Vad äter du på kvällen?

Det är alltid roligt med lite dialog här på bloggen, tycker jag. Därför blev jag lika glad som jag alltid blir när jag fick en fråga i ett tidigare inlägg. Så här lyder frågan:

Vad äter du på kvällen innan du lägger dig för att blodsockret inte ska bli för lågt och inte för högt under natten?

Egentligen behöver jag generellt inte äta något på kvällen för mitt blodsockers skull, eftersom min basaldos – åtminstone för tillfället – fungerar ganska bra nattetid, så blodsockret varken stiger eller sjunker om jag inte äter något innan jag lägger mig. Däremot tycker jag om att äta ett litet kvällsmål, och ibland har jag också tränat på kvällen och då vill jag definitivt äta något efteråt – gärna något proteinrikt.

Jag har tidigare beskrivit en matdag i mitt liv, som den gången innehöll paprikahalvor med kalkon och hummus på kvällen. En annan dag åt jag gurka med mozzarellaost och tomat på till kvällsmål. Grönsaker är bra att ta till tycker jag, om man vill ha något som inte påverkar blodsockret allt för mycket men ändå är sugen på något att tugga på.

Scones

Om jag vill ha något lite matigare händer det att jag tar blodsockervänliga scones (klicka för recept) eller någon annan variant av lågkolhydratsbröd eller fröknäckebröd. Ibland äter jag samma chiapudding som jag gör till frukost, och ibland blandar jag turkisk yoghurt med naturella nötter, kakaonibs eller bär. Oliver är också en favorit, eller lite ost och chark. För mer protein tar jag kanske grynost (keso) eller tonfisk till. Mycket beror på vad jag är sugen på och hur hungrig jag är, och i någon mån på hur högt eller lågt mitt blodsocker är.

Självklart äter jag också mindre nyttigt och blodsockervänligt ibland. Då kan det bli till exempel salta nötter och mandlar (jag köper sådana utan tillsatt socker). Det passar bäst efter ett pass löpning för mig, eftersom löppasset sänker blodsockret och nötterna höjer det långsamt, så det brukar kunna bli en ganska bra kombination tillsammans med en höjd basaldos insulin. Alltid lyckas man förstås inte ändå, men det är väl det vi med diabetes kallar blodsockerkampen.

Salta nötter

Jag försöker att dosera en lämplig dos insulin till det jag äter, och så försöker jag äta minst två timmar före jag går och lägger mig, så jag kan korrigera blodsockret med mer insulin om det behövs. Jag avskyr att gå och lägga mig med ett högt blodsockervärde så det försöker jag verkligen undvika, och då är det bra ifall man vet om man har lyckats med insulindoseringen till det man har ätit sist.

I samband med det här inlägget måste jag väl påpeka att det här är vad jag mår bäst av – just nu i alla fall. Hur jag har ätit under mina 25 år med diabetes typ 1 har varierat, och det kommer säkerligen att variera i framtiden också. Det är upp till var och en med diabetes typ 1 att välja den livsstil och de kostval som passar en själv bäst. Det handlar ju inte bara om kroppen heller, man måste hitta något som man kan leva med i längden och som både kropp och själ mår bra av. 

Testperson för YpsoPump

YpsoPump insulinpump

Här har en annan ansträngt sina små hjärnceller till bristningsgränsen kring vad jag ska välja för insulinpump och CGM-system – och så visar det sig att jag har ytterligare ett alternativ! Jag har fått möjlighet att bli försökskanin för YpsoPump, som en av två testpersoner vid mitt sjukhus. Ute i världen används pumpen för fullt redan, så jag blir inte alls den första att ta den i bruk, men en av de första i Åbo i alla fall. Spännande!

YpsoPump låter riktigt, riktigt bra för min del, och det bästa av allt är att jag får fortsätta med Dexcom om jag tackar ja till att testa pumpen. Därmed är valet inte så svårt för min del. Till hösten blir det YpsoPump! Det ska bli så intressant att testa!

YpsoPump

Kanske någon av Att vara ettas läsare har erfarenhet av YpsoPump? Berätta gärna vad du tycker om den i så fall!

Tredje gången gillt – Kuntovitonen 2018

20180526_112212.jpg

I stekande solsken var det så dags igen. Tredje året på raken: Kuntovitonen! Det var ett glatt gäng som drog på sig de nya teamskjortorna som LokalTapiola Sydkusten hade sponsrat oss med i år.

IMG-20180526-WA0007.jpg

Min kära Dexcom G4 satt där den skulle på armen, men strax före och under loppet behagade den tappa kontakten, förmodligen för att just det här exemplaret hade gått över garantitiden på en vecka. Det gjorde inte så mycket för mig den här gången; jag kände mig lugn med att springa en sträcka på 5 km, och en vanlig blodsockermätare har jag givetvis alltid med mig, så det blev några extra stick i fingrarna istället.

20180526_112422.jpg

Eftersom det var så rysligt varmt (kvicksilvret låg på 29 grader när vi sprang förbi en termometer på Paavo Nurmi-stadion!) drog några av oss – däribland jag – av oss teamskjortorna och sprang i enbart våra AnnaPS-linnen som vi hade under skjortorna.

Det är så praktiskt – nu hade jag min insulinpump i den ena sidofickan och min mobil samt några druvsockertabletter och miniaskar russin i den andra. Inga midjebälten, ingen väska – så skönt! Dessutom kan jag lita på att insulinpumpen ligger tryggt i den djupa fickan och inte riskerar att ramla ut.

IMG-20180526-WA0002.jpg

Under och efter loppet lyckades vi alla lite olika i blodsockerkampen. Någon slutade på ett ganska högt tvåsiffrigt värde och en annan (jag) råkade dosera lite för mycket insulin efteråt, så jag fick klämma i mig en hel del kolhydrater för att få upp blodsockret igen. Så kan det gå! Glada var vi ändå efter avklarat lopp, som alla tog sig runt med den äran i hettan.

20180526_112815.jpg

Visst är det en form av kamratstöd att göra saker tillsammans med andra i liknande situation, och veta att man inte är ensam i blodsockerkampen. Att kunna dela tankar och tips med varandra. Alla som deltog i år har inte diabetes typ 1 själva, men alla har någon mycket nära koppling till sjukdomen. Våra armband i olika färger kommer från Diabetespuoti.

Bra jobbat team Motionera med diabetes, vi gjorde det igen!

Kuntovitonen med diabetesgänget

Inlägget presenteras i samarbete med AnnaPS, Diabetespuoti, LokalTapiola Sydkusten, Pargas Apotek och Ålandsbanken i Pargas

Imorgon är det (redan!) dags för Kuntovitonen, loppet vi har tränat inför hela våren med Motionera med diabetes-gänget. Det är tredje året i rad vi deltar, och det ska bli jätteskoj!

Diabetesföreningen i Åboland

Inom ramen för Diabetesföreningen i Åbolands motionsverksamhet har jag hållit i trådarna för de gemensamma träningarna för gruppen som ska springa eller jogga eller gå – var och en på sin nivå – imorgon. I år har vi fått jättemånga fina sponsorer för vår grupp, och vi har varsin välfylld påse (med föreningens gamla namn) att dela ut till gänget.

Kuntovitonen 2018 Diabetesföreningen i Åboland

AnnaPS, Diabetespuoti, LokalTapiola Sydkusten, Ålandsbanken i Pargas och Pargas Apotek har bidragit med bra saker att ha när man ska springa lopp med diabetes, och jag får definitivt anledning att återkomma till några av produkterna inom kort.

AnnaPS Diabetes

Det fina är att vi som har insulinpumpar, Libre och andra blodsockermätare inte behöver fundera över var vi ska förvara vårdmaterialet tack vare sportlinnena från AnnaPS. De som inte har vårdmaterial att släpa på kan förvara bilnycklar, mobiler och annat viktigt i fickorna – helt perfekt! Vi har dessutom rykande färska teamskjortor med logo på att bära över pumplinnena imorgon. Det kan inte bli så mycket bättre!

Diabetespuoti Kuntovitonen 2018

Något av det bästa med att ha diabetes typ 1 måste väl ändå vara i samband med lopp, när man redan innan start vet att man kommer att vara etta efter loppet. Haha. Men så är det ju, vi med diabetes typ 1 är alltid #ykköstyyppejä. Armbandet kommer från Diabetespuoti och har texten diabetes på andra sidan. Du håller väl tummarna för oss imorgon? Det är så mycket som kan gå åt pipsvängen när man springer lopp med diabetes, men det ska inte stoppa oss från att vara med!

Inlägget presenterades i samarbete med AnnaPS, Diabetespuoti, LokalTapiola Sydkusten, Pargas Apotek och Ålandsbanken i Pargas, som sponsrar Diabetesföreningen i Åbolands motionsgrupp Motionera med diabetes i samband med Kuntovitonen 2018.

Usla kort på hand

Idag hade jag egentligen tänkt skriva ett inlägg om hur man får lära sig att spela med de kort man blir tilldelad i livets kortspel. Något lite hurtfriskt om hur alla har olika kort på hand, och får göra sitt bästa med dem. Spela med i livets poker och lära sig leva med det man har fått. Vara tacksam för det man har. Jaja, ni vet.

Men så har jag precis haft några överjävliga dagar med min diabetes, och jag känner bara ”nej!”. Jag orkar inte vara tacksam för något med den här skitsjukdomen, inte just nu. Varför fick just jag de här usla korten? Jag vill inte spela med dem! Det är orättvist!

Blodsockerkurva Animas vibe

En dag (ellar ja, natt) då jag vann blodsockerkampen och fick en ”normal” blodsockerkurva hela tolv timmar. Det händer inte varje dag. 

Ibland känns det som om min typ 1-diabetes är värst i världen. Jag tittar på andra diabetiker, som verkar kunna äta och träna och göra vad de vill*, medan mitt blodsocker åker bergochdalbana om jag inte är extremt strikt och planerar allt in i minsta detalj. Det är orättvist, det är vad det är!

Och ibland måste man få tycka så. Det kan uppfattas som att jag klagar, och det är helt korrekt. Jag klagar så in i vassen på den här skitsjukdomen och de här usla korten jag har fått. Ibland behövs det. För att det faktiskt är usla kort man har på hand när man har diabetes typ 1.

*Jag fattar också att det sällan är så, det kan bara se ut så ibland.

”Jag behöver ingen!”

På jubileumsfesten i lördags hade jag den stora äran att få hålla ett festtal, och eftersom det är väldigt diabetesrelaterat tänkte jag publicera en del av det här. Det blir inte hela talet (det var sex sidor långt!) men en del av början. Kanske känner någon igen sig i mina tankar, kanske tänker någon att den där Maria är då en idiot. Hur som helst, det här är en del av min diabetesresa. Varsågoda:

Jag behöver ingen! Det var mina ord, som jag upprepade i nästan 20 år. Jag behöver ingen! Jag behöver faktiskt ingen.

När jag var 9 år fick jag min diagnos, diabetes typ 1. Min inställning till sjukdomen, och framför allt till andra med diabetes, var ganska ljum – för att uttrycka det milt. Jag ville inte sammankopplas med diabetes, och jag ville definitivt inte vara en diabetiker. Jag behöver ingen annan med diabetes, jag klarar mig själv. Punkt.

Under årens lopp har jag klarat mig ganska bra utan andra diabetiker. Visst har jag haft personer med sjukdomen i min bekantskapskrets, till och med i min direkta närhet, men vi har sällan pratat om diabetes. Kanske i förbifarten, men inte verkligen pratat. Absolut inte. Antagligen mest för att jag inte har velat.

Men för några år sedan hände något. Exakt vad det var har jag svårt att sätta fingret på, men något var det. Det kanske kallas att mogna, att växa upp. Småningom insåg jag i alla fall att visserligen inte behöver någon, men att det kan vara ganska skönt att ha någon ändå. Någon annan med diabetes, som kan stötta och hjälpa och trösta, och bara finnas där och veta hur det är, ibland också utan att man behöver säga så mycket.

Alla behöver väl någon. Oavsett vilket sammanhang det handlar om, så är det sällan så att ensam är stark. Hur gärna man än skulle vilja intala sig det. Och tro mig, det har jag gjort.

Vem den här någon är, kan säkert variera. Ett bra sätt att hitta någon, eller kanske till och med några, kan vara att gå med i en diabetesförening. Nu talar jag ju för ”redan frälsta”, men visst finns det en styrka i gemenskapen en förening kan ge. Man är inte ensam, man är aldrig ensam. Det finns andra som går igenom liknande saker, och det finns hjälp att få om det behövs.

Diabetesfunderingar

Fest för föreningen

Som jag tidigare har nämnt jubilerar Diabetesföreningen i Åboland i år. Hela 30 år har föreningen hållit igång sin verksamhet, och det firades med en hejdundrande jubileumsfest igår.

Festklänning

Själv fick jag äntligen festinviga mitt diabeteshalsband Kevo, och var är väl mer passande att bära ett halsband med texten diabetes på än just på en tillställning för en diabetesförening?

Festklänning insulinpump förvaring

Förvaring av insulinpumpen är alltid en liten utmaning när man bär klänning. Jag har många alternativ, bland annat mina AnnaPS-trosor, men den här gången fick det bli mitt lårbälte med ficka för pumpen. Det känns lite diskretare än att börja gräva efter pumpen i trosorna när man ska dosera insulin vid festbordet.

Vi har en hel del program på kommande inom föreningen för att fira jubileumsåret, så den som vill hålla sig uppdaterad om vad vi har för skoj på gång kan gå in och gilla Diabetesföreningen i Åboland på Facebook. Gör det!