill komma till med det här inlägget är följande:

Snälla, snälla. Säg ingenting om vikt till en person med diabetes typ 1. Det finns ingen som har fått autoimmun diabetes på grund av övervikt. Typ 1-diabetes är en sjukdom som inte har någon som helst koppling till kroppsvikten och siffrorna på vågen. 

Att koppla diabetes typ 1 till kroppsvikten är som att förundra sig över att en person med cancer eller kronisk astma kan ha fått sjukdomen ”fast hen inte är tjock”. Det gör väl ingen, och lika lite borde vi göra det i samband med diabetes typ 1. Genom att trigga de här vikttankarna hos typ 1-diabetiker tror jag personligen att vi (sjukvården, omgivningen, diabetikern själv) skapar mer problem än om vi inte fokuserar så mycket på vikten. Så har det åtminstone varit för mig.

6 reaktioner på ”En tjock diabetiker får skylla sig själv

  1. Det kanske också beror mycket på diabetesteamet hur de ser på vikten. Men också här är det supermycket fokus på vikt. Jag har aldrig vantrivts i min kropp eller med min vikt förrän en skötare började poängtera ”min övervikt” ett par månader efter barn nummer 2. Efter det har jag börjat känna mig obekväm 😦
    Men du är jättefin! Och det är du på alla bilder (och irl) oavsett gravidtillstånd eller inte 🙂

    Gilla

    1. Jestas, övervikt två månader efter en förlossning, man tycker ju verkligen att någon i det yrket borde ha förstånd att inte påpeka något om vikten när man just har fått barn och kroppen återhämtar sig för fullt. Sån jäkla stress och press från alla håll att man ska vara ”i form” hela tiden, och speciellt nyblivna mammor ska ju se ut som om de inte har varit gravida direkt efter förlossningen ungefär nuförtiden, känns det som 🤮 Det skapar ju bara hjärnspöken som är helt onödiga, blir förbannad bara jag tänker på det! För du är också jättefin, både irl och på bilder, låt ingen intala dig något annat! 💪

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s