Identitetskris

Jag har insett en hel del om mig själv och min diabetes sen jag började blogga. Ytterligare en dimension medförde min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Man skulle kunna tro att det bara är givande och upplyftande med nya insikter, men det är mycket som inte har varit så lätt att inse för mig.

Bland annat har jag mer och mer börjat förstå varför jag ofta har så svårt att hantera möten med sjukvården. I mötet med läkarvetenskapen är jag patient, jag är på sätt och vis i underläge, och jag är (eller betraktas åtminstone som) mer eller mindre sjuk.

Det här är svårt för mig, eftersom jag i min vardag oftast betraktar mig själv som allt annat än sjuk. Jag har alltid haft svårt att identifiera mig själv som en diabetiker, för jag är ju inte en sån (vad nu det ska betyda!).

MariaJohanssson

I möten med sjukvården triggas tankar kring min sjukdom och mitt liv som jag har svårt att förlika mig med. Jag klarar mig bra i min vardag (bara jag får mitt vårdmaterial!) och jag ser inte min autoimmuna diabetes som ett hinder, men när jag konfronteras med en (tillskriven) identitet som sjuk blir det jobbigt.

Är det någon annan som har liknande tankar kring det här?

6 reaktioner på ”Identitetskris

  1. A

    Intressant fråga. Jag upplever nog inte saken jobbig i kontakt med sjukvården. Men jag tror att det beror på att jag fått ett bra bemötande, dvs när jag går till läkaren och vi diskuterar tex ändringar av basalen så kan jag säga nej/det är en dålig idé och då gör vi som jag tycker utan att det blir sura miner.
    Men jag har nog också insett att jag innerst inne aldrig betraktat mig som diabetiker, utan jag har bara diabetes (hoppas du fattar poängen :p). Det är inte en definierande grej utan bara ett faktum. Även om det faktumet gör livet mer komplicerat. Och visst använder jag ju mig av uttrycket att jag är diabetiker, och ser mig som diabetiker (också). Men den där inre självbilden har bara diabetes, istället för att vara diabetiker.
    Och i samband med sjukvården har jag inga som helst bekymmer med att känna att jag vet bäst (för det gör jag ju). Men jag vet att det för en del kan vara svårare när välutbildade medicine doktorn med professorstjänst tittar på en över glasögonen (och vissa av dom kan ju nog vara riktiga rumptroll :p särskilt om det finns kandidater med)

    Dagens svammel :p

    Gilla

    1. Jag fattar absolut poängen med att inte vara diabetiker, utan att ha diabetes! När jag pratar om mig själv brukar jag aldrig säga att jag är diabetiker (i skrift händer det däremot ganska ofta eftersom det är så mycket smidigare :D) och det ligger nog mycket inte att inte vara sin sjukdom, utan att ha den. Den är ju ändå bara en del av jaget, och inte i första hand den jag ÄR.

      Tack för dina reflektioner, det var inget svammel alls utan väldigt smarta synpunkter, tycker jag! Skönt att höra hur andra tycker och resonerar (och att det finns andra som vet att de vet bäst, för det gör ju jag också när det gäller mig själv och min diabetes!) 😀

      Gilla

      1. A

        På tal om att veta bäst. Nu blev jag påmind om den där gången när jag hade läkarbesök och hade haft sensor. Kurvorna var helt åt…. Och så var det en läkare som specialiserade sig. Hon såg kurvorna, sade åt mig att gå ut i korridoren en stund, gick från mottagningsrummet och kom tillbaka först en timme (!) senare. Hon hade blivit så stressad av kurvorna att hon måste ringa efter hjälp från äldre kollega. Hade hon diskuterat saken med mig hade det gått på 10 min, för de ändringar hon kom med fick jag ju ändra tillbaka en vecka senare för att undvika hypodöden :p

        Gilla

      2. Hahaha! Det är så ”roligt” när läkare blir chockade av att ens blodsockerkurvor är utanför ramarna (Hallå! Vad hade du väntat dig? Jag har diabetes typ 1, sånt händer!). Jag har gått hos ganska många olika läkare genom åren och i något skede gjorde jag en vända hos en läkare på en hälsovårdscentral. Vi kan säga som så, att jag inte gick dit igen efter att hon chockat suttit och stirrat på mina värden och upprepat ”det här är alarmerande, det är verkligen alarmerande”, dock utan att kunna säga vad jag skulle göra för att få värdena inom ramarna 😂

        Gilla

  2. Jag tänker som så, och nu har jag ju då inte diabetes, men tänkte ändå kommentera 🙂

    Att mycket hänger väl på ordformuleringen. För mig känns det som en stor skillnad ifall du har diabetes eller ifall du är en diabetiker. För ifall du är diabetiker är det som om det skulle vara allt du är och inte betrakta de övriga egenskaperna. Men ifall du har diabetes, så är det bara en del av dig. Förvisso säkert en del som återspeglas i mycket, men det är liksom inte allt.

    Dagens svammel två 🙂

    Gilla

    1. Du tänker helt i linje med hur jag resonerar, märker jag! Det är ju just det att jag inte bara (och i första hand) är Maria diabetikern, utan också Maria motionären, Maria djurälskaren, Maria folkloristen, Maria bokmalen o.s.v. os.v. Det blir så skevt för mig när jag går till läkaren och plötsligt på något sätt bara är Maria DIABETIKERN (med versaler till och med).

      Alls inget svammel här heller utan smarta tankar, tycker jag! 🙂 Tack för att du kommenterade, och intressant att veta hur en som inte har sjukdomen kan se på saken!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s