Tills jag dör

Jag kommer så väl ihåg när jag hade fått min insulinpump och sensor för drygt tre år sen. Jag hade sensorn på armen, vilket jag fortfarande helst har, och en kortärmad skjorta på. Och säga vad man vill om Dexcom G4, men inte är sensorerna diskreta, direkt. Följaktligen var det många som undrade vad det var, och en dag fick jag en fråga om hur länge jag skulle ha den där grejen på mig.

Dexcom

Det var en mycket vänligt ställd fråga, av en vänlig person, men frågan fick mig nästan ur balans, för när man tänker på svaret är det på något sätt så fruktansvärt sorgligt, så definitivt*.

”Tills jag dör. Jag ska ha den tills jag dör.”

Som det ser ut just nu är och förblir diabetes typ 1 en kronisk sjukdom, och det finns ingen bot (även om forskarna talar om att ett botemedel kan komma, men det har jag å andra sidan hört sedan 1992 så jag håller inte direkt andan medan jag väntar, om vi säger så).

Nya hjälpmedel må komma, men sannolikheten för att jag ska ha någon form av sensor och insulinpump på mig tills jag dör är väldigt stor.

*Naturligtvis är jag tacksam över att ha tillgång till det vårdmaterial jag har. Jag vet att alla inte är lika lyckligt lottade, men det gör inte min ångest över det definitiva i min egen diagnos mindre. 

9 reaktioner på ”Tills jag dör

    1. Så himla trist med såna kommentarer 😔 Man borde ha ett svar på lager inför varje sånt här tillfälle, så man kan dra något ur ärmen utan att behöva fundera så mycket och stå stum p.g.a. att man blir upprörd/ledsen/arg när någon säger något sånt 😊

      Liked by 1 person

    1. Jag slogs på något sätt också av det i samma stund jag fick frågan, som om jag inte hade tänkt tanken ut innan jag bokstavligen konfronterades med den. Inte en alldeles angenäm känsla att plötsligt inse att det kommer att vara så här för alltid…

      Gilla

      1. Hmm ja det är klart. Jag vet inte riktigt om jag ens bör processa det faktumet utan bara fortsätta hoppas det snart kommer bot. Eller som jag brukar säga att livet oftast är jäkligt ironiskt så botemedlet kommer två sekunder efter att jag har trillat av pinnen haha.
        Jag har förresten skrivit ett manus på en stå-upp show där jag blandar information om diabetes och humor. Om allt går bra ska jag testa den i liten skala här i Borås och ha showen i december. Kanske jag kunde testa materialet på dig? Vore kul med respons 😊

        Gilla

      2. Du får gärna testa manuset på mig! Kul! Det är säkert lite svårt att balansera mellan humor och info (och utan att någon blir kränkt av det man tar upp). Men skoj, synd att jag själv så sällan har vägarna förbi Borås 😉

        Gilla

  1. sara K

    Hej, (lång tid i efterhand här) men jag känner exakt samma sak. Hur ska man tänka, lätt att man ibland blir deppig. Det bästa är om det kommer ngt botemedel eller ngt som injiceras så att antikropparna slutar attackera, vad tror du? Dessa blandade känslor; superbra livsavgörande hjälpmedel, men samtidigt en ständig följeslagare i form av en farlig brist.
    Blir du också ledsen och orolig ibland?
    Kram Sara

    Gilla

    1. Tack för din kommentar, Sara! Jag tror att vi kommer att få en lösning på gåtan med autoimmun diabetes någon gång, men frågan är verkligen när. Ibland undrar jag om jag kommer att hinna uppleva det själv, men jag hoppas förstås hela tiden. Jag blir också ledsen och orolig ibland, det går i perioder, men jag försöker tänka positivt. Vi får göra så gott vi kan och ta hand om oss så bra det går utan att sluta leva ut våra drömmar i väntan på ett liv utan diabetes, försöker jag tänka.

      Kram och sköt om dig, du är inte ensam ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s