En klapp på axeln

Visst är de jobbiga, de där hoppetoss-dagarna. Man blir så otroligt sliten, både fysiskt och psykiskt. Ändå har jag svårt att ge mig själv tillåtelse att vara trött och slut. Jag klandrar mig själv för att jag är trött och inte orkar med allt jag vill, fast det egentligen borde vara ganska uppenbart att kroppen inte alltid kan orka med allt, samtidigt som den får stå ut med blodsockervärden som pendlar av och an och ett hjärnkontor som ständigt arbetar på högvarv för att försöka få rätsida på insulindoseringar, matintag, motion, hormoner och allt därtill.

Totally Wearable

Om ingen annan ger dig en klapp på axeln – gör det själv! Armband från Totally Wearable.

Vad jag – och förmodligen många andra typ 1-diabetiker med mig – borde bli bättre på, är att placera en stadig hand på axeln och trycka till. Det måste få vara okej att vara trött ibland, det måste få vara okej att känna sig sliten. Det eftersträvansvärda för mig måste inte vara att prestera lika mycket som (eller allra helst mer än!) dem som inte har en autoimmun kronisk sjukdom som kräver uppmärksamhet dygnet runt. Vi har alla olika förutsättningar i livet, och det är inte nödvändigtvis sämre att inse sina begränsningar och tillåta sig att landa i att man gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har. Jag jobbar vidare på det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s