Den finaste gåvan

Jag har funderat en hel del på vad och hur mycket jag ska skriva om graviditeten och barnet. Dels känns det väldigt personligt, och dels är en graviditet med diabetes typ 1 – åtminstone för mig – en väldigt påfrestande period. Vill jag att det arma barnet i framtiden ska behöva läsa om hur tungt mamma tyckte det var att vara gravid i kombination med att ha diabetes?

Dessutom har jag inte velat fokusera på det negativa och sjukdomsrelaterade allt för mycket nu, när det finns så mycket positivt och fint att ta fasta på istället. Jag skulle kunna försjunka i allt det mörka och skriva inlägg på inlägg om hur fruktansvärt jobbig blodsockerkampen faktiskt kan vara, om hur orolig jag är, och om allt jag är rädd för att ska gå fel. Det ska jag ändå försöka låta bli att göra, samtidigt som jag vill dela med mig lite mer om hur det kan vara att vänta barn med diabetes typ 1. Förhoppningsvis hittar jag en gylllene medelväg.

MariaPatric

Just nu är vi lite mer än halvvägs in i graviditeten. Det här innebär att den lilla var med när vi gifte oss – fast det visste vi inte då. Beskedet kom som den finaste bröllopsgåvan, några dagar efteråt.

Eller egentligen är vi lite mer än lite mer än halvvägs, eftersom jag inte får gå längre än till vecka 38. Sån är policyn för typ 1-diabetiker vid det sjukhus jag går. Det där lär visst variera lite beroende på var man bor. Men så är status just nu: ena halvleken är avklarad, nu går vi på nästa – utan paus emellan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s