Jag i diabetesmånaden

Huj, vad tiden går! Vi är redan en god bit in i november – den blå månaden, diabetesmånaden. Själv befinner jag mig i en period då jag å ena sidan är tvungen att fokusera stenhårt på min diabetes och mitt blodsocker, samtidigt som jag å andra sidan aktivt försöker prioritera bort alla sjukdomsrelaterade och negativa tankar. Ingen enkel ekvation!

Gårdshundsmys

Ett bra sätt för mig att sköta min sjukdom men ändå inte koncentrera mig på den fullständigt är att vistas ute, helst tillsammans med mina nära och kära. I söndags tog vi en långpromenad med Ebba i ett vackert novemberväder. Självklart passade vi på att stanna och mysa och busa lite längs vägen. Gårdshundsbus kan vara något av det bästa som finns!

Gårdshundsbus

Naturligtvis kommer jag också att följa en del av de evenemang som ordnas i samband med blå november, men jag kommer nog att välja bort sådant jag inte mår så bra av att ta del av just nu. Till exempel dokumentärserien Leva utan att dö – en serie om diabetes känns så otroligt viktig och värdefull för allmänheten att titta på, men själv orkar jag inte än en gång ta in allt det negativa som faktiskt kan vara ett faktum vid den sjukdom jag är tvungen att kalla min. Inte just nu.

Var befinner du dig i relation till din diabetes just nu? Blir det fullt fokus på diabetes i november? Hur känns det? Orkar du ta in allt?

4 reaktioner på ”Jag i diabetesmånaden

  1. Ulrika Rasmusson

    Håller med dig, Leva utan att dö är ju så negativ, och jag förstår det med tanke på insamling och anslag till forskning o dyl. Men det är jobbigt att se och känns som man lika gärna kan ge upp, livet blir ju skit ändå. MEN det behöver det inte bli, är själv D1 sedan 45 år tillbaka, nu 50 år ung :-). Har själv 2 icke diabetiker barn, jobbar heltid, lever ett aktivt familjeliv och känner inga begränsningar. Mer jobb absolut, men jag vill leva livet så gott det går. Och en hund ger ju glädje och naturlig motion och rutiner. På galan kunde de visat en människa som lever ett gott liv, och ingjuta tro och hopp för diabetiker. Som nybliven diabetesförälder måste det vara hemskt med denna bild. Vi kämpar på ! Tack för en trevlig blogg

    Gilla

    1. Jo, det är verkligen en balansgång det där med hur sjukdomen ska framställas. Å ena sidan är det bra att allvaret tas upp, men å andra sidan riskerar man att bli fullständigt nedslagen när man får det upptryckt i ansiktet på sig och vet att man själv är drabbad. Då är det skönt att höra om sådana erfarenheter som du bidrar med, tusen tack för det! Ibland misströstar jag och tänker att det kommer att bli mörkt och dystert ju fler diabetesår jag får på nacken, men det är underbart att höra att man kan må bra ännu efter 45 år med typ 1! Vi fortsätter kämpa och jag önskar dig lika många friska år till!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s