Panik i kubik

Kanyl

Panik! Där ligger kanylenensam på lakanet i sängen. Den, som borde vara fast på min kropp!

Nu har det hänt mig också, för första gången sen jag fick min insulinpump. Att vakna med en kanyl bredvid sig i sängen är ingenting jag kan rekommendera. Gissa om hjärtat slår några extra slag när man inser att insulinet som borde ha pumpats in i kroppen istället har tickat på rakt ut i sängen. Det handlar inte om många droppar, men de där dropparna är skillnaden mellan liv och död för mig, så det är väl inte så underligt om man får hjärtat i halsgropen när man upptäcker en sån sak.

Kanyl böjd

Till all lycka hade jag min sensor, så jag var nog inte så länge utan insulin. Sensorn larmade om att blodsockret var på väg uppåt så jag märkte det redan vid 9, och kunde åtgärda problemet. Det var bara att skjuta in en ny kanyl, dosera insulin och vänta på att blodsockret skulle sjunka. Tacka vet jag sensorn! Den är ovärderlig på så många sätt, och nu har jag ytterligare en sak att lägga till listan.

4 reaktioner på ”Panik i kubik

  1. Jeanette

    Sensorn är till hjälp!
    2 år sedan spenderade vi 1 natt på IVA och en uppföljningsnatt på VCS just pga att kanylen lossnat.

    Tur att det gick lyckligt!

    Gilla

  2. Hej igen Maria!
    ”Råkade” se Din berättelse om Panik i kubik. Jag kom då att tänka på ett inlägg jag skrev för ett antal år sedan. Det är samma fenomen, men i något annan tappning. Följande klipp är en del av en något längre redovisning.: ”Värme och komplikationer som följd av värme.”

    Alla som åker till varma länder vet säkert att man är ovan vid de temperaturer man vanligen hamnar i när man anländer, och att det tar ett par veckor innan kroppen har anpassat sig helt och hållet till den nya temperaturen. För diabetiker är risken att få bekymmer till följd av detta ännu något större än för icke diabetiker.
    Först efter det att jag fyllt 40 blev dessa bekymmer riktigt tydliga. Under mina första trettio år ansåg jag inte att jag hade några problem med värmen. Detta var inte helt sant vilket jag också ska ge exempel på nedan.
    Då jag befann mig i Vietnam 1995 fick jag redan efter omkring ett och ett halvt dygn problem med högt blodsocker. Jag använde då pump. Med pump finns det som alla pumpanvändare säkert vet, ganska många saker som kan klicka: ”Insulinet kan ha blivit utsatt för alltför stark värme för länge. Insulinet kan ha blivit exponerat för solljus för länge. Insulinet kan ha tagit slut i ampullen. Läckage kan ha uppstått mellan pumpen och katetern. Det kan ha blivit stopp i katetern eller nålen. Nålen kan ha lossnat från kroppen. Plåstret som håller nålen på plats i kroppen kan ha lossnat utan att det syns. Nålen kan ha suttit för länge på samma plats så att upptaget av insulin blivit för dålig där nålen just sitter”. Sannolikt finns det ytterligare orsaker till att blodsockret kan fara upp. Jag tänkte under resan i förstone inte på min utrustning eftersom jag hade haft en del bekymmer även hemma. Jag trodde att det berodde på att jag ännu inte hittat balansen mellan födointag fysisk ansträngning och insulinmängd. Den ändas när man reser. Tredje dagen fick jag solsting. Jag hann ropa till två kamrater i närheten innan jag segnade till marken. De bar snart in mig till bilen där jag åtminstone inte var exponerad för det starka solljuset. Jag fick snart diagnosen klar för mig och började dricka. Efter ett par timmar kontrollerade jag mitt blodsocker. Det var riktigt högt. Därefter kontrollerade jag min insulintillförsel. Det visade sig då att det plåster jag använde för att fixera nålen mot kroppen hade lossnat under den kraftiga svettningen. Jag hade således inte fått så mycket insulin i kroppen som det var meningen att jag skulle få. På grund av dels för lite insulin hade den höga sockernivån sugit ur kroppen en hel del vätska som normalt inte skulle ha lämnat kroppen, och dels hade den temperatur på omkring 42 grader i skuggan bidragit till att kroppen dränerades på vätska. Dessbättre hade en av mina medresenärer plåster av annat slag än det jag hade med i min packning. Därför räckte det med att placera nålen på nytt ställe och fixera den med ett bättre plåster, ta en ganska stor extrados snabbverkande insulin och att fortsätta dricka för att situationen skulle lösa sig. Extradoser tar jag alltid med penna om sådan finns. Redan dagen därpå var jag med på vandring, visserligen lite matt men ändå i skick att delta. Jag vill gärna tro att min målmedvetna fysiska träning som intensifieras inför resor, bidrog till att det gick så pass smidigt att återhämta sig som det gjorde. Sedan dess har jag funnit häftor som sitter fast mot kroppen även vid mycket kraftig svettning. Jag har dessutom ett par tre plåster med mig av annan sort som också sitter väldigt bra, för säkerhets skull.

    Foto togs av medresenär mitt i strulet: http://blogg.blekingediabetes.se/svar-till-annan-diabetiker-ned-pump-som-rakat-tappa-kanylen/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s