Hur är det, egentligen?

”Det verkar vara en hemsk sjukdom att leva med, diabetes typ 1.” Jag har fått kommentaren från flera håll, och fortsatt reflektera över vilken bild av sjukdomen jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen?

Att jag har varit lite nere den senaste tiden har nog inte undgått någon, och jag tror också att det har återspeglats i min inställning till min diabetes. Små motgångar har känts stora, och följaktligen har dåliga dagar i blodsockerkampen framstått som helvetiska. Jag har beklagat mig (kanske mer än vanligt) när blodsockret har flängt hit och dit, medan jag i en positivare sinnesstämning skulle ha tagit lättare även på de svängigaste blodsockerkurvorna.

Injicera insulin

Till syvende och sist handlar väl mycket om balans. Livet med diabetes typ 1 är dåliga dagar, men det är också riktigt bra sådana. Jag minns knappt tiden före jag insjuknade, och jag skulle definitivt inte säga att jag lever ett dåligt liv idag – tvärtom. Det är förmodligen väldigt annorlunda jämfört med hur det skulle vara om jag inte hade diabetes, men det är inte dåligt.

Om jag skulle få min diagnos idag skulle jag antagligen uppleva att livet förändrades totalt, för en stor omställning är det absolut att få diabetes typ 1, men det här är min normala vardag, och även om den nog skiljer sig en hel del ifrån en icke-diabetikers är den ändå min norm, mitt liv. Jag känner liksom inte till något annat. Och det är både bra och dåligt, men mest bra. Mitt liv är mest bra ändå. Så det är väl så det är, egentligen.

Hur känner ni andra med diabetes typ 1? Hur är det för er, egentligen?

8 reaktioner på ”Hur är det, egentligen?

  1. Medsyster

    Har varit ”etta” länge, 40+ år, sen tonåren. Sjukdomen har nog inte påverkat mina göranden och låtanden i större grad. Har inte behövs lämna något ogjort p.g.a. den. Vården har ändrat mycket genom åren och förbättrats, men sjukdomen är en ständig följeslagare. Man måste egentligen hela tiden tänka på blodsockernivån. Detta är troligen svårt att förstå för dem som inte har sjukdomen. Man ser ju inte sjuk ut…..

    Gilla

    1. Tack för din kommentar och dina erfarenheter av ”vår” sjukdom! Jag instämmer i det du skriver, det är så svårt att förmedla sjukdomens innersta väsen för den är något som hela tiden finns i tankarna och tar plats i planeringen av dagarna i ens liv, trots att den inte syns fysiskt.

      Gilla

  2. A

    Må vara en högst opassande kommentar (?) :p och då låter du bara bli att godkänna. Men nog har du åtminstone en fantastiskt gullig diabetesmage jämfört med min :p 🙂
    #skullemanINTEhanålenpåsammaställehelatiden? x)

    Ovanstående är väl kanske nackdelen med att få pump (och horrorinfusionsset på 17 mm) när man är 14 och lyssnar just så mycket som 14åringar gör

    Gilla

    1. Jag tar det som en komplimang, så självklart godkänner jag 😉 Jo, det här är ju resultatet av bara dryga fyra års pumpanvändning, jag gissar att magen kommer att se lite annorlunda ut ett antal år framöver 😜 Sen använder jag faktiskt resten av kroppen ganska friskt, alltså både riktigt långt ner på magen (under troskanten), på sidorna och på baken, så det blir stor variation. Jag har inte vågat testa låret eller brösten, som jag har sett att vissa andra gör, men kanske det också kommer! Insulinupptagningsförmågan är bäst på magen, tycker jag, men jag gillar att variera (också för att jag av någon anledning uppskattar att slippa se kanylen framtill hela tiden).

      Gilla

      1. A

        Sidorna använder nog jag också. Men annars så tycker jag att jag fan fastnar i den hela tiden :/ inte i slangen alltså utan att något blir och trycka/skava mot infusionssetet. Främst då byxkanten och ryggsäcken. Så tex baken har jag helt uteslutit utan att prova.
        Å andra sidan brukar jag ha låga byxor (för att kanten inte ska skava mot något på magen) så kanske en högre variant hade funkat för baken. Fast då återstår ryggsäcken :p
        Inte ska det vara lätt i onödan :p

        Gilla

      2. Jo, risken att man fastnar någonstans är förstås större när man har infusionssetet bakom. Jag har nog hållit på att dra av allt flera gånger när jag ska ta av mig byxorna, men det är ändå sällan jag verkligen har ryckt av allt (tror det har hänt en eller kanske två gånger?). Skav har jag inte besvärats av så mycket, men då sätter jag också kanylen riktigt på skinkan, så det som kan skava mest för min del är om jag sitter på en hård stol och ryggstödet kommer rakt emot liksom. Du kanske ska testa att skjuta in en kanyl i skinkan nästa gång 😜 Jag vet faktiskt inte om det är en godkänd plats, men jag tycker att det är ganska skönt att variera så mycket som möjligt. Jag har faktiskt infusionssetet där as we speak 😉

        Gilla

  3. Haha, ja jag håller med om att det var en sötare variant av diabetesmage! 😀 Jag kan inte ens använda min mage att ha pumpkanylen på sedan jag fått barnen. Underhudsfettet är det inte brist på, men det tar otroligt sjukt de gånger jag har testat, som om något hårt kommer emot. Så för min del är det bara skinkorna och sidan som funkar. 😛

    Gilla

    1. Hehe, jag får väl tacka, min mage verkar inte ha påverkats så mycket av alla stick och någon gravidmage hann jag ju aldrig få men vem vet hur min kommer att se ut i framtiden efter en längre pumpanvändning 😜 Man får väl försöka vara glad så länge man har kroppsdelar att skjuta in kanyler i 😂 Annars tycker jag faktiskt nästan minst om att ha pumpen på magen, sidorna är nästan bäst!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s