In på bara skinnet

Det blir lätt ganska naket och utlämnande när man bloggar om livet med en sjukdom, har jag märkt. En kronisk sjukdom som diabetes typ 1 lämnar såväl fysiska som psykiska spår i den som drabbas, och därför upplever jag det viktigt att också berätta om den psykiska delen av sjukdomen, så som den ter sig för mig.

FlipBelt

När jag går till läkaren handlar allt nästan uteslutande om den fysiska delen av min sjukdom. Det är måtteneheter (HbA1c, vikt, blodtryck etc.) och sådant som kan greppas, vägas och mätas. Väldigt sällan frågar någon hur jag mår, eftersom det är underförstått att jag mår bra så länge alla måttenheter visar att jag gör det.

Jag vet inte om jag saknar sjukvårdens stöd när det gäller den psykiska biten – eller jo förresten, det gör jag nog, men jag har skaffat det stödet på annat håll. Bland annat genom andra som lever med samma sjukdom, och genom den här bloggen.

Får du stöd av din läkare när det gäller att orka med den psykiska delen av diabetes? Eller har du som jag skaffat dig det själv?

6 reaktioner på ”In på bara skinnet

  1. A

    Jag har också ett flipbelt nu 🙂 köpte för att kunna cykla med pumpen under tröjan när det är kallt. Anlände lagom till att kylan försvinner :p
    Men det verkar bra. Har den precis under brösten även om den nog inte är tänkt att vara där, men funkar bra när den är elastisk 🙂

    För att svara på frågan så tycker jag inte att jag egentligen fått något stöd från sjukvården. Å andra sidan har jag heller aldrig valt att tolka ”hur är läget” på det sättet. Dvs ge ett svar där jag beskriver det psykiska. Men det finns ett undantag och det var diabetessköterskan på Åland när jag ringde efter missfallet. Hon frågade och lät mig prata och gråta i nästan en timme trots att jag från början ringde bara om någon småsak. Något sådant stöd fick jag inte alls på tyks (från diabetesteamet alltså).

    I övrigt kommer jag ju hit till din blogg och gnäller när det behövs (tack!). Någon diabetesverksamhet har jag faktiskt aldrig tagit del av

    Gilla

    1. Ja, jag är också jättenöjd med mina! Och kanske det blir kallt ännu så du får testa i kyla 😉
      Nej det är ju lite så, ibland är ju någon fråga sån att man kanske skulle kunna nappa på den och svara ut det perspektivet, men jag tycker aldrig det ”inbjuds” till att gå in på den vägen, och det känns väl oftast helt ok för mig, egentligen. Men precis som du skriver så kanske man behöver det ibland, och kanske till och med att någon verkligen skulle fråga ”men hur mår du egentligen, hur orkar du med allt?” utan att alltid ha den där ”hur mår du då, jaha bara bra”-attityden. Det låter verkligen som en bra person du fick tala med! Man förstår ju att det inte alltid kan vara så lätt att ha det yrket heller, jag menar de har ju massor med patienter och tider att passa men ibland kan tid och empati vara allt som behövs för en själv som patient, det tycker jag att jag upplever allt mer ju äldre jag blir. Som barn, tonåring och yngre vuxen kunde jag fnysa åt sånt där, lite ”jag klarar mig alltid!” men efter så här lång tid med diabetes blir man kanske lite mer ödmjuk. Det är inte så lätt alla gånger, och sjukdomen påverkar ju allt, hela livet, hela tiden.
      Och jag tycker du ska fortsätta komma hit och skriva av dig, precis som jag gör! Någonstans måste man ju få utlopp för allt diabetesrelaterat (och annat!) 😁

      Gilla

  2. Teta

    I den bästa av världar kunde man säkert önska stöd från läkare / diabetessköterska också för den psykiska sidan. Men måste man välja så går den medicinska sidan först, fast jag hinner inte ens skriva meningen klart så tänker jag att den medicinska och psykiska sidan ju hänger så tätt ihop…
    För mig finns det också en språklig aspekt på saken. Min vård är helt på finska, och det är ok (tack vare att jag gillar min läkare), men för den mentala sidan så måste få använda modersmålet för att kunna uttrycka mig som jag vill. Och det är förstås något man inte kan ta för givet.
    Så jag är också jätteglad över kamratstödet som finns t.ex. i form av bloggar som den här och andra medier. 🙂

    Gilla

    1. Tack för din kommentar, Teta! Jag resonerar precis som du och håller med om allt du skriver! Jag går också till läkaren/läkarna på finska och det är inte helt okomplicerat, men det är (ännu) inget jag har ”behandlat” här på bloggen. Det finns så många aspekter av allt 😊

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s