Piska kroppen

När jag var yngre kunde jag hata min kropp för att den hade angripit sig själv, och på sätt och vis själv orsakat min autoimmuna sjukdom. Vilken idiot gör det, liksom? Bryter ner sina egna funktioner? Dumma kropp. Dumma, dumma kropp. 

Jag minns att jag önskade att min bukspottskörtel kunde opereras bort, för vad skulle jag med ett icke-fungerande organ till? Helt värdelöst, bort med skiten bara!

Fortfarande är jag ganska hård mot min kropp. När den inte levererar på önskat vis kan min första tanke vara att jag ska plåga den; jag ska piska den jäveln för att den inte samarbetar. Moget, jag vet. (Och jo, jag är 30+ och har fortfarande den här instinkten i mig.) Värdelösa skitkropp! Det här är ingenting jag är stolt över – jag skulle verkligen önska att jag kunde älska och acceptera min kropp i alla lägen, men verkligheten ser inte ut så för mig, tyvärr.

Autoimmun diabetes

Bild från seminariet i Uppsala tidigare i år. Då var jag lite gladare. 

Jag försöker verkligen aktivt motarbeta de negativa tankarna, varje gång de dyker upp. Där tror jag faktiskt att träningen har fört med sig något uteslutande positivt för min del, för när jag springer eller styrketränar och ser hur mycket min kropp klarar av, hur bra den jobbar och hur duktig den är, då försvinner de negativa tankarna.

Just nu har jag ändå bara lust att piska min kropp för vad den har gjort. Och det tänker jag göra. Bara lite. För det känner jag att jag behöver, och måste få göra. Sen ska jag försöka vara snäll mot den igen.

 

En reaktion på ”Piska kroppen

  1. Pingback: Antiinflammatorisk kost – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s