”Jag behöver ingen!”

På jubileumsfesten i lördags hade jag den stora äran att få hålla ett festtal, och eftersom det är väldigt diabetesrelaterat tänkte jag publicera en del av det här. Det blir inte hela talet (det var sex sidor långt!) men en del av början. Kanske känner någon igen sig i mina tankar, kanske tänker någon att den där Maria är då en idiot. Hur som helst, det här är en del av min diabetesresa. Varsågoda:

Jag behöver ingen! Det var mina ord, som jag upprepade i nästan 20 år. Jag behöver ingen! Jag behöver faktiskt ingen.

När jag var 9 år fick jag min diagnos, diabetes typ 1. Min inställning till sjukdomen, och framför allt till andra med diabetes, var ganska ljum – för att uttrycka det milt. Jag ville inte sammankopplas med diabetes, och jag ville definitivt inte vara en diabetiker. Jag behöver ingen annan med diabetes, jag klarar mig själv. Punkt.

Under årens lopp har jag klarat mig ganska bra utan andra diabetiker. Visst har jag haft personer med sjukdomen i min bekantskapskrets, till och med i min direkta närhet, men vi har sällan pratat om diabetes. Kanske i förbifarten, men inte verkligen pratat. Absolut inte. Antagligen mest för att jag inte har velat.

Men för några år sedan hände något. Exakt vad det var har jag svårt att sätta fingret på, men något var det. Det kanske kallas att mogna, att växa upp. Småningom insåg jag i alla fall att visserligen inte behöver någon, men att det kan vara ganska skönt att ha någon ändå. Någon annan med diabetes, som kan stötta och hjälpa och trösta, och bara finnas där och veta hur det är, ibland också utan att man behöver säga så mycket.

Alla behöver väl någon. Oavsett vilket sammanhang det handlar om, så är det sällan så att ensam är stark. Hur gärna man än skulle vilja intala sig det. Och tro mig, det har jag gjort.

Vem den här någon är, kan säkert variera. Ett bra sätt att hitta någon, eller kanske till och med några, kan vara att gå med i en diabetesförening. Nu talar jag ju för ”redan frälsta”, men visst finns det en styrka i gemenskapen en förening kan ge. Man är inte ensam, man är aldrig ensam. Det finns andra som går igenom liknande saker, och det finns hjälp att få om det behövs.

Diabetesfunderingar

2 reaktioner på ””Jag behöver ingen!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s