Piip! Piip! Piip!

Mitt blodsocker har en egendomlig förmåga att bete sig som en riktig skitstövel i de mest opassande situationer. Jag tycker att jag har gjort allt för att det ska hålla sig inom ramarna, men blodsockret tycker ”Tjohej! Nu sticker jag iväg upp! Eller nej, ner!”.

Insulinpump larm

Ibland stänger jag faktiskt av CGM-larmen om jag ska göra någonting riktigt viktigt, för i sådana fall vet jag att jag har gjort allt jag har kunnat, och att larmen bara skulle stressa mig.

På forskarseminariet kunde hela församlingen den här gången två dagar i rad helt plötsligt höra min pump tjuta Piip! Piip! Piip! som en mikrovågsugn. Det var larmet för blodsockervärden under 3,1 (som inte går att stänga av på Animas vibe). 3,1 i blodsocker är ju väldigt lågt, men dels hade jag en gammal sensor som nog inte visade värdena riktigt korrekt, och dels var mitt blodsocker faktiskt generellt ganska lågt just de här dagarna. (Jag har en aning om varför, men säker kan man ju aldrig vara.)

Jag tycker fortfarande – intressant nog kanske – att det är lite pinsamt när pumpen larmar så där. Inte direkt på grund av min diabetes, för det skulle vara minst lika pinsamt om min telefon ringde. Det hänger väl ihop med att inte vilja störa och vara till besvär. Det känns lite respektlöst på något sätt, oavsett anledning, tycker jag.

Hur känner ni andra om er diabetes ”stör” i sådana här sammanhang?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s