Gravid i första och andra trimestern med diabetes typ 1

På olika håll verkar man räkna en graviditets längd på lite olika sätt, och så också de tre trimestrarna, tydligen. Enligt vissa sätt att räkna pågår den första trimestern i veckorna 1-12 och den andra i veckorna 13-24. Om jag väljer att räkna så, har jag passerat även den andra trimestern nu. (Min gravidapp påstår däremot att jag har flera veckor kvar av den andra trimestern, så det verkar som sagt vara lite olika.)

Hur som helst, min upplevelse av de två första trimestrarna ur ett diabetesperspektiv kan kanske vara av intresse för fler, tänkte jag.

gravid med diabetes app (1)

I den första trimestern hade jag störst problem med de många mellanmål jag var tvungen att inta för att inte må pyton. Det var dessutom inte så att jag var sugen på ett kokt ägg eller något annat blodsockervänligt, nej det var allt från rågbröd till rödbetor, inlagd fisk, korvsoppa(!) och glass. Som tur var hittade jag ju Nicks sockerfria glass ungefär vid samma tidpunkt, så där hade jag verkligen tur!

Jag fick också svårigheter med att blodsockret sjönk ganska mycket, speciellt efter frukost, och jag fick sänka basalen (men bara marginellt). Annars var blodsockret hoppigare och mer svårhanterligt än vanligt i första trimestern, men det är oklart om det bara var på grund av hormoner. Förmodligen spelade mellanmålen jag inte var så van vid också in en del. Jag lyckades ändå hålla blodsockret under 7-8 för det allra mesta, med några enstaka toppar upp till 9-10. En sjuhelsikes bedrift, när jag tänker efter!

gravid med diabetes app (2)

Från ungefär vecka 13 började jag må riktigt bra blodsockermässigt, och kände mig nästan som vanligt fram till omkring vecka 21, då jag plötsligt fick högre blodsocker på kvällarna. Jag ändrade lite grann i basalen, men förhållandevis lite. Sen kom en otroligt jobbig period, då jag på bara några veckor fick öka på insulindoserna markant. Jag kände mig närmast insulinresistent, och det är något jag alltid har varit lite rädd för att bli. Ni vet, när blodsockret bara inte vill sjunka fast man sprutar in hur mycket insulin som helst. Otäckt! Jag fläskade verkligen på med insulin för att hålla blodsockret under 7 och jag lyckades nästan hela tiden, men det var fruktansvärt påfrestande. Blodsockerkamp 24/7 – check!

Min resistens kom dessutom på kvällen och natten, och inte på morgonen som det står i medicinsk litteratur att den så ofta gör. Jaja, man vet ju hur individuell den här sjukdomen är, så jag är inte förvånad. Den här perioden var jättejobbig för mig. Nu var basaldoserna uppe i de dubbla och jag mådde ganska uselt psykiskt, trots att jag vet att det är helt normalt. Jag använde insulinpennorna till bolus för att få ner blodsockret snabbare (det brukar även annars vara mitt bästa trick när pumpen inte riktigt hinner med att sänka blodsockret vid måltider).

gravid med diabetes app (3)

Så för bara några dagar sedan fick jag igen sänka basalen lite, och det var som om resistensen släppte en aning. Fortfarande är jag uppe i mycket högre doser än vanligt, och de lär ju stiga ett bra tag ännu så jag försöker vara beredd på att blodsockerkampen blir tyngre snart igen. Det svåraste är nästan att man inte vet överhuvudtaget när det ska vända, så jag är konstant på alerten. Till all lycka har jag min CGM; gud vet hur jag skulle ha klarat det här utan den (antagligen inte alls!).

Jag brukar sällan – eller aldrig – skriva om mitt HbA1c (långtidsblodsockervärde) här, men nu är det kanske på sin plats. När jag gick in i graviditeten hade jag ett HbA1c på 32 mmol/mol. Efter det har jag fått mäta det en gång i månaden, och för varje gång har det sjunkit lite. Sist var det 28 mmol/mol, så jag vet att jag har svinbra värden. Vid ett HbA1c under 60 mmol/mol sägs risken för missbildningar hos barnet vara knappt ökad och under (eller omkring) 48 mmol/mol lär vara vad som rekommenderas för en typ 1-diabetiker före graviditet. Jag är ändå så pass oroligt lagd – speciellt när det gäller mitt barn – att jag mår dåligt av att se blodsockret stiga över 7, och följaktligen korrigerar jag alla värden över 7 nu. Det har lett till de här fina värdena, men ibland frågar jag mig på bekostnad av vad (min sinnesfrid och ro, kanske).

Några månader till bara, sen kommer jag att släppa lite på kontrollen och kanske återgå till att tycka att blodsockervärden under 10 är ok. Återgå till att leva lite också, för det känner jag faktiskt stundtals att jag inte riktigt gör nu – det är att överleva som gäller. Nu kämpar jag så hårt jag kan för mitt barn. Det finns liksom inga andra alternativ för mig.

4 reaktioner på ”Gravid i första och andra trimestern med diabetes typ 1

  1. Linnea

    Hej,

    Tack för bloggen – jag är också typ ett diabetiker som just passerat första hälften av graviditeten (vecka 21). Jag bor utomlands i ett välskött land där diabetes-råden för gravida verkar vara lite annorlunda än i Finland – vet inte vilket som är bättre, men jag är extremt bra omhändertagen här med gravidkontroller/diabeteskontroller tre gånger i veckan, och, för den sista delen av graviditeten, fosteranalys (hjärtslags-kontroll) hemma hos mig tre gånger i veckan den sista trimestern. Får också gratis terapi för att prata av mig. Har också varit väldans stressad över att sköta mig perfekt, vilket har lett till bra långtidsvärde (5.7 HBa1c), men en del hypoglykemier också. Tror inte att man skall vara så angstig över värdena – gravida kvinnor med långt högra värden har fött friska barn länge och förr kunde man inte mäta/kontrollera så himla mycket och det gick ändå alldeles bra. För mig har den bästa lärdomen varit att släppa kontrollen lite, och tycka att det är helt ok att jag ibland når 8-9 efter en måltid. Vill du prata vidare så har du min mail address.

    Gilla

    1. Tack för din kommentar, jätteintressant att höra hur olika vården ser ut på andra håll! Själv har jag hittills bara gått på gravidkontroll/diabeteskontroll en gång i månaden (!) och därtill förstås till mödrarådgivningen som alla andra, men de kan ju ingenting om typ 1-diabetes (fast jag annars har varit väldigt nöjd med dem). Jag skulle personligen verkligen ha behövt någon form av terapi tror jag, för min största utmaning är nästan den mentala biten och att försöka att inte stressa och oroa mig. Jag vet ju nämligen precis som du säger att kvinnor med diabetes har fött friska barn med betydligt sämre värden än jag har, men rädslan sitter nog i från alla år jag har fått höra hur farligt det är med höga värden, och det är ingen som har sagt något om att jag nog skulle må bra av att försöka bearbeta det här, fast jag tyvärr är mycket medveten om det själv.
      I tredje trimestern ska besöken visst trappas upp också här, men förvånansvärt sällan är det ändå jag har varit till diabetesläkaren måste jag säga. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det men å andra sidan har jag ju klarat mig bra själv också med blodsockret, men väldigt ensam känner jag mig nog och inte direkt som om jag har något läkarstöd i ryggen när det gäller diabetesen. Tack för erbjudandet, det är alltid bra att veta att det finns hjälp och stöd att få ❤

      Gilla

  2. Emi

    Hej kära du (eller ja NI❤). Jag önskar sååå att du också sku kunna njuta av resan. Jag känner ju dig och jag vet hur mycket du håller koll och du är nog den nogrannaste och samvetsgranna människan jag känner. Via rådgivningen kan man ju faktiskt få terapi – sku de kunna vara ett alternativ? Ingen, som inte har diabetes, kan sätta sig in i hur det är att bära ett barn och ständigt vara rädd. Men du ska inte behöva bära dessa tankar och funderingar ensam… ❤ Kram. (Och här står dörren alltid öppen för att bolla tankar)

    Gilla

    1. Tack ❤ Vi pratade faktiskt om det med P, men jag tror inte att jag skulle få ut så mycket av terapi med någon som inte är insatt i diabetes, och de som är det skulle inte säga att jag ska vara ”mindre noggrann” med värdena eftersom vi alla vet att så normala värden som möjligt är bäst för bebben och mig. Så jag försöker bita ihop, och lugna ner mig samtidigt som jag kämpar på. För jag vet att det är som min man säger, om det är någon som kan göra det här så är det jag 💕 Mellan varven njuter jag också lite, som vissa stunder när det sparkas för fullt och jag känner – och vet – att barnet är lika stark och envis som sin mor (och far 😉) och vi kommer att klara det här 💪Kram och tack, det betyder så mycket att veta att man har ett så stort stöd runt sig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s