Perfektion på första advent

Jag ska inte skriva att tiden flyger iväg. Jag ska inte göra det. Men det gör den. Seriöst, är det verkligen första advent idag? Uppenbarligen. Kära nån…

Första advent

Lite har jag faktiskt hunnit förbereda. Några dörrkransar och en adventsljusstake har jag pysslat ihop (även om den sistnämnda är oerhört brandfarlig och förmodligen inte kommer att tändas allt för ofta).

Själv går jag omkring i min lilla blodsockerbubbla, och fokuserar stenhårt på min diabetes. Det är otroligt tungt, men jag har lyckats ganska bra. Inte många blodsockervärden är över 7, och jag försöker ge mig själv en mental klapp på axeln så ofta jag kommer ihåg det. Bra jobbat, Maria!

Första adventsljusstake

Jag har skrivit det förut, men jag gör det igen: Typ 1-diabetes är en jobbig typ att kämpa med/mot om man försöker eftersträva perfektion. Någon sådan är nästan omöjlig att uppnå. Men jag gör så gott jag kan. Kanske det räcker.

2 reaktioner på ”Perfektion på första advent

  1. Sofia Staxäng

    Hej. Tack för bloggen. Så skönt att kunna läsa någons tankar, som vet hur det är. Vad fint du gjort!

    Jag är mamma till Frida (med typ 1 diabetes) som fyllde 10 år i fredags. Vi lyckas bara ibland, även om vi verkligen försöker. Det är kanske en dag på sju. Det är så svårt att få till bara ”under 8” eller bara gröna värden på Diaconnect när hon är i skolan eller när hon har konsert, prov eller när hon är i ”tioårings-fullt ös”, eller när hon bara vill ta det lugnt en dag. Frida blir sällan låg, men har högvärden i pik åt högt och högre (som långsamt går ner till acceptabelt. Dessutom har hon eget insulin kvar – hur kan man veta hur hennes egen produktion påverkar allt? Hur mycket sabbar vi för hennes framtida liv om vi inte lyckas? Vi gör det som vi orkar och det vi inte orkar. Det är bara det att det aldrig tar slut… oron, skräcken, faran… tårarna som hela tiden finns bakom ögonlocken, när ingen förstår, när alla tycker att det bara är att ta en tablett eller att äta rätt. Vad ska man göra då, när man inte gjort annat än ätit rätt både före och under barnen? När Frida ändå fick den här jävla sjukdomen medan alla andra käkade godis, halvfabrikat och pizza.

    Tortyren med nätterna är värst. Förlåt, ska inte klaga, det kunde ju ha varit värre.

    Från en trött mamma som hoppas på att julen blir vit i år!

    Gilla

    1. Tack för din kommentar! Jag förstår dig/er mycket väl, för ibland gör man verkligen allt man förmår och ändå räcker det inte. Speciellt för ett växande barn är det rent ut sagt skitsvårt att lyckas få blodsockret att hålla sig innanför gränserna, men jag tror att man får försöka vara lite snäll mot sig själv. Jag har haft otroligt mycket sämre blodsockervärden, speciellt i tonåren, och ändå mår jag väldigt bra idag. Även om det inte är någon garanti så tror jag att man måste försöka leva enligt devisen ”good enough” när det gäller den här sjukdomen, annars blir man galen. Om man vet att man gör sitt bästa kan man ju inte göra mer, och det finns så mycket – vilket ni ju självklart vet – som påverkar blodsockret.

      Jag tror personligen att det är helt rätt att Frida får leva sitt liv utan att sjukdomen styr, men jag förstår också känslan av att du som mamma självklart ändå går igenom all oro och alla tankar som finns bakom, och som jag befarar att tyvärr bara vi som lever med sjukdomen till fullo kan förstå. Jag känner också en besvikelse över att det känns som om man gör allt rätt, medan andra kan äta och bete sig hur som helst men ändå inte drabbas av något. Jag är nog fortfarande i ett stadie där jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med den känslan, för oavsett om det finns värre saker och sjukdomar så ska man inte förringa att diabetes typ 1 kan vara jäkligt jobbig att leva med och ibland bara MÅSTE man få klaga och tycka synd om sig själv – tycker jag. Det är ju alltid någon annan som har det värre, och ibland kan det förstås trösta att tänka på det, men ibland tycker jag att jag mår bättre av att också få säga och känna att livet med typ 1 är förbaskat tungt.

      Med det sagt hoppas jag att du/ni genomlever den här perioden, och jag tror verkligen att det kan bli bättre i framtiden, inte minst tack vare alla medicinteknologiska framsteg. Vi får bara hålla tummarna, och till dess får vi fortsätta kämpa på, hur prutthurtigt det än låter 😀 Vi får hoppas på en vit jul och en ljusnande framtid!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s