Som en tickande bomb

Det jag personligen har svårast för psykiskt med min diabetes nuförtiden är oron inför framtiden. Ju äldre jag har blivit, desto räddare har jag också blivit för vad framtiden ska föra med sig i form av komplikationer och eventuella följdsjukdomar.

Som yngre trodde man ju att man var näst intill odödlig, men nu finns tankarna på komplikationer ständigt med mig i bakhuvudet. Eftersom jag snart har 25-årsjubileum med min diabetes typ 1 innebär det att jag har varit med på den tiden då vården inte var tillnärmelsevis så bra som den är idag. Risken för följdsjukdomar är betydligt mindre med dagens vård, men den som likt mig har dragits med den kroniska följeslagaren sedan början av 90-talet (eller ännu längre) löper följaktligen en större risk för att drabbas av allehanda elände än de barn som insjuknar idag. (Till all lycka, får man väl ändå säga – vilken tur att det har blivit lite bättre!)

Skeppsklocka

Jag går inte och väntar på att klockan ska klämta för mig, men jag vet att risken finns att den gör det tidigare för mig än för icke-diabetiker.

Ibland känner jag mig som en tickande bomb, och det är väl delvis därför anspänningen är så stor inför varje läkarbesök. Tänk om de upptäcker att njurarna inte fungerar som de ska? Tänk om ögonbottnen har tagit ännu mer skada än sist? Det psykiska är ibland nästan lika tungt som det fysiska när det gäller diabetes typ 1, tycker jag nu, vid 34 års ålder och med snart 25 diabetesår på nacken.

Har ni andra som har haft diabetes typ 1 länge liknande tankar?

2 reaktioner på ”Som en tickande bomb

  1. Linda

    Absolut! Känner igen mig i allt du skriver…. jag fick diabetes när jag var 10, nu är jag 38. Sen jag fick min andra tjej för åtta år sedan har jag haft medelsvåra ögonförändringar….. Nu är det snart dags för läkarbesök. Förra året var värdena bättre än på riktigt länge, mycket tack vare pump och cgm. Jag försöker leva här och nu. Många pratar om det psykologiska och visst grottar man ner sig, och läser för mycket, blir det värre. Men jag försöker leva mitt liv… mår jag bra och kan jag hålla min sjukdom i schack, så mår jag även som bäst psykiskt och det är minst lika viktigt…. tröttheten som alla säger ska komma i och med en påfrestande sjukdom dygnet runt, har ännu inte dykt upp, och jag försöker göra sånt jag mår bra av och göra diabetesen till en del av mitt liv för det mår jag bäst av! När man fyller 40 säger dom att det går utför… men det är min kropp vi pratar om och visst har den fått mycket stryk, men än så länge håller den, och jag är tacksam för varje dag!

    Gilla

    1. Så skönt att höra att någon annan har liknande tankar! Eller ja, det är klart att det inte är kul att höra att andra lever med samma problem, men du förstår nog vad jag menar 😉 Du har verkligen rätt i att man får försöka tänka positivt och vara tacksam för att man mår bra just nu, och rent krasst sett kan ju vad som helst hända vem som helst så man får väl försöka leva i nuet så gott det går och försöka att inte oroa sig över vad som kan hända. Jag jobbar fortfarande ständigt på det, ibland med bättre resultat, ibland med sämre. Ta hand om dig och tack för din kommentar, vi får kämpa vidare ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s