Lyckans ost på paddeltur

Det förefaller synnerligen märkvärdigt att jag inte ger mig ut och paddlar oftare än jag gör, för när jag väl gör det, är det något av det härligaste en människa kan ta sig för en varm sommardag.

Paddling kajak

Skamligt är egentligen ordet för hur sällan jag paddlar, med tanke på att jag bara behöver kolla att kajaken inte är upptagen, skjuta ut den från stranden och äntra den. (Plus givetvis minska på basaldosen i insulinpumpen, se till att jag inte har så mycket aktivt insulin i kroppen och packa en arsenal med diabetesprylar att ha med mig, men det vet ju alla som följer Att vara etta vid det här laget. Det är livet med diabetes typ 1, det.)

Paddeltur svanar

En vacker – och mycket varm – julimorgon plumsade jag så i det våta, för att ta en ordentlig paddeltur. Det första jag möttes av på den spegelblanka sjön var ett svanpar med två ungar, som gled fram i sakta mak. Jag seglade förbi på behörigt avstånd för att inte störa den lilla familjen.

Paddling diabetes mellanmål

Jag hade minskat på basaldosen i pumpen före jag gav mig ut, men mitt blodsocker sjönk ändå snabbare än förväntat, så jag tog mig en paus på böljan den blågröna och mumsade i mig en banan som jag hade tagit med för att höja blodsockret.

Paddling med kajak

Snart var jag beredd att greppa paddeln igen, och färden fortsatte. Jag hade bestämt mig för att den här turen skulle bli en riktig söndagstur, så jag stannade och fotograferade, doppade händerna i vattnet och njöt av utsikten mer än något annat. Om jag tar i allt vad jag orkar har jag paddlat den här rutten på en timme och fyrtiofem minuter (om jag minns rätt), men idag tog det närmare tre timmar. Helt planenligt, här skulle njutas!

Paddling hav

Och det fanns, som vanligt, så mycket att njuta av! Sådana här stunder slås jag av vilken lyckans ost jag ändå är, som kan göra sånt här trots min diabetes. Det är verkligen inte lätt att ha diabetes typ 1 alla gånger och jag tycker att man måste få beklaga sig och förbanna den eländiga sjukdomen ibland, men det finns också stunder när jag är så tacksam över att jag fortfarande får må så bra, och att jag faktiskt kan göra det mesta jag vill (med en del planering).

Paddling Pargas
Paddling är, sanna mina ord, livet på en pinne! En av orsakerna till att jag gillar min hemstad så mycket är just naturen. Den åboländska skärgården är helt fantastisk – och jag får bo här. Typ 1-diabetes eller inte, naturen finns alltid där (även om jag oroar mig väldigt mycket för klimatförändringar och allt som hör till det, men nu ska jag inte förstöra det här inlägget med sådana dystra tankar. Man får försöka dra sitt strå till stacken och bidra till en mer hållbar värld så gott man kan). 

Paddling med diabetes typ 1

Fortare än kvickt (ja, eller efter tre timmar, men allt är ju relativt) var jag vid hemstranden igen. Armarna fick sig en rejäl omgång, fast det var så gott som vindstilla och således inte så tungt att paddla. Jag testar förresten ett nytt ställe för min Dexcom igen. Den här gången har jag placerat klumpen på insidan av armen, och även om den skaver lite mot kroppen är det faktiskt inte alls ett så dumt ställe. Vi får se hur länge sensorn hålls kvar här, jag är inne på dag sex nu. Jag kom förresten tillbaka från paddelturen med en riktig flytvästbränna, underbart. Haha!

Paddling i Pargas

3 reaktioner på ”Lyckans ost på paddeltur

  1. medmänniska

    Den där paddelturen ser helt underbar ut,fina foton också.Man blir sugen på en liknande resa under kanske lite svalare förhållanden ändå.

    Gilla

  2. Pingback: Nya och gamla diabetesvänner – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s