Gott, lugnt nytt år

Kvällens middag börjar vara färdigställd, så när som på pepparbiffen som ska stekas. Det blir avokadoröra med räkor till förrätt, samt valnötssallad och fetaostsallad till pepparbiffen, som serveras med batat och rotsaker i ugn. Mer eller mindre blodsockervänligt.

Avokadoröra förrätt

Mellan rätterna jag har tillagat har jag drabbats av ett smärre hjärtslag när jag trodde att min insulinpump hade gett upp (men det visade sig vara falskt alarm!). Jag har verkligen nerverna på helspänn gällande min diabetes just nu, fast jag bemödar mig om att försöka slappna av. Ett lugnt nytt år diabetes- och blodsockermässigt är därför vad jag hoppas på. Med en baby på kommande är det kanske att begära för mycket, men det skadar väl aldrig att sträva efter det ändå.

Valnötssallad

Ett riktigt gott, lugnt nytt år till er alla!

Gravidstatus – full jour dygnet runt

Utöver att jag har diabetes typ 1 har jag mått förvånansvärt bra under den här graviditeten. Eller, det är klart att jag har haft mina besvär, men inget allvarligt. I första trimestern mådde jag illa, men det gick om bara jag åt, så jag åt väldigt ofta (vilket i sig förde med sig en del bekymmer blodsockermässigt, men det är en annan historia).

Min största utmaning hittills har faktiskt varit just min autoimmuna diabetes. Det vill inte säga lite, men jag är oerhört glad för att jag inte har haft en massa graviditetskrämpor utöver blodsockerkampen. Enstaka sammandragningar och besvär med urinvägarna har jag haft, och tröttheten har periodvis varit rent förlamande, men det hör väl till. Jag antar att tröttheten också kommer ifrån att det är så mycket jobb med blodsockret – om jag vanligen brukar säga att diabetes typ 1 är ett heltidsjobb är det liksom full jour dygnet runt nu.

Gravidmage

Annars är det som sagt mest den mentala biten jag har svårast med. Jag har så många hjärnspöken, en del som jag inte hade en aning om att var så stora förrän jag stod inför dem. De flesta är kopplade till min diabetes och sådant jag har upplevt och fått höra i samband med den, tyvärr. Men så sjutton heller att jag ska låta den här sjukdomen förstöra för mig, aldrig! Det är jobba mot, jobba mot de dumma tankarna som gäller!

Jag är ganska obekväm inför att posera med magen, men en gravidmage i vecka 23 (22+5) ska jag väl kunna bjuda på. Jag lär ha en ganska liten mage, men jag har ändå blivit tvungen att ta mitt justerbara SpiBelt i bruk istället för FlipBelt att förvara insulinpumpen i. Det är tur att det finns alternativ!

En stressig jul

Nog blev det en stabil jul för mig alltid, men samtidigt en väldigt stressig sådan. Jag vet inte om jag har uttyckt det så tydligt här, men jag kan bli extremt stressad över höga blodsockervärden (”följdsjukdomar, följdsjukdomar, följdsjukdomar!” ekar i mitt huvud). Följaktligen är jag – tyvärr – inte mitt soligaste jag när blodsockret stiger. Att dessutom veta att mitt blodsocker påverkar mitt barn just nu gör oron närmast olidlig stundtals.

Så här långt i graviditeten har jag nästan bara behövt sänka insulindoserna, vilket är vanligt i början av en graviditet. I andra trimestern börjar insulinbehovet öka, för att mot slutet kunna vara dubbelt eller tredubbelt jämfört med innan. Det här gäller både diabetiker och icke-diabetiker, eftersom en graviditet i sig är diabetogen. Insulin är ett anabolt hormon, som behövs för tillväxten av fostret och mamman.

Blodsockerkurva Dexcom G4

Jag vet ju allt det här. Jag vet det. Men ändå! Herrejösses vad jobbigt jag tycker att det är! Om jag för bara några månader, ja till och med bara några veckor sen hade en hormonellt lugn period med ett väl samarbetande blodsocker, är jag nu halvvägs nere i helvetesgapet blodsockermässigt, känns det som. Jag har fått höja doserna i mitt tycke markant, och för tillfället går jag omkring med en temporär basal på +50% för att hålla blodsockret innanför marginalerna. Jag vill ju så gärna ha det under 7-8 som en frisk person, men det är otroligt svårt. Korrigera, korrigera, korrigera med insulin så fort det börjar stiga – det är min vardag just nu.

Jag anstränger mig för att hålla igång insulinkänsligheten så gott jag kan, men hormoner rår jag inte på. Jag försöker tänka att det är en kort period, och att jag gör mitt bästa. Om någon har goda råd gällande hur man tar sig igenom den här perioden med förståndet i behåll tar jag gärna emot dem. Att dela blodsocker med mitt ofödda barn kan nämligen vara något av det svåraste jag har gjort, någonsin.

En stabil jul

I år vill jag mest av allt önska er alla (och mig själv) en stabil jul. Må det så vara blodsockermässigt, humörmässigt eller överlag – en stabil jul låter väldigt harmoniskt, tycker jag.

God jul

Hittills har jag inte tyckt att jag har varit så hormonell på grund av allt som sker i min kropp, men så plötsligt i veckan som gick: pang! och jag både märkte och blev påmind om att jag går igenom en graviditet. Insulinkänsligheten minskade nästan över en natt, och det var som om hormonerna gick i taket (på alla sätt!). Otroligt påfrestande, inte minst att försöka reda ut hur mycket insulin som behövs just nu, när man inte har någonting att gå efter mer än blodsockerkurvorna och möjligen någon sorts intuition.

Därför önskar jag mig själv och alla andra en riktigt stabil jul i år. Hoppas ni får njuta av den!

Julgodis i sista minuten

I år är det jag som står för julgodiset efter julmiddagen. Då väljer jag självklart att göra något blodsockervänligt, speciellt nu när jag är gravid och inte vill experimentera med sådant som kan höja mitt blodsocker allt för mycket. Det är tillräckligt jobbigt med alla hormonella förändringar som gör blodsockerkampen etter värre än vanligt för mig just nu.

Julgodis diabetes

Det blev ischoklad, jordnötsfudge och kokosbollar med choklad. Jordnötsfudgen är min favorit, och den blev verkligen jättegod också den här gången. Tyvärr var jag lite snabb i vändningarna med att skära upp den, så den blev inte så fin. Man får hoppas att belysningen är lite skum vid julbordet så ingen kan syna fudgen närmare i sömmarna. Smaken var det som sagt inget fel på, och det är ju ändå huvudsaken.

Diabetes godis jul

Speciellt ischokladen tar inte länge att röra ihop, det är bara att smälta en god choklad med hög kakaohalt och blanda med lika delar kokosolja. I med lite mandlar och nötter och ut i kylan en stund, så är man i hamn. Mums vad gott det ska bli! (Fast självklart har jag redan provsmakat, det ska väl varje kock göra…)

Den finaste gåvan

Jag har funderat en hel del på vad och hur mycket jag ska skriva om graviditeten och barnet. Dels känns det väldigt personligt, och dels är en graviditet med diabetes typ 1 – åtminstone för mig – en väldigt påfrestande period. Vill jag att det arma barnet i framtiden ska behöva läsa om hur tungt mamma tyckte det var att vara gravid i kombination med att ha diabetes?

Dessutom har jag inte velat fokusera på det negativa och sjukdomsrelaterade allt för mycket nu, när det finns så mycket positivt och fint att ta fasta på istället. Jag skulle kunna försjunka i allt det mörka och skriva inlägg på inlägg om hur fruktansvärt jobbig blodsockerkampen faktiskt kan vara, om hur orolig jag är, och om allt jag är rädd för att ska gå fel. Det ska jag ändå försöka låta bli att göra, samtidigt som jag vill dela med mig lite mer om hur det kan vara att vänta barn med diabetes typ 1. Förhoppningsvis hittar jag en gylllene medelväg.

MariaPatric

Just nu är vi lite mer än halvvägs in i graviditeten. Det här innebär att den lilla var med när vi gifte oss – fast det visste vi inte då. Beskedet kom som den finaste bröllopsgåvan, några dagar efteråt.

Eller egentligen är vi lite mer än lite mer än halvvägs, eftersom jag inte får gå längre än till vecka 38. Sån är policyn för typ 1-diabetiker vid det sjukhus jag går. Det där lär visst variera lite beroende på var man bor. Men så är status just nu: ena halvleken är avklarad, nu går vi på nästa – utan paus emellan!

För din skull

Visst är det så att den sorgliga historien jag berättade i förrgår inte slutade där. Eller på sätt och vis gjorde den ju det, men efter den påbörjades ett nytt kapitel. En ny historia tog sin början.

Gravid med diabetes typ 1

För visst är det så, som vissa av Att vara ettas läsare redan har anat. Visst är det inte bara för min egen skull jag har fortsatt kämpa så hårt med blodsockret den senaste tiden.

Det är också för det lilla hjärtat som slår inuti mig, och som jag från första stund kände att jag skulle göra vad som helst för. Det är för din skull, mitt lilla barn. För dig som lever och växer och sparkar i min mage. För din skull tar jag alla blodsockerkamper i världen. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att den här historien ska bli en med ett lyckligt slut. När blåsipporna blommar igen, då hoppas jag få hålla mitt lilla barn i mina armar.

Gravid med diabetes