Säg hej till Silver!

Animas Vibe Silver

Det är knappt så man kan tro det, men jag har en ny insulinpump igen! Den kom igår och är redan i användning.

Animas Vibe insulinpumpar

Gamle Svarten byttes ut mot en silverfärgad, och vad passar väl bättre än att kalla den nya Silver då? Jag fick välja mellan en svart och en silverfärgad den här gången och omväxling förnöjer ju, så jag tog en ny färg.

Jag har aldrig haft namn på mina pumpar, men det kanske är dags nu. Jag vet att vissa namnger sina diabeteshjälpmedel, möjligen för att egenvården blir lite roligare då. Jag kan ju alltid testa! Från Gamle Svarten till Silver, det låter väl ganska fränt?

Animas Vibe

Gamle och gamle förresten, den svarta pumpen fick jag i juni ifjol, så den är definitivt inte speciellt gammal. Felet på denna? En spricka vid batterilocket (igen!). Jag har verkligen varit så försiktig jag någonsin har kunnat, men kanske jag har blivit så förbaskat stark av all styrketräning att mina nypor besitter oanade krafter. Haha! Som tur var fick jag den nya pumpen levererad från Pharmanova snabbt och utan problem, så jag kan absolut inte klaga.

In på bara skinnet

Det blir lätt ganska naket och utlämnande när man bloggar om livet med en sjukdom, har jag märkt. En kronisk sjukdom som diabetes typ 1 lämnar såväl fysiska som psykiska spår i den som drabbas, och därför upplever jag det viktigt att också berätta om den psykiska delen av sjukdomen, så som den ter sig för mig.

FlipBelt

När jag går till läkaren handlar allt nästan uteslutande om den fysiska delen av min sjukdom. Det är måtteneheter (HbA1c, vikt, blodtryck etc.) och sådant som kan greppas, vägas och mätas. Väldigt sällan frågar någon hur jag mår, eftersom det är underförstått att jag mår bra så länge alla måttenheter visar att jag gör det.

Jag vet inte om jag saknar sjukvårdens stöd när det gäller den psykiska biten – eller jo förresten, det gör jag nog, men jag har skaffat det stödet på annat håll. Bland annat genom andra som lever med samma sjukdom, och genom den här bloggen.

Får du stöd av din läkare när det gäller att orka med den psykiska delen av diabetes? Eller har du som jag skaffat dig det själv?

”Jag gör så gott jag kan”

”Men du sköter väl din diabetes?”

Vi har alla hört den, frågan som ställs av bekanta och obekanta runt omkring oss som lever med diabetes typ 1. I all välmening, naturligtvis.

Och visst gör vi det. Visst sköter vi oss. De allra flesta av oss, för det allra mesta. Vi sköter oss tills vi nästan slår knut på oss själva. Men ibland räcker det inte för att uppnå stabila blodsockerkurvor.

Att det är så mycket som påverkar blodsockret, så mycket annat än faktorerna insulin och mat (som de flesta känner till), det vet inte så många. Att det dessutom också kan vara sinnesstämningar, hormoner, eventuella infektioner, ja till och med temperaturen utomhus – det vet ganska få.

Frukost

Bild på en blodsockervänlig frukost i lägenheten i Lund i september. Jag åt nyttigt och tog mitt insulin, men ändå hade jag problem med blodsockret just där och då.

Jag gör så gott jag kan i min strävan efter stabila blodsockerkurvor, och visst kommer jag en bra bit på vägen genom att injicera insulin, äta nyttigt och bra och motionera. Men så kommer livet emellan. För jag lever inte i en isolerad glasbubbla; jag påverkas av min omgivning, av människorna omkring mig, av temperaturen utanför fönstret, av allt och ingenting – och allt det här påverkar också min kroniska sjukdom.

På frågan ”Men du sköter väl din diabetes?” brukar jag numera svara: ”Jag gör så gott jag kan”. Jag förstår att de flesta syftar på att jag har koll på mitt blodsocker och alltid tar mitt insulin, att jag verkar äta nyttigt och att jag tränar och rör på mig, men det är så mycket annat som spelar in i strävan efter stabila blodsockerkurvor. Jag kan bara göra så gott jag kan.

Slutspurt på Skärgårdsmarschen

Nu är det slutmarscherat! Jag avrundande Skärgårdsmarschen med 6 km skidning idag.

Skidning

Det var egentligen lite väl sparsamt med snö för skidning, men jag kunde inte låta bli eftersom väderprognosen utlovar regn till nästa vecka. Mitt sätt att ladda batterierna efter jobbiga blodsockerkurvor är dels att träna, och dels att vara ute i naturen. Efter att ha gjort både och i helgen känns allt mycket bättre. Nu är jag redo för blodsockerkampen igen!

Blodsockerkurva skidning

Till och med blodsockerkurvan är faktiskt betydligt bättre efter ”batteriladdningen”. Det är en sån lättnad att få en fin kurva efter alla tjolahoppkurvor så det kan nog bara en annan typ 1-diabetiker förstå.

Idag har jag förresten också gjort något annat roligt! Vad det är avslöjar jag i sinom tid, men det kommer att bli väldigt påtagligt här på Att vara etta

En klapp på axeln

Visst är de jobbiga, de där hoppetoss-dagarna. Man blir så otroligt sliten, både fysiskt och psykiskt. Ändå har jag svårt att ge mig själv tillåtelse att vara trött och slut. Jag klandrar mig själv för att jag är trött och inte orkar med allt jag vill, fast det egentligen borde vara ganska uppenbart att kroppen inte alltid kan orka med allt, samtidigt som den får stå ut med blodsockervärden som pendlar av och an och ett hjärnkontor som ständigt arbetar på högvarv för att försöka få rätsida på insulindoseringar, matintag, motion, hormoner och allt därtill.

Totally Wearable

Om ingen annan ger dig en klapp på axeln – gör det själv! Armband från Totally Wearable.

Vad jag – och förmodligen många andra typ 1-diabetiker med mig – borde bli bättre på, är att placera en stadig hand på axeln och trycka till. Det måste få vara okej att vara trött ibland, det måste få vara okej att känna sig sliten. Det eftersträvansvärda för mig måste inte vara att prestera lika mycket som (eller allra helst mer än!) dem som inte har en autoimmun kronisk sjukdom som kräver uppmärksamhet dygnet runt. Vi har alla olika förutsättningar i livet, och det är inte nödvändigtvis sämre att inse sina begränsningar och tillåta sig att landa i att man gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har. Jag jobbar vidare på det…

Hur det känns när blodsockret svänger

De senaste dagarna har jag haft ett litet helvete i min blodsockerkamp. Ibland vet jag ungefär vad det beror på, ibland inte alls. Psykiskt känns det lite bättre att veta vad svängiga blodsockervärden beror på – fysiskt är det precis lika tungt oavsett.

Hur känns det egentligen när blodsockret hoppar upp och ner? När det rasar så man tror att man ska dö? Det är svårt att förklara, och det kan vara lite olika från gång till gång, men när det är som värst är det verkligen hemskt. Det är faktiskt nästan så att jag önskar att alla fick prova på det någon gång. Ett riktigt högt blodsockervärde, och en riktigt hård insulinkänning med lågt blodsocker, bara en enda gång.

Blodsockerkurva

Alice har provat på det, och som hon själv skriver fick hon sig en riktig lärdom. Läs hur det kändes för Alice, och hela hennes berättelse här (klick!). Som referensram svängde Alices blodsocker mellan 7,5 och 3,0 medan mitt hoppade mellan 15,6 och 2,2 igår. Sådana dagar behöver man verkligen förståelse för hur jobbigt det kan vara att leva med den här sjukdomen, och därför är jag så tacksam för att Alice tog sig tid att skriva sitt viktiga inlägg.

Stort tack än en gång Alice, det betyder så otroligt mycket med empati och förståelse!

Hur ska jag veta om en diabetiker har högt eller lågt blodsocker?

Ganska ofta kontaktar bloggläsare mig per mail med olika frågor och kommentarer som inläggen väcker. Efter Diabetes for dummies-inlägget fick jag följande fråga, som kanske kan intressera fler:

”Hur ska jag veta om en diabetiker har lågt eller högt blodsocker om jag märker att den inte mår bra? Utgången är ju inte så bra om jag tror att en person har symtom på lågt blodsocker när den har för högt och borde få ”motsatt” behandling eller tvärtom.”

En väldigt bra fråga! Som utomstående kan det vara svårt att veta om en person med diabetes har högt eller lågt blodsocker, och många gånger har man varken möjlighet att mäta blodsockret eller kunskap om hur man ska göra det.

Mitt svar är följande:

Som tumregel kan man säga att om man inte vet om blodsockret är högt eller lågt ska man ALLTID förutsätta en hypoglykemi (lågt blodsocker) och agera enligt det. Det är ganska sällan man stöter på folk som har riktigt högt blodsocker och ketoacidos i gatubilden eftersom det oftast dröjer ett litet tag innan symptomen blir allvarliga, medan lågt blodsocker kan inträffa snabbt och generellt drabbar insulinbehandlade diabetiker mycket oftare än ketoacidos. Som exempel har jag själv på 25 år aldrig drabbats av ketoacidos, medan jag har låga – om än inte allvarligt låga – blodsockervärden nästan dagligen.

20180118_095433.jpg

Ett viktigt råd till utomstående är att ALDRIG ge insulin till en person fast man vet att det är en diabetiker, även om personen har högt blodsocker. Insulindoserna är väldigt individuella och det finns en stor risk för att man överdoserar och tar livet av diabetikern (hur hemskt det än låter, men marginalerna är väldigt små). Därför rekommenderas alltid sjukvård vid högt blodsocker i kombination med insulinbrist. Oftast vet diabetikern själv vad det höga blodsockret kan bero på, och ett högt blodsocker utgör ingen akut fara om man inte dessutom har insulinbrist. Risken för ketoacidos är störst i samband med att insulinpumpar inte fungerar, vid infektion, om insulinet har blivit dåligt eller om man helt enkelt inte har tagit sitt insulin som man ska, men processen är som sagt mer utdragen än vid lågt blodsocker och oftast kan man som diabetiker åtgärda det höga blodsockret själv för att undvika ketoacidos. Om en person med diabetes mår väldigt dåligt och samtidigt har högt blodsocker lönar det sig att mäta ketonerna och åtgärda enligt hur höga ketonerna är, men det är heller ingenting som utomstående behöver befatta sig med.

Detta är mina egna svar på frågan och ska inte betraktas som några medicinska råd, men mitt resonemang stöds bland annat av Diabetesförbundet i Finland.

Fråga gärna om du undrar något mer!