Att drabbas av ett missfall

Hur berättar man en sådan här historia? Skulle jag ha gjort det i våras, när allt hände, skulle den ha sett helt annorlunda ut jämfört med hur den gör nu. Det finns så mycket att säga, så många känslor som döljer sig bakom det stora att först få veta att man ska bli förälder, och sedan – helt plötsligt – bli ifråntagen det.

Att drabbas av ett missfall.

Den som någon gång har önskat barn, och sedan sett ett plus på den där stickan, den vet hur det kan kännas. För mig var den första känslan ”kära kropp”. Efter allt du har gått igenom med den ständiga följeslagaren diabetes typ 1; trots min relativt höga ålder, trots en massa andra faktorer, lyckas du ändå bli gravid på första försöket. Kära kropp! Den andra känslan var ”jag ska bli mamma”. Jag ska faktiskt bli mamma! En helt otrolig, svindlande tanke och känsla.

Graviditetstest

Jag mådde relativt bra i början. Tröttheten var visserligen förlamande, och illamåendet kom och gick, men värst var oron över blodsockret. I efterhand har jag insett att jag hade väldigt bra blodsockervärden. De steg sällan över 7, och faktum är att blodsockret var ganska lätthanterligt rent hormonellt. Men där och då kändes blodsockerkampen fruktansvärt svår. Jag gjorde verkligen allt och lite till – allt som stod i min makt – för att ta hand om mig och min kropp på bästa sätt.

Eftersom jag har diabetes typ 1 (nähe, det visste ni inte va – höhö) blev vi inbokade på ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag mådde fortsatt ganska bra och hade inga smärtor eller blödningar. Vi såg fram emot att se ett tickande hjärta, även om jag oroade mig för att fostret skulle ha skador på grund av min diabetes, trots mina väldigt fina värden.

Gravid blodsockerkurva

Men man vet att allt inte står rätt till när man ligger i gynekologstolen och en läkare börjar föra ultraljudsapparaten hit och dit, liksom letande efter något. ”Här har vi gulesäcken”, ”slemhinnan ser bra ut”, men var är barnet? Var är barnet? ”Det är så tidigt, ibland syns ingenting så här tidigt i en graviditet”, sa de. ”Kom tillbaka om en vecka så kollar vi igen, då kan det se annorlunda ut.” 

Men barnet var inte där. Det hade aldrig varit där, skulle det visa sig. Vi hade drabbats av en ofostrig graviditet, som dessutom inte hade resulterat i ett spontant missfall, utom som gick under kategorin missed abortion. Jag var gravid, men det fanns aldrig något foster, alternativt hade det tillbakabildats i ett tidigt skede.

Nu följde en jobbig period. Dels blodsockermässigt, dels givetvis både fysiskt och psykiskt på alla andra tänkbara sätt. Jag blev tvungen att genomgå en medicinsk abort, och ingen kunde riktigt säga hur kroppen skulle reagera. Till all lycka ställde jag frågan i en diabetesgrupp för gravida, och fick svaret att blodsockret kan bli lågt i samband med utdrivningen, vilket mitt mycket riktigt blev. Om jag minns rätt låg mitt blodsocker på 4 när jag var tvungen att starta missfallet, vilket jag gjorde själv hemma med hjälp av cytotec-tabletter. Jag hade en person med mig som kollade mitt blodsocker och hjälpte mig vid behov. Det finns mycket att säga om det här också, men den här gången nöjer jag mig med att konstatera att blodsockret blev lågt, men aldrig allvarligt lågt för min del.

Något jag var väldigt besviken på var bemötandet från diabetesteamet i samband med allt det här. Direkt efter det första ultraljudet blev vi slussade till diabetesläkaren och -sköterskan, som glatt kommenderade mig upp på vågen och började diskutera blodsockervärden och insulindoser. ”Vi har precis fått veta att jag kanske inte är gravid!” ville jag skrika, och jag sa nog något ditåt också men ingen tog notis om det. Förmodligen var jag i chock efter beskedet och reagerade ännu kraftigare än jag skulle ha gjort annars, men det var verkligen bara min diabetes och siffrorna som låg i fokus där. Inget holistiskt synsätt eller bemötande, direkt. Jag gick därifrån med en lapp med texten ”Boka tid till diabetesläkaren nästa gång om graviditeten fortsatt är positiv” och tårarna brännande bakom ögonlocken. Om graviditeten är positiv – det är något av det värsta jag kunde höra i det skedet tror jag, när det handlade om mitt barn och inte något så kliniskt som en graviditet som kan vara positiv eller negativ.

Positivt graviditetstest

Resten vet ni, mer eller mindre. Jag piskade kroppen, åt antiinflammatoriskt, och funderade över hur mycket man får sörja ett så här tidigt missfall. Jag hann ju inte vara gravid så länge, bara knappt 10 veckor sammanlagt, men förlusten var ändå så stor. Jag var bitter på min kropp som lurade mig så, trots att jag rent intellektuellt vet att den inte gjorde något fel. Och så var jag förstås fruktansvärt ledsen. Förmodligen för att det också var en identitetsförlust. Det var inte bara barnet som aldrig fanns jag gick miste om, jag gick också miste om att bli mamma. Men livet gick vidare, som man brukar säga. Sakta men säkert.

Nu, nästan 8 månader senare, känns det här fortfarande som något av det svåraste jag har gått igenom i vuxen ålder. Därför har jag valt att stänga kommentarsfältet till det här inlägget. Jag är inte ute efter medlidande, utan vill bara dela min historia. Förhoppningsvis kan den hjälpa någon annan i en liknande situation någon gång. Om du behöver komma i kontakt med mig kan du mejla mig på attvaraetta@gmail.com.

Vårens händelser

Den som har följt mitt liv och leverne på Att vara etta vet att våren var en omvälvande period för mig. Från lycka och glädje till största sorg, på en väldigt kort tid.

Blåsippor

Då var det så tungt och jobbigt att jag inte klarade av att gå närmare in på det, men jag nämnde att jag kanske kommer att berätta någon gång. När tiden är inne.

Det är den nu. Nästa inlägg tänker jag ägna åt något som egentligen känns fruktansvärt personligt – på gränsen till privat – men som jag samtidigt upplever att är oerhört viktigt att lyfta upp i ljuset och tala om. Jag återkommer. Det är en lång historia.

Lite lyckligare nu

Blir ni andra med diabetes också lite lyckligare när ni har ett fullt lager med vårdmaterial hemma? Jag vill påstå att jag blir det!

YpsoPump infusionsset (1)

Det är något med tryggheten i att veta att man överlever några månader framöver, oavsett om tillgången på material och insulin plötsligt skulle ta slut och jorden skulle gå under, typ. (För visst överlever jag även om jorden går under bara jag har mitt vårdmaterial – eller hur!) För att gräva riktigt djupt i de innersta känslorna alltså.

Jag vet att jag är så beroende av mitt vårdmaterial att det skulle vara en katastrof om jag blev utan, och på en primitiv nivå är det väl det som skapar trygghets- och lyckokänslan, antar jag.

YpsoPump infusionsset (2)

Känner någon annan det på samma sätt?

Äntligen i mina händer

Budkavlen 2018 (1)

Nu är min första vetenskapliga artikel tryckt och publicerad! Det är ändå en väldigt speciell känsla – och en mycket skön sådan. Som ett konkret bevis på allt arbete jag har lagt ner på sjukdomsberättelserna om diabetes typ 1.

Budkavlen 2018 (2)

Artikeln finns i den etnologiska och folkloristiska tidskriften Budkavlen, och kommer också att publiceras elektroniskt inom kort. Jag länkar givetvis här på bloggen så snart det är gjort, så kan den som vill klicka sig in och läsa hela artikeln, inklusive de övriga intressanta bidragen.

Budkavlen 2018 (3)

Artikeln är egentligen den andra jag har skrivit, men den första har genomgått en lång referee-process och är ännu inte publicerad. Medan den här behandlar diabetes typ 1 ur ett kulturanalytiskt perspektiv är den andra artikeln mer en berättelseanalys, så de är ganska olika. Jag ser fram emot att jobba vidare på båda fronterna i min avhandling! Det finns så mycket att utveckla, som inte ryms med i en förhållandevis kort artikel.

Halloumiburgare med aubergine

Vad blev det av min matlagning igår, då? Jo, något helt nytt:

Halloumi aubergine hamburgare

Halloumiburgare med aubergine! Eller aubergineburgare med halloumi, hur man nu vill ha det. Jag hittade flera recept på nätet, men jag tror att tricket för att det ska bli riktigt gott är att ha pesto på halloumin. Det här kommer jag att göra fler gånger! Supergott och blodsockervänligt!

Ischoklad och mys i decembermörkret

Vad mörkt och dystert det är! Nästan så det inte märks skillnad på natt och dag. Nåja, det var väl att ta i lite…

Ischoklad (1)

Medan regnet smattrar mot taket passar jag på att baka och laga mat. Julmusiken fyller köket, och jag kommer på mig själv med att stå där och faktiskt tycka att det är lite mysigt och roligt att laga mat. Kors i taket! Det är tydligen aldrig för sent att ändra sig.

Ischoklad (2)

Jag gjorde bland annat ischoklad. Ett jättelätt recept; bara choklad, kokosfett och kokosflarn och nötter. Ingen extra sötning, så det borde vara blodsockervänligt.

Ischoklad (3)

Eftersom jag inte hade planerat att göra ischoklad blev det lite blandade formar – men det ska väl gå bra, hoppas jag. För tillfället står ischokladen i kylen och stelnar, så jag vet inte hur slutresultatet blev ännu. Det ser gott ut i alla fall!

Stickning

Mellan varven stickar jag. Jag har flera projekt på gång. Kanske några julklappar, och kanske lite annat.

Decembermörker

Det är ändå tur att jag har Ebba, som drar ut mig på promenader oavsett väder. I det här rusket vete katten om jag skulle komma mig ut lika ofta annars. Mitt blodsocker gillar inte riktigt att jag bara myser inne en hel dag, även om jag annars kan tycka att det är mer än okej att göra det också ibland.

Blodsockerkurva andra advent

För tillfället är jag så tacksam över mitt blodsocker, som verkligen samarbetar med mig. Vissa perioder är det lögn att få en stabil kurva, men ibland stämmer allt och kroppen fungerar precis som man vill att den ska. Det händer rätt sällan, så jag är glad så länge det varar.

Tack, Finland!

Häromdagen hämtade jag ut insulin på apoteket. Som typ 1-diabetiker med en bukspottskörtel som inte producerar något insulin alls är jag fullständigt beroende av insulinet.

Faktum är att jag börjar må dåligt efter bara några timmar om jag har för lite insulin i kroppen. Det är faktiskt så allvarligt att jag dör inom loppet av något/några dygn om jag inte injicerar mitt insulin. (Av uppenbara skäl har jag aldrig testat exakt hur länge jag klarar mig utan.)

Insulin kostnader kvitto

I Finland betalar man numera en initialsjälvrisk på 50 euro i början av varje nytt år, och efter det faller jag under kategorin högre specialersättning, och betalar 4,50 euro per läkemedel/köp varje gång jag hämtar ut nytt insulin under ett kalenderår.

Initialsjälvrisken trädde i kraft i början av år 2016. Fram tills dess behövde man inte betala självrisken på 50 euro, och det här har väckt en del debatt bland de mest utsatta. Är detta bara början? Hur ska man kunna bekosta sin livsnödvändiga medicin, om prisen stiger ytterligare? Hur går det för de multisjuka? De arbetslösa? De mindre bemedlade?

Jag hoppas verkligen att Finland fortsätter prioritera dem som är beroende av medicin för att överleva. Utvecklingen i länder som USA är fruktansvärt skrämmande, där till och med dödsfall har skett till följd av att insulinpriserna har skjutit i höjden, och samhället inte går in och stöttar dem som inte förmår bekosta sina livsnödvändiga mediciner – många gånger trots dubbla arbeten och löner.

Insulin kvitto

Skulle jag själv bli tvungen att bekosta allt insulin och allt vårdmaterial (som är ännu dyrare i jämförelse) jag behöver kan jag tala om att jag inte skulle ha mycket kvar att leva på per månad. Därför är jag så tacksam över att jag bor i Finland, där jag – åtminstone fortfarande – får fokusera på att leva och bidra till samhället, utan att behöva oroa mig för att jag inte ska ha råd att överleva.

Tack för det, Finland! Låt det fortsätta så!