Milen i Skrylleskogen

Igår var det dags för mitt första besök till Skrylleskogen. Jag åkte dit med morgonbussen, och välkomnades av ett härligt väder. Jag hade bestämt mig för att springa 10 kilometers rundan, och hade följaktligen ställt in basaldosen på en temporär minskning inför passet. 

Det går sällan som planerat med diabetes typ 1, så mitt blodsocker var lite väl lågt före passet. Jag tryckte i mig en miniask russin, och sen sprang jag iväg.

Det var skönt att komma ut i skogen ett tag. Det jag saknar mest med att bo i en stad är naturen (jag är en lantis i själ och hjärta). 

Blodsockret var nere och vände på 3,9 och steg till närmare 5 i slutet av löppasset. Efteråt satt en räkmacka och lite medhavd matsäck fint inne på restaurangen. Skryllegården får mycket väl godkänt av mig!

Äntligen stabilare

15.09.2017

Halleluja! Äntligen verkar det som om jag har hittat rätt i mina nya rutiner för att få ett lite stabilare blodsocker. Det där med stabilt blodsocker är förresten ganska roligt. Jag har hört att andra med diabetes typ 1 har fått frågor i stil med ”har blodsockret stabiliserat sig nu?” och jag kan säga att med snart 25 diabetesår i bagaget har mitt blodsocker ännu inte stabiliserat sig – det gör det nog aldrig.

Med det sagt, kan jag ändå ha mer eller mindre hoppiga blodsockerkurvor, och just nu verkar jag ha hittat en hyfsad balans på basaldosen åtminstone. Knappa två veckor i Sverige tog det, och en hel del mixtrande och klurande hit och dit. Men skam den som ger sig! (Som om man hade något val, förresten…)

Sverige

Tjing på er alla från Sverige! Äntligen en dag utan regn här i Lund, fast några små skurar har man fått över sig idag också. Men det är ganska varmt i alla fall. Skånsk höst? Jag vet inte, men det är skönt här oavsett.

Styrketräning i Stadsparken

Ingen gymträning på en hel månad. Så visste jag att det skulle bli när jag åkte till Lund. Möjligen skulle jag ha kunnat ordna med ett gymkort här, men det kändes inte som högsta prioritet inför min vistelse i Skåne.

Stadsparken Lund gym

Istället har jag tagit mig till utegymmet i Stadsparken några gånger. Det är ju inte som ett fullt utrustat gym, men det finns i alla fall något att lyfta och hänga i, och det bästa är att det är gratis och öppet dygnet runt för vem som helst.

Stadsparken Lund utegym

Jag har joggat till Stadsparken, tränat lite i gymmet, och sen joggat tillbaka till lägenheten där jag bor. Det fungerar bra i teorin, men att träna på eftermiddagarna har varit jättesvårt för mig sen jag kom till Sverige. Det är som om hela basalprogrammet i insulinpumpen inte är anpassat till min kropp längre, och jag har höga blodsockervärden på förmiddagarna och låga på eftermiddagarna. Otroligt störande!

Stadsparken Lund

Annars är det ett ganska bra träningsupplägg. Stadsparken är fin att springa i, även om jag kan sakna lite längre rundor utan asfalt. Tanken är att jag ska ta mig ut till Skrylle och springa långpass där snart. Då hoppas jag verkligen på ett mer samarbetsvilligt blodsocker.

Nya rutiner

Rutiner, rutiner. Det är inte förrän man tar ett kliv ur sin vardag som man inser hur många dagliga rutiner man faktiskt har. I Lund har jag delvis annorlunda rutiner än hemma, och jag har fortfarande inte riktigt lyckats komma i balans med mina nya rutiner blodsockermässigt.

Paleo supergranola

Jag äter fortfarande blodsockervänligt, men det är inte samma frukost som hemma. Sen har jag också gjort det till en vana att göra solhälsningen och yoga lite varje morgon, och fast det är nyttigt och bra är det ingenting mitt blodsocker känner igen, och således ruckar det på blodsockerbalansen.

Maraton

Jag har några kilometer till universitetet och i början gick jag fram och tillbaka, men nu har jag fått låna en cykel. Och det är nästan det svåraste i mina nya rutiner, att cykla direkt efter frukost. Jag har inte lyckats komma underfund med hur jag ska dela upp insulindosen inför cyklingen. Antingen blir blodsockret för lågt medan jag cyklar (för att jag har för mycket aktivt måltidsinsulin i kroppen) eller så stiger det för högt. Oftast blir det en riktig topp, som sjunker ordentligt under cyklingen, för att sen börja stiga när jag är framme. Nej, den ekvationen har jag inte fått ihop ännu.

Mitt blodsocker har också svårt med svensk tid. Jag är ju känslig för att ställa om klockan mellan sommar- och vintertid, och det samma gäller förstås tidsskillnaden här. Jag märker att jag inte är i fas med basaldoserna efter tidsomställningen, så det har blivit fler höga och låga värden än jag vanligtvis har hemma. Jaja, det löser sig – kanske. Säkert lagom tills jag ska åka hem igen…

Vadensjöloppet 2017

Idag har jag gjort något lite otippat. Jag har sprungit ett lopp i byn Vadensjö, strax utanför Landskrona. Vadensjöloppet ordnades för tredje gången i år, och när jag fick nys om det var det självklart för mig att delta. Alla pengar loppet inbringar går nämligen direkt till Barndiabetesfonden, som stödjer forskning kring diabetes typ 1. Underbart initiativ!

20170910_130955

Jag skulle inte ha kunnat ta mig till Vadensjö utan bil, men jag fick skjuts ordnad genom arrangörerna. Tusen tack! Det är så fint att se att så många arbetar för att öka kunskapen om diabetes typ 1, och för att vi en dag ska få ett botemedel.

20170910_130753

Vadensjöloppet är ett familjärt litet lopp, som också har en sträcka för de minsta, Vadensjöknatet. Otroligt duktiga små löpare, varav några hade diabetes typ 1.

Vadensjöloppet

Mitt eget lopp gick si så där, eftersom den eländiga CGM:en tappade kontakten. Under hela loppet hade den ingen kontakt, och när den slutligen visade ett blodsockervärde stämde det inte alls överens med verkligheten. Tekniken är bra, bara den fungerar…

20170910_130719

Men, slutet gott, allting gott. Fungerande CGM eller inte, nu har jag både sett Vadensjö och sprungit ett lopp där. Tack vare min diabetes, kan man nästan säga. Det är inte illa!

Om att presentera sin diabetes

Jag tycker att det är jättesvårt att ta upp att man har diabetes på ett naturligt sätt bland nya människor. Ibland går det enkelt, som när insulinpumpen larmar och man kan säga ”åh, det är bara min insulinpump, jag har diabetes” eller när sensorn på armen syns och någon frågar vad det är. Men annars – när ska man säga det egentligen?

”Hej jag heter Maria och jag har typ 1-diabetes” faller sig liksom inte naturligt för mig. Jag vill helst ha en anledning till att berätta att jag har sjukdomen. Alltid behöver man förstås inte säga det heller, men ibland kan det ju vara bra att folk i ens omgivning vet om det.

Maria

Här i Lund har det blivit ganska självklart att jag har talat om att jag har diabetes typ 1 när jag har berättat om mitt avhandlingsområde. Inom de kulturvetenskapliga ämnena är det lätt hänt att man kommer in på reflexivitet och positionering, och i samband med det brukar jag alltid nämna att jag själv har diabetes typ 1.

Hur gör ni andra med diabetes när ni presenterar er sjukdom? Gör ni det?

Ingen reservpump

Insulinpump och insulinpennor

Inför resan till Lund kontaktade jag Pharmanova för att höra om jag kunde få med mig en lånepump som extra säkerhet på resan. Tyvärr – men fullt förståeligt – lånar de bara ut reservpumpar för resor på max två veckor. Ifall min pump får för sig att säga upp kontraktet har jag alltså bara insulinpennorna att ta till. Efter över tre år med pump känns det verkligen som en nödlösning, som jag hoppas att jag slipper använda.

Insulinpennor

Jag har ingenting emot att ta sprutor (ja, förutom att det självklart inte är speciellt trevligt för någon, men så där i princip) men mina insulindoser är så annorlunda nu jämfört med när jag fick pumpen att det förmodligen skulle bli ganska krångligt att hitta någorlunda rätt doser. Jag behöver inte vara rädd för att dö eftersom jag har pennorna – vilket jag skulle göra utan insulin – men ett pumphaveri skulle kunna förstöra min tid här ganska rejält.

Jag håller verkligen tummarna för att min pump fortsätter fungera under hela vistelsen här i Lund!