Inte bara sjuk

Ibland kommer jag in i perioder när jag vill låta min diabetes ta så lite plats som möjligt. Inte så att jag inte tar hand om mig, men så att jag ger den så lite tankekraft som möjligt, utifrån den sjukdom den är.

Det är nämligen så, att min diabetes oftast inte känns som en sjukdom för mig i vardagen. Jag kollar blodsockerkurvan, tar insulin och beräknar doser i stort sett dygnet runt, men i mitt vardagsliv fokuserar jag inte på att det är en sjukdom, diabetes typ 1, jag hanterar. Det är mitt liv och min hälsa jag handskas med.

Då blir det ibland lite kontraproduktivt att ha en blogg som på sätt och vis utgår ifrån sjukdomen. Det är liksom lite svårt att komma ifrån sjukdomstänket i en blogg som handlar om diabetes. Och ibland vill man bara fokusera på något annat än det ”sjuka” i en sjukdom.

Det kanske låter knäppt och virrigt, jag vet inte. Mina tankar är lite ostrukturerade gällande det här, känner jag. Eller så kanske ni andra med diabetes känner igen er? Ibland känner man sig sjuk, men ibland är man mindre sjuk, och man är definitivt inte bara sjuk.

Bukett

Inget inlägg utan en bild, även om den är hur malplacerad som helst. Den här buketten band jag i somras, när jag övade mig inför att göra min brudbukett. Hur den slutliga buketten blev kan den som vill beskåda bland annat här.

6 reaktioner på ”Inte bara sjuk

  1. Jag tror jag kommenterat liknande tidigare i något annat samband, men säger det igen 🙂

    Jag tycker det är en stor skillnad på ifall du säger att du har diabetes eller om du är en diabetiker. Det första låter (enligt mig) som om det är en del av dig, medan det andra alternativet låter som om det är allt du är.

    Och band du din egen brudbukett? Wow!

    Gilla

    1. Jo, jag håller fullständigt med dig om det! Jag säger aldrig att jag är diabetiker när jag pratar, men i skrift händer det att jag använder ”diabetiker” men det är bara för att det är så mycket lättare och kortare än att skriva ”person med diabetes” eller liknande 😁

      Det gjorde jag! Vi hade bara en liten vigsel och jag tycker om att pyssla och dona så jag tänkte att jag lika gärna kan binda buketten själv. På morgonen blev det lite bråttom och jag hann svära en del över beslutet men i slutänden blev jag riktigt nöjd 😉

      Gilla

      1. Jag gillar också att pyssla och fixa, men hade nog inte velat göra det på vårt bröllop. Någon på mitt jobb frågade och jag bakade själv, och jag bara HAHHAHHAAA 🙂

        Gilla

      2. Nä, det beror ju helt på hur mycket stress man vill slippa på den stora dagen också. Ju färre moment man ”måste” göra, desto trevligare har man det antagligen själv 😉 Det lär dessutom betyda otur att binda sin egen bukett men jag tänker att om äktenskapet står och faller på att jag har bundit buketten så var det kanske inte så hävt till att börja med 😂

        Gilla

  2. Sara

    Hur tänker du kring ärftlighet och barn, jag har D1 och är i åldern att tåget snart går. Måste få fråga dig då du tänker mkt, skrev fint om mor och säkert har ett svar. Vi är samma ålder med. Jag är inte stark som du utan gråter ofta för detta med d1 och med d1 och ärftligheten. Ingen skulle moraliskt avråda mig till barn. Men jag är så ledsen och rädd. Man klarar ju d1 hos sitt barn men jag är ändå otroligt tyngd av tanken.
    Kram S ❣

    Gilla

    1. Jag måste börja med att säga att jag förstår dig så otroligt väl, för det här är tankar och frågeställningar som har följt mig nästan ända sen jag fick min diagnos. Från början har jag alltid fått höra hur stora riskerna är kring att skaffa barn och allt som kan gå fel, och det har definitivt satt spår i mig, men så här tänker jag idag:

      Man vet fortfarande inte varför någon insjuknar i diabetes typ 1 men det är klarlagt att genetiken spelar roll (hur stor roll är dock oklart). Viss statistik visar att ett barn till en mamma med diabetes typ 1 har en förhöjd risk på 3% att själv få typ 1, och i dagsläget vet vi ju inte hur – och om – man kan undvika att sjukdomen bryter ut. Den genetiska risken är trots allt ganska liten, men den finns, och det skulle givetvis vara fruktansvärt att få ett barn med samma sjukdom, när man vet hur helvetisk den kan vara. Själv är jag också rädd för hur graviditeten påverkar barnet, för höga värden är ju bevisat inte bra för ett foster. MEN, med alla risker i åtanke kan man också resonera så här: Skulle jag själv ha valt bort mitt liv om jag hade vetat att jag hade fått autoimmun diabetes? Det är en högst personlig fråga, men mitt svar är absolut INTE. Jag tycker trots allt att livet är för underbart för att jag inte skulle vilja uppleva det, med eller utan diabetes typ 1. Jag resonerar också som så, att om det skulle gå så illa att mitt barn också får diabetes, så vet jag väldigt mycket om sjukdomen, och kan hjälpa barnet på bästa sätt tills vi får ännu bättre vårdmaterial, och kanske en dag ett botemedel ❤️

      Det är absolut inga lätta frågor och jag är inte så säker på att jag heller är så stark, tvärtom är jag ganska oroligt lagd och är liksom du ofta nedstämd och orolig inför framtiden, men det är ju också så att mycket kan gå fel i livet, man kan drabbas av sjukdomar och motgång oavsett om man som vi har typ 1 eller inte, och i något skede måste man väl bara bestämma sig för hur viktigt det här med barn är för en själv, och om man ska satsa. Och det valet kan bara man själv göra, men jag tror att det är viktigt att veta att man aldrig är ensam, vi är många som sitter i samma båt, med samma funderingar och oro. Ta hand om dig och hoppas att du kommer fram till en lösning som känns bra för dig. Kram ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s