Träningsfilosofi med Lofsan

De senaste månaderna har jag reflekterat ganska mycket över min träning. Hur den ser ut, hur den – kanskekommer att se ut och hur jag vill att den ska se ut. Igår var jag på En eftermiddag med Lofsan vid Skärgårdens kombi; en tvåtimmars föreläsning och ett nästan lika långt träningspass.

Och det var så välbehövligt för mig just nu! Jag gillar Lofsans träningsfilosofi så där överlag, och efter föreläsningen är jag om möjligt ännu mer imponerad av henne. Vad jag främst tar med mig från eftermiddagen är nog att träningen inte måste/kan se likadan ut i olika livssituationer, eller att man alltid behöver sträva efter någon form av progression med sin träning. Rörelse är minst lika viktigt som att få till ”rätt” antal pass och ”rätt” träning för en vanlig motionär.

skidspår åker (1)

Just nu är min träning inte alls vad den brukar vara, men det är ju heller inte så konstigt. Jag har strävat efter att få mina fem pass per vecka gjorda (två styrkepass, ett konditionspass och två yoga), men jag försöker inse att det kanske är helt okej att ”bara” gå hundpromenader vissa dagar när man är gravid i slutet av andra/början av tredje trimestern.

Samtidigt som jag verkligen saknar att springa riktigt fort – eller fort och fort, allt är ju relativt – och verkligen, verkligen längtar efter känslan av att få göra det igen, måste jag bli bättre på att tycka att det jag gör just nu räcker. För motionseffektens skull på blodsockret krävs inte så mycket just nu, det kan faktiskt räcka med ett par kilometers skidning på närmaste åker för att jag ska börja flåsa som en blåsbälg och känna att jag har gjort ett ordentligt pass rent kroppsligt. Det är mest huvudet som inte tycker att det räcker till.

vinterpromenad

Träningspassen har jag med andra ord anpassat väldigt mycket rent fysiskt efter mitt nuvarande tillstånd. Likaså gårdagens pass med Lofsan – jag deltog hela tiden, men jag anpassade övningarna och undvek utfall och vissa magövningar. Jag skymtar nog i några klipp på Kombis instagram, men jag är inte den som spurtar snabbast eller gör flest burpees, om vi säger så.

Den lilla i magen verkar också tycka att träning är roligt. Det är som livligast och mest rörelser i magen när jag har tränat. Hittills har jag inte haft några fysiska besvär av träningen, tvärtom, så jag fortsätter så länge det känns bra, men försöker anpassa pannbenet att släppa efter lite. Det låter väl som en bra plan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s