En betydelsefull fis i rymden

Stundtals funderar jag, förmodligen likt många andra bloggare, på varför jag egentligen bloggar. Det är trots allt ganska tidskrävande, och ibland – men bara ibland – känns det som om det tar mer än det ger.

Heidi reflekterade kring det här på sin blogg Hopihopi, och jag kände mig manad att svara på hennes fråga ”Varför bloggar du?”.

Så, varför bloggar jag egentligen?

Det började som någon slags strävan efter att öppna upp om min sjukdom. Ett försök att öka kunskapen om diabetes i samhället, och därigenom förhoppningsvis nå en ökad förståelse för just min sjukdom, diabetes typ 1. Ganska högt uppsatta mål, inser jag nu i efterhand. Min blogg är ju bara en futtig liten del i ett stort universum, en fis i rymden om man så vill.

Men den är inte betydelselös. Det blir så tydligt när jag läser i Heidis inlägg att hon har lärt sig något nytt om diabetes genom att läsa Att vara etta, och när jag på olika sätt får respons från läsare som vittnar om samma sak. Min blogg må vara en minimal del i ett stort universum, men om den kan bidra till att öka förståelsen och kunskapen hos ens en handfull personer, då har jag ju faktiskt nått mitt mål. Att vara etta är en fis i rymden, men jag vill hävda att det är en betydelsefyll fis.

Bloggen började som sagt som en mer allmänbildande kanal, men har utvecklats till att bli ett sätt för mig att få utlopp för allt möjligt diabetesrelaterat. Här kan jag skriva om positivt och negativt i mitt liv med diabetes, och det bästa: få respons på det jag skriver.

Kommunikationen med Att vara ettas läsare är en stor orsak till att jag bloggar; utan all kontakt med er skulle jag ju lika gärna kunna skriva en dagbok för mig själv i ett häfte någonstans. Via bloggen har jag kommit i kontakt med så många nya människor, som jag förmodligen aldrig skulle ha råkat på annars. Jag har fått en massa roliga erbjudanden, varit med om intervjuer, sprungit lopp och blivit filmad – allt för att öka kunskapen om livet med diabetes typ 1.

Maria J

Hemkommen efter ett långpass löpning i värmen häromdagen. Trött och svettig men lycklig – jag kan springa långt och träna hårt trots att jag har diabetes typ 1! Om jag vill!

Bloggen speglar mitt liv med diabetes typ 1, och någonstans har jag också en ambition att visa att det mesta faktiskt går att göra trots att man har diabetes. När jag tänker tillbaka på vissa händelser i mitt liv blir jag förbannad, som när jag bad min läkare om hjälp med att förbereda mig inför ett halvmaratonlopp och fick svaret:

”Jag rekommenderar dig inte att springa ett halvmaraton.”

Sen dess har jag sprungit inte bara ett halvmaratonlopp utan två, och minst ett dussin 10 kilometerslopp. Vilken jäkla tur att jag inte lyssnade till läkarens råd! Idag mår jag bättre än någonsin, och är antagligen i bättre fysisk form än någonsin tidigare under mina 25 år med diabetes typ 1. Om jag genom Att vara etta kan inspirera någon annan till det samma är det också en anledning till att jag bloggar.

2 reaktioner på ”En betydelsefull fis i rymden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s