Att drabbas av ett missfall

Hur berättar man en sådan här historia? Skulle jag ha gjort det i våras, när allt hände, skulle den ha sett helt annorlunda ut jämfört med hur den gör nu. Det finns så mycket att säga, så många känslor som döljer sig bakom det stora att först få veta att man ska bli förälder, och sedan – helt plötsligt – bli ifråntagen det.

Att drabbas av ett missfall.

Den som någon gång har önskat barn, och sedan sett ett plus på den där stickan, den vet hur det kan kännas. För mig var den första känslan ”kära kropp”. Efter allt du har gått igenom med den ständiga följeslagaren diabetes typ 1; trots min relativt höga ålder, trots en massa andra faktorer, lyckas du ändå bli gravid på första försöket. Kära kropp! Den andra känslan var ”jag ska bli mamma”. Jag ska faktiskt bli mamma! En helt otrolig, svindlande tanke och känsla.

Graviditetstest

Jag mådde relativt bra i början. Tröttheten var visserligen förlamande, och illamåendet kom och gick, men värst var oron över blodsockret. I efterhand har jag insett att jag hade väldigt bra blodsockervärden. De steg sällan över 7, och faktum är att blodsockret var ganska lätthanterligt rent hormonellt. Men där och då kändes blodsockerkampen fruktansvärt svår. Jag gjorde verkligen allt och lite till – allt som stod i min makt – för att ta hand om mig och min kropp på bästa sätt.

Eftersom jag har diabetes typ 1 (nähe, det visste ni inte va – höhö) blev vi inbokade på ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag mådde fortsatt ganska bra och hade inga smärtor eller blödningar. Vi såg fram emot att se ett tickande hjärta, även om jag oroade mig för att fostret skulle ha skador på grund av min diabetes, trots mina väldigt fina värden.

Gravid blodsockerkurva

Men man vet att allt inte står rätt till när man ligger i gynekologstolen och en läkare börjar föra ultraljudsapparaten hit och dit, liksom letande efter något. ”Här har vi gulesäcken”, ”slemhinnan ser bra ut”, men var är barnet? Var är barnet? ”Det är så tidigt, ibland syns ingenting så här tidigt i en graviditet”, sa de. ”Kom tillbaka om en vecka så kollar vi igen, då kan det se annorlunda ut.”

Men barnet var inte där. Det hade aldrig varit där, skulle det visa sig. Vi hade drabbats av en ofostrig graviditet, som dessutom inte hade resulterat i ett spontant missfall, utan som gick under kategorin missed abortion. Jag var gravid, men det fanns aldrig något foster, alternativt hade det tillbakabildats i ett tidigt skede.

Nu följde en jobbig period. Dels blodsockermässigt, dels givetvis både fysiskt och psykiskt på alla andra tänkbara sätt. Jag blev tvungen att genomgå en medicinsk abort, och ingen kunde riktigt säga hur kroppen skulle reagera. Till all lycka ställde jag frågan i en diabetesgrupp för gravida, och fick svaret att blodsockret kan bli lågt i samband med utdrivningen, vilket mitt mycket riktigt blev. Om jag minns rätt låg mitt blodsocker på 4 när jag var tvungen att starta missfallet, vilket jag gjorde själv hemma med hjälp av cytotec-tabletter. Jag hade en person med mig som kollade mitt blodsocker och hjälpte mig vid behov. Det finns mycket att säga om det här också, men den här gången nöjer jag mig med att konstatera att blodsockret blev lågt, men aldrig allvarligt lågt för min del.

Något jag var väldigt besviken på var bemötandet från diabetesteamet i samband med allt det här. Direkt efter det första ultraljudet blev vi slussade till diabetesläkaren och -sköterskan, som glatt kommenderade mig upp på vågen och började diskutera blodsockervärden och insulindoser. ”Vi har precis fått veta att jag kanske inte är gravid!” ville jag skrika, och jag sa nog något ditåt också men ingen tog notis om det. Förmodligen var jag i chock efter beskedet och reagerade ännu kraftigare än jag skulle ha gjort annars, men det var verkligen bara min diabetes och siffrorna som låg i fokus där. Inget holistiskt synsätt eller bemötande, direkt. Jag gick därifrån med en lapp med texten ”Boka tid till diabetesläkaren nästa gång om graviditeten fortsatt är positiv” och tårarna brännande bakom ögonlocken. Om graviditeten är positiv – det är något av det värsta jag kunde höra i det skedet tror jag, när det handlade om mitt barn och inte något så kliniskt som en graviditet som kan vara positiv eller negativ.

Positivt graviditetstest

Resten vet ni, mer eller mindre. Jag piskade kroppen, åt antiinflammatoriskt, och funderade över hur mycket man får sörja ett så här tidigt missfall. Jag hann ju inte vara gravid så länge, bara knappt 10 veckor sammanlagt, men förlusten var ändå så stor. Jag var bitter på min kropp som lurade mig så, trots att jag rent intellektuellt vet att den inte gjorde något fel. Och så var jag förstås fruktansvärt ledsen. Förmodligen för att det också var en identitetsförlust. Det var inte bara barnet som aldrig fanns jag gick miste om, jag gick också miste om att bli mamma. Men livet gick vidare, som man brukar säga. Sakta men säkert.

Nu, nästan 8 månader senare, känns det här fortfarande som något av det svåraste jag har gått igenom i vuxen ålder. Därför har jag valt att stänga kommentarsfältet till det här inlägget. Jag är inte ute efter medlidande, utan vill bara dela min historia. Förhoppningsvis kan den hjälpa någon annan i en liknande situation någon gång. Om du behöver komma i kontakt med mig kan du mejla mig på attvaraetta@gmail.com.