Som ett brev på posten

Att jag ogillar sådant som kan påverka blodsockret negativt är väl allmänt känt vid det här laget, men ibland har man inget val. Antibiotikakuren jag intog för borreliosen är över, men till följd av den försvagades mitt immunförsvar, et voilá: Som ett brev på posten kom några av de negativa biverkningar man kan få av starka antibiotikakurer: svampinfektion och en förkylning utan dess like. Väldigt trevlig uppladdning inför Möviken runt nästa lördag! (Ni hör ironin, va?)

Vätskesystem löpning

Utöver att det naturligtvis är tröttsamt att inte må bra, går jag miste om motionseffekten på blodsockret när jag inte kan träna. Nu börjar förkylningen småningom avta, fast igår testade jag ett mycket lugnt pass på gymmet och kunde konstatera att jag nog inte är helt frisk ännu. Det får bli lugn yoga några dagar till innan jag kör igång hundraprocentigt med löpning och gymträning igen.

Den här gången startade förkylningen på ett konstigt sätt; pang bom på bara. Jag brukar alltid få en förvarning av blodsockret, som stiger vid infektion, men nu hade jag plötsligt bara ont i halsen en kväll och så nästa dag var förkylningen ett faktum. Det förhöjda blodsockret kom inte förrän några dagar in i snorandet. Synnerligen märkvärdigt! Å andra sidan kan jag inte säga att jag direkt har någon rutin på att vara förkyld. Sist jag hade en förkylning var visst i mars 2017, så jag ska nog egentligen bara hålla truten och inte klaga. Knappt en förkylning per år är väl inget att bråka om, kan man tycka.

Just nu kliar det ändå i kroppen efter att få springa, inte minst för att jag har införskaffat ett nytt vätskesystem till löpningen. En 2 liters vätskeblåsa med slang för en billig peng, bara för att testa hur det kan fungera på långpass. Ebba gav i alla fall systemet klart godkänt.

Vätska löpning

Hur är det, egentligen?

”Det verkar vara en hemsk sjukdom att leva med, diabetes typ 1.” Jag har fått kommentaren från flera håll, och fortsatt reflektera över vilken bild av sjukdomen jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen?

Att jag har varit lite nere den senaste tiden har nog inte undgått någon, och jag tror också att det har återspeglats i min inställning till min diabetes. Små motgångar har känts stora, och följaktligen har dåliga dagar i blodsockerkampen framstått som helvetiska. Jag har beklagat mig (kanske mer än vanligt) när blodsockret har flängt hit och dit, medan jag i en positivare sinnesstämning skulle ha tagit lättare även på de svängigaste blodsockerkurvorna.

Injicera insulin

Till syvende och sist handlar väl mycket om balans. Livet med diabetes typ 1 är dåliga dagar, men det är också riktigt bra sådana. Jag minns knappt tiden före jag insjuknade, och jag skulle definitivt inte säga att jag lever ett dåligt liv idag – tvärtom. Det är förmodligen väldigt annorlunda jämfört med hur det skulle vara om jag inte hade diabetes, men det är inte dåligt.

Om jag skulle få min diagnos idag skulle jag antagligen uppleva att livet förändrades totalt, för en stor omställning är det absolut att få diabetes typ 1, men det här är min normala vardag, och även om den nog skiljer sig en hel del ifrån en icke-diabetikers är den ändå min norm, mitt liv. Jag känner liksom inte till något annat. Och det är både bra och dåligt, men mest bra. Mitt liv är mest bra ändå. Så det är väl så det är, egentligen.

Hur känner ni andra med diabetes typ 1? Hur är det för er, egentligen?

Supergod spenatsoppa

Nu blommar det igen, både här och där. Så också i spenatlandet. Det är inte mitt, men jag får ta så mycket spenat jag vill därifrån. Lyx!

Spenat

Jag har dessutom fått tillgång till ett recept på en soppa som platsar som min favoritsoppa just nu. Den är supergod, snäll mot blodsockret och full med nyttigheter.

Lök

Goda ting är till för att delas, så här får ni nu recept på en…

SUPERGOD SPENATSOPPA

Ingredienser:

Färsk spenat, ca 1 liter/alternativt 450 gram fryst spenat
1 gul lök (och lite rödlök om du vill)
2 klyftor vitlök
Lite gräslök

2 buljongtärningar (varav 1 grönsaksbuljong och 1 örtbuljong)
1 ask philadelphiaost
6 dl vatten
Lite grädde, ca 1 dl

2 krm svartpeppar
2 krm muskot

Stekt lök

Gör så här: Fräs all lök och vitlök i smör eller olja (jag tar smör). Löken ska inte få färg, bara hettas upp lätt. Späd på med vatten, tillsätt spenaten och låt koka en stund. Rör ner philadelphiaosten, kryddorna och grädden. Låt koka en stund till. Salta vid behov. Mixa allt till en slät soppa. Klart!

Kastrull

Jag slängde i lite basilika och rosmarin också, men det var bara för att mitt kryddland erbjöd så fina exemplar av dessa just nu. (Mästerkocken här igen, hej!)

Spenatsoppa

Den här soppan är verkligen sjukt god! Jag äter den gärna med några fröknäckebröd, och icke att förglömma: ett kokt ägg som också gömmer sig i soppskålen. Det blir pricken över i:et, och bidrar också till en matigare måltid. Mums!

Spenatsoppa med ägg

Det där på armen – Dexcom G4

Ibland glömmer jag att många som läser Att vara etta inte lever nära diabetes typ 1. Ju längre jag har bloggat, desto mer trampar jag på i mina egna spår och förbiser att det är ett flertal som faktiskt inte vet vad det är tanten – och jag – har på armen. Idag tänkte jag därför förklara vad CGM-systemet jag använder är för något. CGM står för kontinuerlig glukosmätning (continuous glucose monitoring) och jag använder mig av en produkt som heter Dexcom G4. Jag får allt via sjukvården, för närvarande två sensorer per månad (äntligen!).

Dexcom G4 sändare

Det som syns utanpå armen är alltså en sändare, den jag håller i på bilden ovan. Den kopplas ihop med en sensor, som mäter blodsockret (eller egentligen vävnadsglukosvärdet, det är ca 5-10 minuters fördröjning på vävnadsglukosvärdet jämfört med ett stick i fingret, så det är en viss skillnad på vävnadsglukos och blodglukos) och skickar det till en annan enhet, i mitt fall min insulinpump. I pumpen kan jag se blodsockerkurvan (eller ja, vävnadsglukoskurvan) och med pilar följa vartåt blodsockret är på väg.

Dexcom G4

Sensorn består av en tunn tråd, som skjuts in under huden. Den syns lite dåligt på bilden för den är så liten. Varje sensor är godkänd för användning sju dagar, men jag startar om mina och använder dem så länge det går. Nuförtiden har de hållit omkring två veckor på mig om jag har dem på armarna, fast de egentligen bara är godkända att användas på magen. Jag applicerar mina sensorer själv, det är ingen konst när man har lärt sig hur man ska göra (klicka här för att i text och bild se hur jag applicerar en sensor). Och ja – ibland gör det ont att skjuta in den, ibland blöder det, men för det mesta går det ganska lätt och smärtfritt.

Blodsockerkurva insulinpump

När sensorn är på plats under huden behöver den två timmar på sig att starta upp, och sen ska den kalibreras med två blodsockervärden innan den börjar fungera. Ibland kan det dröja ett tag innan den visar rätt värden, men generellt tycker jag att systemet fungerar väldigt bra på mig. Sensorn ska fortsätta kalibreras med blodsockervärden två gånger per dag med tolv timmars mellanrum, vilket innebär stick i fingrarna och inmatning av blodsockervärdet i handenheten (i mitt fall pumpen).

Vad är det som är så bra med CGM, då? För min del skulle jag säga att larmen är något av det bästa. Jag älskar att få larm om när blodsockret stiger eller sjunker kraftigt, eller om det går under den inställda gränsen för högt eller lågt. På så sätt kan jag undvika farliga situationer så som insulinkänningar och ketoacidos, och har möjlighet att parera med mat och insulin beroende på vad som behövs. Det är en stor trygghet. Självklart är det också skönt att inte behöva sticka sig i fingrarna lika ofta som när jag inte har CGM. Visserligen är Dexcom G4 inte godkänd för att ersätta blodsockermätaren, och jag måste alltid ha i bakhuvudet att sensorn inte nödvändigtvis visar rätt värden, men oftast har jag så pass bra koll att jag vet när det lönar sig att dubbelkolla med ett blodsockervärde, och det är ganska sällan det behövs för mig.

Fråga gärna om du undrar över något gällande CGM-systemet och Dexcom G4!

Skräppor och glad Johanne

Laitilan Skumppa

Regnet det skvalar ner, och ingen kan väl vara gladare än jag för nu behöver man kanske snart inte oroa sig för att brunnen ska sina längre. Naturen behöver verkligen det här! Att regnovädret skulle infalla precis till midsommar är kanske mindre trevligt för dem som har tänkt fira, men själv kommer jag bara att korka en burk Laitilan Extra Dry Skumppa, äta gott och bada bastu. Kanske ta ett dopp i sjön också. Sen en tidig kväll på det, så är jag mer än nöjd.

Laitilan Skumppa Extra Dry

Jag hittade tipset om Laitilan Skumppa i en Facebook-grupp för typ 1-diabetiker, och beslöt mig för att testa eftersom kolhydratsmängden är mycket moderat (1,5 gram kolhydrater per 100 ml). Det borde bli riktigt blodsockervänligt, så nu hoppas jag bara att drycken är god också.

Midsommar

Så; Skräppor och glad Johanne på er alla! (Man kanske ska vara finlandssvensk för att förstå det uttrycket?!) Glad midsommar, med andra ord!

Tårar av glädje och av sorg

Som jag har gråtit den här våren. Tårkanalerna har varit som kranar, som har börjat rinna närhelst de har känt för det. Jag är generellt väldigt känslosam av mig, och ganska gråtmild också i vanliga fall, men nu har det nästan varit extremt. Jag har gråtit både av glädje och av sorg, och idag fick jag anledning att gråta igen.

Imorse var jag nämligen till diabetesläkaren – vilket jag avskyr. Jag har kommit fram till att det sitter i från barndomen, och fortfarande känns läkarbesöken fruktansvärt jobbiga rent psykiskt för mig, fast jag sällan har blivit riktigt dåligt bemött på senare tid. Det var värre när jag var yngre, då var det mer regel än undantag att både jag och min mamma gick snyftande från läkarmottagningen.

ÅUCS

Idag fick jag i alla fall anledning att gråta igen – den här gången av glädje. Alla värden var perfekta, och läkaren var väldigt trevlig och sa att om jag fortsätter så här är min förväntade livslängd som vilken frisk människas som helst. Jag vet inte om någon som inte har diabetes typ 1 kan förstå vad det betyder, men det är en otrolig lättnad att få höra.

Vissa som har levt med diabetes typ 1 lika länge som jag har gjort (eller längre) har fått höra att de inte kommer att kunna leva ett ”normalt” liv; de kommer inte att kunna skaffa barn och de kommer att få allehanda komplikationer innan de dör i förtid. Jag har också läkarnas varnande ord från förr som ett eko i bakhuvudet, och därför är det så skönt att höra att allt ser bra ut, och att framtiden faktiskt kan vara ljus. Kanske inte att undra på att glädjetårarna börjar rinna när man vandrar ut från sjukhuset med det i bagaget.