Fontänkanylen

Till livet med diabetes typ 1 hör också mindre glamourösa tilldragelser. Faktiskt riktigt äckliga sådana. Som häromdagen, när jag skulle byta kanyl. (Varning! Den som har obehag för blod kanske ska sluta läsa här.)

Kanyler

Jag sköt in en kanyl vid sidan av magen, men kände direkt att det gjorde gräsligt ont. Så ont har det nog aldrig gjort tidigare, och jag vek mig nästan dubbel av den oväntade smärtan. När jag drog ut insertern kände jag hur det pulserade fram blod. Och mycket riktigt, strax därpå flödade blodet, rätt ur kanylen. Fräscht!

Om det inte skulle ha gjort så ont skulle jag nog ha försökt knäppa en bild, för det är trots allt ganska festligt att ha en fontänkanyl. Men kanylen rök fortare än kvickt, det vill jag lova! Blodet fortsatte visserligen forsa (eller okej, forsa är väl att ta i men kanske strila då) ett bra tag, så jag nästan funderade på att ta ett test med blodsockermätaren när jag ändå hade en massa extra blod tillhanda. (Jösses vad skadad man är av den här sjukdomen ändå, när det är det första man tänker på när man blöder. Haha!)

Ack ja. Så kan det vara, det o så glamourösa livet med diabetes.

Träning i tredje trimestern

Ni kan ju säkert gissa hur det går med träningen för mig nu i tredje trimestern, när bara vardagssysslorna och hundpromenaderna känns som träningspass i sig. Följaktligen har jag så gott som skippat all konditionsträning, och försöker nöja mig med att tänka att promenader räcker mer än väl för att täcka den biten nu.

Det går ganska bra för mig att promenera fortfarande, bara jag inte går jättelånga sträckor. Några kilometer i taget går finfint, men bär jag på något samtidigt kommer sammandragningarna som ett brev på posten.

Isgata

Springa skulle heller inte komma på fråga nu, när vägarna är rena isgatorna här. (Ebba bryr sig inte om det, dock. Jag fattar inte att en 11-årig hund fortfarande kan ha så mycket energi! Fullt ös jämt bara.)

Annars försöker jag komma iväg till gymmet två gånger i veckan. Där kör jag mitt gravidträningsprogram, som bland annat inkluderar en del benpress, tåhävningar, höftlyft, lite benböj och olika rodd -och armövningar. Anpassat enligt dagsform, givetvis.

Februarisol

Yoga försöker jag också orka med, för jag vet hur bra kroppen mår av det. Tillsammans med en hel del meditation och andningsövningar visualiserar jag också barnet och förlossningen. Det slutar nästan alltid med att jag bölar, för att jag är så tacksam över att få gå igenom det här. Det har aldrig varit någon självklarhet för mig att få bära ett barn och vara gravid. Att jag nu får göra det, och att vi båda två mår bra, känns faktiskt nästan för otroligt för att vara sant.

Seg, segare, segast

I tredje trimestern upplever jag verkligen att mitt blodsocker är seeegt. Och det är egentligen ganska bra, för det innebär att det inte blir så många tvära kast, varken upp eller ner.

Dexcom G4 Blodsockerkurva

Det är väl antagligen insulinresistensen som bidrar, för om blodsockret är lite högre är det också svårare än vanligt att få ner det. Jag måste ofta ta till både bolus och basal för att det ska sjunka. Ibland använder jag insulinpennor också.

Nu, i vecka 31, har jag ändå inte behövt öka på basaldoserna på ett bra tag. Efter den stora höjningen vid jul har jag faktiskt bara justerat minimalt, och just nu är doserna inte riktigt de dubbla jämfört med före graviditeten. Jag var ju så rädd för att hamna på en trippel höjning (eller ännu mer), men det kanske aldrig behöver gå så långt med tanke på att slutet av graviditeten redan hägrar – om än fortfarande någonstans i horisonten.

Någon annan som är seg är jag själv. Jösses alltså! De allra mest vardagliga ting, som att ta sig till jobbet, handla, laga mat och gå ut med hunden känns nästan övermäktiga just nu. I skrivande stund har jag bara en månad kvar tills min mammaledighet börjar, så jag siktar på att hålla ut tills dess. (Och vila en massa mellan varven!)

Läkarbesök och kostnader

Nu ska mina läkarbesök börja trappas upp, så att jag från att ha gått en gång i månaden går om tre veckor nästa gång. Jag betalar samma summa för besöket hos endokrinologerna som för ultraljudet och undersökningen av barnet.

Förra året var summan 36,90 euro och i år har den höjts till 41,20 euro per gång. Det är alltså vad jag som typ 1-diabetiker betalar ur min egen ficka för specialistvården under graviditeten. Den vanliga mödrarådgivningen betalar jag ingenting för, vilket ju nog är en enorm förmån när man tänker efter. Tänk att som blivande mamma (och pappa) få den servicen gratis!

Moderskapsförpackning 2018

Något som vi också får i Finland är den berömda moderskapsförpackningen. Man kan välja mellan den eller en summa på 170 euro i moderskapsunderstöd. För mig var valet självklart; det finns så mycket kläder och saker i lådan att jag skulle välja den framom pengarna alla gånger.

Åkpåse mammalådan

Bland overaller, sängkläder, badhanddukar, skedar och en massa kläder var min favorit i lådan nog ändå sovpåsen. Den satt ju som en smäck i vagnen, välmatchad tillsammans med filten som blivande mormor har stickat och ugglemobilen som jag har virkat.

På gång 2019

Någon – eller jag kanske ska säga några – som har mycket på gång 2019 är Diabetesföreningen i Åboland. Aktivare diabetesförening kan man faktiskt få leta efter!

Diabo (1)

I höst arrangerar föreningen Svenska träffen i Åbo, och förhoppningsvis återfinns undertecknad som en av föreläsarna under dagarna. (Huruvida det blir så eller inte beror mest på den som för närvarande är inneboende i min mage.)

Diabo (2)

Efter två år i styrelsen har jag i år valt att ge över till nya krafter – också det på grund av den inneboende – men jag fortsätter givetvis som medlem i föreningen. Bli det du också, vetja! Det är bara att gå in på diabo.fi och följa instruktionerna.

Närmast på agendan för medlemmar att ta del av lär vara en resa till Vårmässan i Helsingfors mässcentrum 6.4.2019. Låter som något man gärna skulle vara med om, eller hur!

Vändag med Pargas Sockertoppar

Ikväll är det dags för en efterlängtad middag med några Sockertoppar. Det finns väl knappast något bättre sätt att tillbringa en vändag på än med kamratstöd och diabetessnack!

Vändag

Flera av dem har barn, och jag måste erkänna att deras erfarenheter har underlättat för mig i mitt beslut att försöka få barn. Man hör och läser så mycket negativt om hur det kan vara att vänta och föda barn med diabetes typ 1, och då är det skönt att ha personer i sin närhet som är levande bevis på att allt faktiskt kan gå riktigt bra.

Respekt för magsjuka

Alltså fy för den lede! Virus med förleden noro- verkar härja lite här och där, och än den ena, än den andra däckas av magsjukan. Själv kände jag ett konstigt ihållande magknip häromnatten, och bestämde mig för att stanna hemma från jobbet nästa dag för säkerhets skull. En fördel med min diabetes är ju dessutom att jag – oftast – märker på blodsockret när något inte står rätt till i kroppen, och så var det den här gången också.

Magsjuka

Jag tror att det trots allt var falskt alarm, eftersom jag inte fick några fler symptom än ett lite högre blodsocker och ont i magen. Gravid som jag ju är pågår det en hel del i magregionen, så det är svårt att säga vad som beror på en växande och bökande bebis och vad som eventuellt är något annat.

I vilket fall som helst är jag som vanligt livrädd för att drabbas av magsjuka, och förstås ännu mer nu med ett barn i magen. Jag försöker tvätta händerna med tvål och vatten varje gång jag har rört mig bland folk, och faktum är att jag faktiskt har undvikit folksamlingar och potentiella smittohärdar (t.ex. barnkalas) under hela graviditeten. För en normalfrisk person är en magsjuka jobbig, men för en typ 1-diabetiker – och dessutom en gravid sådan – kan det bli riktigt allvarligt.

Alcogel

Förutom god handhygien finns det väl tyvärr inte så mycket man kan göra för att undvika magsjuka. Mer än att önska att folk skulle respektera andra och stanna hemma ett eller helst två dygn efter att de (eller någon i deras familj) har haft magsjuka. Själv sjukanmälde jag mig en dag och jobbade på distans nästa, fast jag så här i efterhand är nästan säker på att det inte var något annat än den växande magen som gjorde sig påmind genom att trappa upp graden av graviditetskrämpor lite till.