Kanylen på kaggen

Man skulle kunna tänka sig att en gravidmage är perfekt för en insulinpumps-användare. Massor med ”ny” yta att skjuta in kanylen på! Tyvärr visade det sig ganska snart att jag inte kan använda min mage för kanylen alls. Redan relativt tidigt i graviditeten blev insulinupptaget sämre på magen. Det stramade och sved och var allmänt obehagligt att ha kanylen där, så det har jag fått sluta med helt.

gravidmage 27+1

Vecka 27+1.

Det närmaste magen jag kan ha kanylen på är på sidan, som på bilden ovan. Bakåt går bra, men absolut inte längre fram mot naveln. Sålunda alternerar jag mellan baken, sidorna och så långt bak på nedre delen av ryggen jag kommer åt. Det har fungerat hyfsat bra den senaste tiden, faktiskt. Men lite retfullt är det att inte kunna använda kaggen när man för en gångs skull börjar ha en rejäl sådan. För barnets del ska det inte vara någon som helst fara; nålen är så kort och babyn ligger så väl skyddad att det inte finns någon risk med att ha kanylen på gravidmagen, om det fungerar.

”Att vara etta blogg”

”Att vara etta blogg” är en populär sökterm för att hitta hit, har jag märkt. Ibland brukar jag roa mig med att kolla vilka sökord som har använts för att landa på Att vara etta. Ett urval från den senaste tiden är:

Kladdkaka för diabetiker

Borrelia blodsocker

Kan man ta insulin innan man ska ta blodprov

Räkna kolhydrater diabetes app

Hur känns det att ha högt blodsocker

att vara etta blogg

Har du hittat vad du har sökt när du har hamnat här? Om inte går det bra att fråga mig i kommentarsfältet när som helst, så kanske jag kan svara (eller hänvisa vidare).

Yoga med magen

Nu är det inte länge tills jag är inne i tredje trimestern enligt alla appar och uträkningar som finns. Och det känns! För varje vecka är det som om magen växer märkbart, och det gör den antagligen också eftersom det är under de tre sista månaderna av graviditeten babyn växer som mest.

Hittills följer den lilla alla normalkurvor som finns, och är alltså varken större eller mindre än normen p.g.a. min diabetes (eller något annat). Nu återstår att se hur det går framöver, eftersom det som sagt är ungefär nu de individuella storleksskillnaderna börjar träda fram. (Det skulle ju också kunna vara så att barnet oavsett min diabetes typ 1 blev större eller mindre, men orsaken till det lär vi i så fall aldrig få veta.)

gravidmage yoga

Det mesta börjar i alla fall kännas lite tungt för mig nu. Till och med yogan, som jag har hållit igång nästan som vanligt. Jag har yogat vissa vanliga pass, men nu är det nog slut med det eftersom magen tar emot i en massa positioner. Gravidyoga är med andra ord mitt ledord! Jag har hittat Prenatal Yoga with Sarah Beth, men jag tycker inte att hon är lika bra som min favorit Adriene. Den enda gravidyogan jag har hittat med Adriene är den här med fem positioner, som förvisso är helt ok, men ändå ganska tråkig.

Det finns en uppsjö av gravidyoga där ute, men det är som att leta efter en nål i en höstack att hitta bra pass utan att behöva gå igenom en massa halvdana. Därför undrar jag om någon kan tipsa om bra gravidyoga? Det kan vara både mer meditativt och hatha-inspirerat, eller mer power och vinyasa. Jag är sugen på allt – vid olika tillfällen. Tipsa mig gärna!

Blodsockervänlig morotskaka

Inspirerad av Nina bestämde jag mig för att baka en morotskaka. Självklart en blodsockervänlig sådan!

morotskaka (3)

Morötterna var jättegoda och saftiga, och det är antagligen så att deras status påverkar kakans smak väldigt mycket. Antar en amatör på området…

morotskaka (2)

Jag använde mig också av ett recept på Tasteline. En nyttig variant av den klassiska morotskakan ska detta vara (och är antagligen också).

morotskaka (4)

Min vana trogen följde jag inte receptet till punkt och pricka. Det är ganska mycket Cajsa Warg över mig, nämligen. Jag hade inte sukrin, utan använde karppisokeri. Dessutom ville jag, liksom Nina, ha citron i glasyren. Bara i med det!

morotskaka (5)

Kakan kom ur ugnen och såg hur morotsaktig ut som helst. Riktigt fin, om jag får säga det själv. Gyllengul rentav.

morotskaka (1)

Någon dekoratör är jag förvisso inte, och bagare lär jag heller aldrig bli, men för en amatörkock ger jag den här kakan mycket väl godkänt. (Det som ser ut som sand ovanpå är kanel, om någon undrar.)

Det fick bli en 15-årskaka för Nisse the kisse, som firade 15 år nyligen. Inte födelsedag eftersom hon är en hittekatt, men nu i januari är det 15 år sen hon kom hit. I själva verket är hon antagligen närmare 16. En aktningsvärd ålder för en kattfröken, och morotskakan blev en värdig avrundning på kalaset – för tvåbeningarna.

Dags att lyssna på kroppen

Graviditeten börjar göra sig mer och mer påmind här. Idag tog jag en långpromenad på förmiddagen och hade tänkt skida på eftermiddagen, men tji fick jag! En spänd mage och något som antagligen är sammandragningar var resultatet efter det (och en storstädning med lite möbelflytt igår). Dags att lyssna lite mer på kroppen, kanske.

gravidmage 25+6

Vecka 25+6.

Blodsockret har hållit sig förvånansvärt lugnt sen den stora ökningen jag hade omkring jul. Istället har jag faktiskt fått sänka basaldosen lite flera dagar i rad, och det i sig bidrar till en viss oro. Man ska väl inte behöva sänka insulindoserna nu, de ska väl fortsätta öka flera veckor ännu?

Jaja, allt ser ut som det ska med den lilla; det levs rövare mestadels av tiden, tillväxtkurvan är helt normal och flödet är som det ska samtidigt som magen växer, så det är väl bara att försöka tänka att det mesta är normalt. Och om det inte är det lär det säkert upptäckas, eftersom jag ändå undersöks ganska grundligt (om än med lite väl långa mellanrum, kan jag tycka).

Boven i dramat

Jag har kunnat konstatera att jag har haft en förhållandevis lätt graviditet rent fysiskt – hittills. Utöver blodsockerkampen har jag bara haft lindriga graviditetsbesvär, men nu kan jag också pricka av lite jobbigare sådana.

Igår på jobbet satt jag på ett möte, och efter ett tag började jag känna mig yr, lätt illamående och svag. Min första reaktion var som vanligt att kolla blodsockret, men Dexcom visade 4,7 med en stabil pil rakt fram, så jag började misstänka något annat.

Efter ett tag började det susa och brusa i öronen och flimra framför ögonen, och jag kände mig svimfärdig. Jag reste mig och klarade mig till arbetsrummet, där jag fick sätta huvudet mellan benen ett tag innan jag kände mig så pass mycket bättre att jag kunde dricka lite vatten. Blodsockret var 5,0 enligt blodsockermätaren. Perfekt ju. Alltså något annat fel…

blodtrycksmätare

Det skulle visa sig att det var blodtrycket som var boven i dramat. Jag misstänkte det lite grann redan på dagen, och när jag senare på kvällen – hemma i sängen – började må riktigt uselt igen med samma symptom kollade jag blodtrycket. 98/52 var det – betydligt lägre än jag någonsin har haft. Jag inledde graviditeten med ett blodtryck på 121/80 (om jag inte minns helt fel), och det har legat där omkring sen dess. Alldeles utmärkt, med andra ord.

Hela tiden har jag fått höra att jag ligger i riskzonen för högt blodtryck på grund av att jag har diabetes, så jag hade inte direkt tänkt att jag skulle drabbas av det motsatta, som ju många gravida kan göra. Men så gick det alltså!

Nu hoppas jag bara att jag inte kollapsar på grund av blodtrycket. Just nu känns det närmare till hands än att jag skulle göra det på grund av blodsockret, eftersom det kändes så nära både när jag bara satt rakt upp och ner, och dessutom hemma i liggande ställning. Men om man dimpar med lågt blodtryck lär man väl ändå vakna ganska omgående, har jag förstått. Det skulle ju inte vara så trevligt om folk tror att jag har en hypoglykemi och börjar trycka i mig socker om det de facto är blodtrycket som är lågt och inte blodsockret. Å andra sidan får man väl bara vara glad om omgivningen reagerar på något sätt och inte lämnar en i sticket om man plötsligt ligger avsvimmad på marken.

Diagnosberättelser och diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv

Åh, det har varit så mycket den senaste tiden att jag inte ens har kommit ihåg att berätta att båda mina vetenskapliga artiklar nu är publicerade! Den som behandlar diagnosberättelser hittas som open access här (klicka för att komma till artikeln) och den andra, om sjukdomsberättelser ur ett kulturanalytiskt perspektiv, har jag hittills bara i pdf-format (klicka för att öppna dokumentet). Den finns förstås i bokformat också, och ska publiceras på nätet framöver.

jargonia

I artikeln om diagnosberättelser får vi ta del av Ellens, Sagas, Amandas, Lucas, Williams och Maxs berättande om hur det gick till när de fick diagnosen diabetes typ 1. Här kommer ett utdrag ur artikeln:

Genom diagnosen sker en förvandling från en status till en annan. Förvandlingen sker ändå inte entydigt från frisk till sjuk (jfr Sachs 2004, 115). I Amandas fall är det förvisso så, eftersom hon känner sig frisk, och istället för att bli friskförklarad får en diagnos, och därigenom en sjuk-stämpel. I andra berättelser, som till exempel i Sagas, går berättaren från ett sjukt tillstånd, där hon mår jättedåligt, dricker mycket och har blivit rent fysiskt klen, till insulinbehandling och ett bättre mående på sjukhus.
Diagnosberättelserna om insjuknandet i en kronisk sjukdom utgör en process, som leder till statusförändring för berättaren. Oavsett hur personerna känner sig kan diagnosberättelserna i materialet hävdas vara produkter av det metanarrativa sammanhang som utgörs av den medicinska diskursen, där intervjupersonerna förvandlas och går från en status till en annan, från icke-diabetiker till diabetiker (Holmberg 2018, 178-179).

Gå gärna in och läs båda artiklarna!