Fokusera på det positiva

När ska man ”rycka upp sig”? Tvinga sig upp ur någonting mörkt, sorgligt och ledsamt? När har man sörjt tillräckligt? Det finns nog inga svar på det, men jag tänker att när det överhuvudtaget känns möjligt att ”rycka upp sig”, då kan man börja försöka. Jag börjar med att fokusera på det positiva som livet trots allt för med sig. Som:

Blåsippor

Blåsipporna (igen!). Eller egentligen naturen i stort – nog är det ju hoppingivande att se den vakna till liv igen på våren. Fåglarna, ljuset, värmen. Så efterlängtat.

Familj

Familj och vänner som finns där när man behöver dem. Störst och finast av allt. Behöver man säga mer om det? Nej. (Bilden är från i vintras, när isen ännu låg i viken.)

Lax i ugn

God mat. Ibland (helst) blodsockervänlig, ibland sånt som själen efterfrågar. Det är okej just nu. Bestämmer jag.

Mizuno Wave Rider 21

Småningom, småningom blicka framåt. Det finns lopp att springa, i nya löparskor. En liten, materiell tröst. Bara kroppen och själen hinner ikapp. Tids nog.

^z*#x/q blodsocker!

Det borde ha varit väntat – det var väntat – men ändå är jag så besviken på mitt blodsocker just nu. Helt oregerligt! ^z*#x/q blodsocker!* Jag antar att det är så för alla människor efter ingrepp och hormonella förändringar i kroppen, men det blir så irriterande tydligt för en typ 1-diabetiker som måste agera bukspottskörtel ovanpå allt annat. Jag orkar inte!

Hortensia

Min blodsockerkurva just nu gör ingen människa glad, så därför skippar jag en bild på den. Istället tar vi en uppiggande bild på ”krya på dig”-blomman jag har fått. Så fin hortensia, i en av mina favoritnyanser. (Allt i blått går alltid hem här.)

Hortensia katt

*Infoga valfri svordom – gärna den grövsta du kan – så börjar vi närma oss hur jag känner för mitt blodsocker just nu.

Checka ut från kroppen

Det finns vissa dagar i en typ 1-diabetikers liv då man önskar att man bara kunde checka ut från kroppen. Säga ”adjöken, nu får du klara dig själv ett tag så ses vi när du är lite vänligare mot mig”. Till exempel under bergochdalbane-dagarna. Då skulle jag ge ganska mycket för att få checka ut ett tag.

Men även om diabetes kan ge fysiska symptom, finns det åtminstone en positiv sak med eländet; man får inte värk av sjukdomen. Följdsjukdomar och komplikationer kan bidra med allehanda fanskap, men grundsjukdomen är inget man går omkring och dras med värk av. Alltid något.

Just nu önskar jag mycket att jag kunde checka ut från min kropp ett tag. Ta ett flyg någonstans där det är varmare och låta kroppen lida i sin ensamhet. Återvända när allt är över. Men det går inte. Såklart går det inte, lika lite som det går att checka ut från blodsockerkampen – någonsin. Det är bara att härda ut, och hoppas på bättre tider.

20180424_135749.jpg

Jag förstår att det blir lite kryptiskt när jag skriver om värk och sjukdom utan att säga vad det gäller. Det enda jag kan berätta är att det jag går igenom just nu inte har någonting med min diabetes att göra, och inte på något sätt beror på den. Däremot påverkar allt som drabbar min kropp också min autoimmuna sjukdom och blodsockret.

På den avdelning jag har besökt fick jag fylla i en blankett om min hälsa och allmäntillstånd, och där blev det tydligt att de inte har så mycket samarbete med den endokrinologiska avdelningen eftersom terminologin inte riktigt har hängt med i svängarna. Man kunde kryssa för ”Sokeritauti”, alltså ”Sockersjuka”, och om den behandlas med insulin, tabletter eller diet. Hallå! Vi skriver 2018 och Det Stora Sjukhuset talar fortfarande om ”Sockersjuka”! Jag skrev givetvis Diabetes typ 1 i formuläret, och drog en djup suck.

Däremot kan jag verkligen inte klaga på bemötandet på den här avdelningen, jag som annars är ganska snabb med att notera ”förbättringsmöjligheter” i sjukvården. Läkare och sköterskor, ja hela bunten, var inkännande, förstående och trevliga, och det har faktiskt gjort hela den här hemska situationen åtminstone lite lättare.

Antiinflammatorisk kost

Som ett led i att vara snäll mot min kropp (efter att jag har piskat den) tänker jag just nu extra mycket på att äta bra mat. Det gör jag i och för sig alltid, men jag brukar prioritera blodsockervänlig kost, och den är inte nödvändigtvis alltigenom nyttig. Just nu har jag en förhöjd infektionsrisk, och bestämde mig därför för att äta antiinflammatoriskt ett tag.

Grönsallad

Det här innebär för min del fokus på grönt, frukt och sallader. Jag äter ganska mycket sallad annars också, men nu får det bli extra mycket av den varan.

Antiinflammatorisk kost

Jag har också blandat till en och annan smoothie med spenat, avokado, ingefära, blåbär och granatäpple. Väldigt antiinflammatoriskt, och ganska gott. Avokadon gör smoothien hyfsat blodsockervänlig, eftersom fettet i den drar ut på blodsockerhöjningen.

Smoothie

Det smakar godare än det ser ut. Jag kan tänka mig att en klyfta äppel skulle förhöja smaken ytterligare, om man tycker att sötman saknas.

Kladdkaka

Sen tycker jag faktiskt att man måste få äta för själen lite grann också. Kroppen ska ha sitt, men det behöver själen också. Därför har jag unnat mig lite blodsockervänlig kladdkaka – alla tiders favorit i det här hushållet. Grädden är inte speciellt antiinflammatorisk, inte äggen i kakan heller – men det må vara hänt. För blodsockret är kakan snäll åtminstone.

Piska kroppen

När jag var yngre kunde jag hata min kropp för att den hade angripit sig själv, och på sätt och vis själv orsakat min autoimmuna sjukdom. Vilken idiot gör det, liksom? Bryter ner sina egna funktioner? Dumma kropp. Dumma, dumma kropp. 

Jag minns att jag önskade att min bukspottskörtel kunde opereras bort, för vad skulle jag med ett icke-fungerande organ till? Helt värdelöst, bort med skiten bara!

Fortfarande är jag ganska hård mot min kropp. När den inte levererar på önskat vis kan min första tanke vara att jag ska plåga den; jag ska piska den jäveln för att den inte samarbetar. Moget, jag vet. (Och jo, jag är 30+ och har fortfarande den här instinkten i mig.) Värdelösa skitkropp! Det här är ingenting jag är stolt över – jag skulle verkligen önska att jag kunde älska och acceptera min kropp i alla lägen, men verkligheten ser inte ut så för mig, tyvärr.

Autoimmun diabetes

Bild från seminariet i Uppsala tidigare i år. Då var jag lite gladare. 

Jag försöker verkligen aktivt motarbeta de negativa tankarna, varje gång de dyker upp. Där tror jag faktiskt att träningen har fört med sig något uteslutande positivt för min del, för när jag springer eller styrketränar och ser hur mycket min kropp klarar av, hur bra den jobbar och hur duktig den är, då försvinner de negativa tankarna.

Just nu har jag ändå bara lust att piska min kropp för vad den har gjort. Och det tänker jag göra. Bara lite. För det känner jag att jag behöver, och måste få göra. Sen ska jag försöka vara snäll mot den igen.

 

Ärvda diabetesprylar

Det finns en (kanske bara just en enda?) fördel med att vara fler med diabetes i släkten, och det är att man kan få ärva (eller låna) nödvändiga diabetesprylar om man råkar vara i behov av sådana.

Blodprovstagare

Häromdagen gick min blodprovstagare sönder. (Blodprovstagare förresten, det låter ju inte klokt, men det verkar kunna användas som begrepp.) Ni vet, den där manicken som man stoppar en lansett i och som pickar hål i huden på fingertopparna så man får ut lite blod och kan mäta sitt blodsocker. Den. Den viktiga lilla grejen gick sönder, och jag stod där som ett fån. Jaha, nu då? Som tur var fanns det resurser på nära håll, hela tre blodprovstagare kunde jag få, med en gång.

Gissa om jag blev glad när jag såg att en av dem var en gammal favorit, som jag inte har sett eller använt på flera år! Den i mitten på bilden ovan är den bästa, tycker jag. Det gör inte lika ont att sticka med den som med manicken nederst. Den har jag haft de senaste åren men jag har aldrig riktigt gillat den. Visst är det skillnad på de här verktygen också!

Djup vårpromenad

Den senaste tiden har varit förbaskat tung, och då syftar jag inte bara på att jag har haft mycket på jobbet. Jag är ganska dålig på att upprätthålla fasader, men allt kan man helt enkelt inte skriva om på en öppen blogg – speciellt inte sånt som också berör andra. Att gå igenom tuffa perioder i livet gör väl alla i olika sammanhang, och något positivt med att vara på botten är att det – klämkäckt nog – bara finns en väg därifrån: uppåt. Så småningom, tids nog. Kanske.

Vårpromenad (3)

Det enda som är klart är att ingenting är konstant, varken lycka eller olycka. Allt är i ständig förändring. Det är våren ett så fint bevis på; allt vaknar till liv igen efter ett långt mörker. Jag samlar alltid krafter i naturen, och en vårpromenad är ett av de bästa sätten att göra det på.

Vårpromenad (1)

Solgula tussilagon och smutsiga små hundtassar, som fortfarande orkar gå och springa och gräva. Tacksamheten för det är stor.

Vårpromenad (5)

Nosen börjar bli grå, men den är riktad framåt. Mot nya äventyr!

Vårpromenad (4)

Kanske mot nya dofter i form av vitsvanshjortar? Jepp! Vi såg en flock på sju stycken på en åker. Något av det bästa med att vara ute och gå, tycker Ebba.

Vårpromenad (2)

Och så blåsipporna. Mina favoritblommor. Ge mig några blåsippor i en dikesren (inte plockade!) och jag förvandlas omgående till en lite lyckligare själ. Till all lycka har mitt blodsocker varit jättebra, trots att jag själv inte är på topp fysiskt eller psykiskt just nu. Det är alltid något att glädjas åt, det också.