På tantens arm

Nu är jag äntligen hemma igen från min resa! Konferensen var otroligt intressant och givande på så många olika sätt. Det är sådana här stunder jag verkligen känner att jag älskar mitt jobb!

Ethnocon

Mitt eget framträdande inföll på konferensens sista dag, vilket gjorde att jag var lite smånervös hela tiden fram till dess. Blodsockret påverkades ändå inte nämnvärt av den lilla stressen, och så här i efterhand känner jag mig mycket nöjd med min insats – om man nu får säga det själv utan att låta väldigt dryg, haha. Nej, men ni vet när man är lite pirrig inför något, och så gör man det ändå. Den känslan efteråt. Bästa.

EthnoconHealthMatters

Presentationen behandlade det som fanns på tantens arm, fast den här gången på engelska. Jag redogjorde bland annat för ett kulturanalytiskt perspektiv på medicinteknologiska hjälpmedel – i det här fallet en CGM-sensor – med utgångspunkt i en personlig erfarenhetsberättelse. Jag hade en kortärmad skjorta när jag stod framför publiken, och på min arm fanns en likadan sensor som ”tanten” i citatet hade. Det kändes bra. Några år tidigare skulle det inte ha gjort det.

Mot Uppsala

I skrivande stund är jag – kanske något oväntat för Att vara ettas läsare – på väg från Stockholm mot Uppsala. Där väntar årets största händelse för nordiska etnologer och folklorister: 34th Nordic Ethnology and Folklore Conference.

Jag deltar i konferensen för första gången, och ska presentera min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Som jag nämnde igår är det alltså en otroligt intensiv och spännande vecka jag har framför mig! Jag är sessionsledare för Health Matters tillsammans med två andra forskare som jag lärde känna vid Lunds universitet, så det känns ännu mer ansvarsfullt – och kanske också ännu mer nervöst – att åka på konferens den här gången.

Uppsala

I februari låg Uppsala i vinterskrud – nu ska det förhoppningsvis vara aningen varmare. Jag stannar veckan ut eftersom jag passar på att besöka goda vänner efter arbetsdagarna, så nu kommer jag att ligga lite lågt med bloggen ett tag framöver. Konferens, borrelios och antibiotika ovanpå allt annat i den dagliga blodsockerkampen blir nog fullt tillräckligt för mig.

Säg gärna hej om du läser Att vara etta och råkar stöta på mig i Uppsala eller Stockholm!

När allt påverkar blodsockret

Jag blir så trött! Som om det inte vore nog med det fruktansvärda som hänt under våren – nu har jag fått ytterligare en blodsockerfiende på halsen: Borrelios.

Jag bor i fästingtäta trakter, och var och varannan drabbas av borrelia här, så det var väl bara en tidsfråga innan jag också skulle få eländet, men att det tvunget skulle vara just nu känns som höjden av Murphys lag. Jag står inför sommarens intensivaste och förmodligen tyngsta arbetsvecka, och så får jag borrelios. Tack för den! Jag har bott och vistats i de här områdena hela mitt liv (vilket är snart 35 år) utan att få en enda fästingburen sjukdom, men å andra sidan är det väl aldrig speciellt lägligt med sjukdomar. De kommer när de kommer, oanmälda och ovälkomna.

Antibiotika

Borreliosen, eller kanske snarare den hästkur antibiotika jag är tvungen att ta, påverkar mitt blodsocker enormt. Antibiotika är något jag försöker undvika in i det sista annars, men nu skulle jag aldrig våga chansa och inte ta medicinerna. Fästingburna sjukdomar är ju ingenting att leka med. Och blodsockret har – såklart – löpt amok. Högt, högt, högt. Nåja, jag försöker tänka att om jag blir av med borreliosen med det här, så måste det genomlidas. Det är bara att höja basalen och pumpa in mer insulin för att försöka få ner blodsockret åtminstone lite grann.

På Pargasdagarna

Pargasdagarna 2018

Även i år deltog Diabetesföreningen i Åboland på Pargasdagarna, liksom ifjol. Vi var några som avlöste varandra bakom försäljningsbordet, och jag var på plats igår tillsammans med Nina, som höll i hela arrangemanget för föreningens del.

Pargasdagar 2018

På sådana här tillställningar framkommer det ofta att många har någon koppling till någon form av diabetes. Nästan alla har en släkting med sjukdomen, eller känner någon som har diabetes typ 1 eller 2. Tyvärr är det ju också så att vem som helst kan drabbas av diabetes, när som helst. Det är ändå fint att se att så många ville understöda föreningen, och vi fick in en riktigt nätt liten summa på lotteriförsäljningen.

Träff på Åland

Nu måste jag passa på att slå ett slag för Svenska Träffen på Åland! Svenska Träffen är någonting som arrangeras årligen av Diabetesförbundet i Finland, och går kort och gott ut på att personer med diabetes av olika typer (1, 2, LADA, MODY o.s.v.) träffas och lyssnar på föreläsningar, bekantar sig med sevärdheter, äter gott och gör allt möjligt annat trevligt. Allt på svenska! I år ordnas träffen alltså på Åland i augusti, närmare bestämt 11-12.8.2018.

Åland

Gammal bild på mig på väg från Mariehamn 2012.

Programmet för träffen hittas både på Diabetesförbundets webbsidor och på Diabetesföreningen i Åbolands Facebook-sidor. Medlemmar i Diabetesföreningen i Åboland ska anmäla sig senast 18.6 till Tuula Johansson. (Närmare instruktioner finns på Facebook-sidan.) Jag har själv varit lite osäker på om jag ska delta eftersom jag är ganska upptagen just då, men ännu finns det lite tid att fundera. Åland i augusti låter ju inte så illa, kanske jag kan klämma in en helg i alla fall…

Är du på väg till Svenska Träffen i år? 

Förspilld hjärnkapacitet

Imorse vaknade jag som vanligt av en glad trudelutt från alarmet på min telefon. Det första jag gjorde när jag hade öppnat ögonen var att greppa insulinpumpen, som låg bredvid mig i sängen. I princip det första jag gör varje morgon är att greppa pumpen, för att kolla blodsockerkurvan från sensorn. Innan jag mäter blodsockret manuellt med ett stick i fingret, för det är i princip det andra jag gör. Varje morgon.

Och just imorse slog det mig med sån kraft: Vilken otrolig mängd hjärnkapacitet man använder på allt diabetesrelaterat som typ 1-diabetiker. Mitt blodsocker var lite högt imorse, sensorn visade 8 och blodsockermätaren 9,4 och direkt var jag igång och började analysera. Varför är blodsockret så högt? Vad kan det bero på? Hur ska jag gå tillväga för att få ner det, utan att det sjunker för mycket? Hur många enheter insulin ska jag ta till frukosten nu?

Analysera blodsockerkurva

Dagens blodsockerkurva. Varsågod att analysera!

Det är ju sjukt slitsamt, när man tänker efter. Förspilld hjärnkapacitet, som kunde användas till något mycket bättre. Det här eviga analyserandet och planerandet. Vissa dagar tänker jag knappt på det, vissa dagar stör det mig mer. Som idag. Men jag kom på orsaken till det förhöjda värdet. Efter en del analyserande. Efter utnyttjande av hjärnkapacitet, som kunde ha använts till något mycket bättre.

Höjden av tankspriddhet

Igår var jag mellan två sensorer. Den gamla hade slutat fungera, efter två veckor och två dagar (fullkomligt rimligt!), och planen var att skjuta in en ny dagen efter. Följaktligen var jag mellan två sensorer. Det betyder en massa fler stick i fingrarna, för att veta på vilken nivå blodsockret behagar röra sig. Fullständigt logiskt för varje typ 1:a.

Vad som var mindre logiskt var när jag på kvällen – efter avklarat löppass med efterföljande bastubad och dopp i sjön – skulle mäta blodsockret, och ingen blodsockermätare stod att finna. Var i fridens namn var mätaren? Jag hade mätt blodsockret direkt när jag kom tillbaka från löppasset, ungefär en och en halv timme tidigare. Mätaren måste alltså finnas inne i huset. Den som har varit hit vet att det inte är några mängder av kvadratmeter som kan komma ifråga. (Fotnot: Det är ganska trångt om saligheten här.) Ändå fanns mätaren ingenstans.

Jag kollade under sängen, i skåp, bakom byråer och andra lösa pjäser – ingen mätare. Jag tittade till och med i kylskåpet, för man vet ju att hjärnan inte är med en alla gånger, och att man kan ställa mjölkburken i skostället och skorna i kylskåpet ibland. (Eller just det har väl inte hänt mig, men typ.) Efter att jag hade gått igenom alla tänkbara och otänkbara ställen i hushållet slog det mig plötsligt: Kan jag ha slängt mätaren? Så dum är jag väl ändå inte, men kanske ändå…

Skräp

Och jo, då! Där låg mätaren i sin necessär, bland tomma kattmatspåsar, papper och annat skräp. Till all lycka överst bland soporna, torr och oskadd. Men det var väl ändå höjden. Höjden av tankspriddhet. Blodsockermätaren är ju en av de viktigaste grejerna jag har, och så har jag gått och slängt den! Självklart inte alls i akt och mening, men ändå.

En sån väldans tur att man sopsorterar. Och att jag inte hade slängt mätaren i kompostämbaret(!). Det hade kunnat bli en smutsigare affär. Nu låg den ganska fint, och förhållandevis sterilt. Jag kunde mäta blodsockret, som låg på 3,4 – men det är en annan historia.

Kompost