Så var höstens sista forskarseminarium med folkloristerna över. De senaste två dagarna har jag fått ta del av så många kloka texter och diskussioner, och som vanligt är jag uppfylld av inspiration och en stark känsla av att det här är något jag vill fortsätta med för alltid. (Givetvis inte som evighetsdoktorand, men förhoppningsvis med folkloristisk och kulturvetenskaplig forskning i någon form och utsträckning, tills jag blir gammal och grå).

Höstens sista seminarium innebär också slutet på en era för min del. Det var mitt sista seminarium som doktorand på heltid. Vid årsskiftet går jag tillbaka till min ordinarie tjänst som utbildningsplanerare och redaktör, och får fortsätta med avhandlingsarbetet om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 vid sidan av arbetet.

När man arbetar med en vetenskaplig avhandling har man ibland en känsla av att man inte åstadkommer någonting. Det är ofta ett steg fram och två tillbaka, men när jag sammanställde och rapporterade de två stipendiatåren till min handledare insåg jag att jag ändå har åstadkommit en hel del.

Allt material är insamlat och transkriberat (hurra och halleluja!), och som det ser ut nu kommer båda mina vetenskapliga artiklar att hinna publiceras på det här årets sida (jippi!). Jag har avklarat alla obligatoriska kurser, deltagit i en massa seminarier och konferenser, och inte minst fått flera möjligheter att berätta om diabetes och min avhandling i olika medier och sammanhang. Gästforskarutbytet i Lund var grädden på moset och en tid jag aldrig kommer att glömma.

På så sätt känns det ändå fint – men otroligt vemodigt – att sätta punkt för den här tiden. Snart börjar en ny, som jag ser fram emot med stor förväntan!

Jag har lite svårt för avslut och hänger gärna fast vid det gamla och invanda, men det är ändå med stor tillförsikt jag fortsätter vandra vägen fram, utan att veta vad som väntar runt nästa krök.