”Hur går det med nyårslöftet?”

Jag har ju inte avgett något nyårslöfte i egentlig mening, men min lilla utmaning för det här året är i full gång. Så, hur går det med utmaningen? Jodå!

Blodsockermätare

Jag har testat att träna en massa olika pass vid olika tidpunkter på dygnet (och definitivt kommit fram till att jag alla gånger föredrar styrketräning på morgonen och löpning på eftermiddagen), men min förhoppning om att det på något sätt skulle bli enklare att träna  – ur ett blodsockerperspektiv – har grusats för länge sen.

Visst, jag kan träna när jag vill – bara jag förbereder mig och planerar grundligt innan. Men fortfarande är det aldrig lätt. Jag kan aldrig bara vara lite mer spontan eller tro att jag ska hitta en magisk träningsformel för att få en optimal blodsockerkurva under träning vid olika tidpunkter på dygnet. En dag fungerar en sak, en annan dag en annan sak. Så är det bara.

Reebok

Egentligen visste jag det. Det är ju det som är blodsockerkampen. Det är aldrig lätt att träna med diabetes typ 1, och det kommer aldrig att bli det för mig heller. Men – det viktigaste är väl att man gör vad man vill ändå, även om det inte alltid är så enkelt.

”Min” läkare

Häromdagen fick jag en fråga som involverade vad min läkare skulle säga om en viss sak. När jag hör orden ”min” och ”läkare” i samma mening känns det alltid lite komiskt, för faktum är att jag inte har någon läkare jag kan kalla ”min”.

Under de senaste åren har jag gått hos endokrinologer vid universitetssjukhuset i Åbo. Det är läkare som är specialiserade på just min sjukdom, diabetes typ 1. Däremot har jag inte en enda gång under dessa år haft samma läkare. Det är alltid ett nytt ansikte, och jag har aldrig någon aning om vem det är nästa gång.

Nu ska jag inte klaga, för det finns mycket som är väldigt bra med typ 1-diabetesvården där jag bor, men nog är det lite problematiskt att alltid ha en ny läkare. Varje gång man går till läkaren ska man gå igenom sin sjukdomshistoria, och varje gång känns det som om det enda läkarbesöket går ut på är att läkaren ska bekanta sig med min diabetes. Ibland passar jag på att fråga något, men oftast vet jag redan svaret själv, eller så får jag inget riktigt svar.

Blodprov

Att ha diabetes typ 1 är i mångt och mycket att vara sin egen läkare. Egenvården är total. Att ta blodprov (förutom blodsockertest) och andra prov är nästan det enda jag inte kan sköta själv. 

Numera går jag mest till läkarna för att få mina recept förnyade. Något diabetesteam, som jag har hört att vissa har, finns inte. Samtidigt som jag går till läkaren tittar jag in hos diabetessköterskan, sammanlagt två gånger om året. Men det är helt okej för mig. Så länge jag får det vårdmaterial jag behöver klarar jag mig utmärkt, och det känns ändå helt rimligt att gå till sjukhuset två gånger per år – även om jag personligen inte får ut något av det, mer än att få recepten förnyade och kontrollerat att alla värden är i skick.

Hur är det med typ 1-diabetesvården där du bor? Har du en läkare du kan kalla din?

Det bästa med lopp

Nu överdriver jag kanske lite, för jag kan väl egentligen inte säga att den är det allra, allra bästa med lopp. Nej, men i vilket fall som helst kommer den väldigt högt upp på listan, motionseffekten


Aldrig har jag så stabilt och lågt blodsocker som efter löpning. Jag vet att vissa typ 1-diabetiker kan ha problem med för lågt blodsocker efter ett ansträngande konditionspass, men för mig är det (oftast) rena himmelriket blodsockermässigt efter ett löppass. Och det behöver inte ens vara ett lopp, det går lika bra med ett vanligt löppass på egen hand, för motionseffekten är såklart den samma oavsett om det är lopp eller inte.

Igår vaknade jag med en så här stabil kurva, natten efter Kuntovitonen. Man tackar!

Kuntovitonen 2017

En sån värme vi hade igår, när Kuntovitonen 2017 äntligen gick av stapeln! Det är knappt så man kan tro att det låg snö på marken (om än bara för en kort stund) för en och en halv vecka sen…


Men man ska inte klaga på vädret, och det gjorde ingen heller. Ingen i vårt gäng kollapsade och alla tog sig runt banan – vad kan man mer begära? Bra blodsockervärden? Tja, det får man ibland, och ibland inte. Min blodsockerkurva var hyfsad, lite för hög före och lite för låg efter, men inget alarmerande åt något håll. 

Själva loppet hör inte till mina favoritlopp, det är trångt i spåret och man får springa kors och tvärs för att ta sig fram, speciellt i början, men Kuntovitonen är väl först och främst ett jippo och kanske inte så mycket ett lopp där man springer några rekordtider. Det är roligt att delta i alla fall, och så får man ju umgås och picknicka och allt sånt också! 


I år var vi en lite decimerad skara (och alla fastnade inte på bild) men vi gjorde vårt bästa för att sprida vårt budskap. De turkosa Running for diabetes awareness-skjortorna är så fina och vi fick flera kommentarer tack vare dem. Mission accomplished! 

Insulindrivna löpare

Running on insulin

Idag springer nog många insulindrivna diabetiker lopp. Inte bara vårt lilla Motionera med diabetes-gäng, utan också flera som deltar i Göteborgsvarvet. Diabetesia och Insulina, och kanske ytterligare någon bloggare? Berätta, ska du springa Varvet?

Någon gång ska jag också delta i världens största halvmaratonlopp i Göteborg, men den gången är inte idag, för idag är det Kuntovitonen som gäller.

Lycka till idag, alla insulindrivna löpare!

Running for diabetes awareness

Running for diabetes

Imorgon går Kuntovitonen 2017 av stapeln! Jag har nog aldrig tränat så lite löpning inför ett lopp som jag har gjort till Kuntovitonen i år, men det är bara 5 km så det ska nog gå bra ändå. Och ja, jag är mycket medveten om att 5 km inte är ”bara” för väldigt många, men i mitt fall känns det ändå mycket bättre än om det skulle ha varit t.ex. 10 km eller ett halvmaraton – då skulle jag nog ha känt lite lätt ångest vid det här laget.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilka kläder jag ska springa i, men ett som är säkert är i alla fall att det kommer att stå Running for diabetes awareness på mitt bröst!

Middag med Sockertopparna

Pargas Sockertoppar

Ikväll väntar en middag med Pargas Sockertoppar, ”min” kamratstödsgrupp. (Det är alltså inte jag som har grundat den utan Nina – till många diabetikers stora glädje här på vår lilla ort.)

Sockertopparna

Ibland ser man såna korkade bilder på stora bägare med sötsaker och glass och liknande, och så texten ”DIABETES” under, men vi som har diabetes typ 1 vet att det inte är så vår sjukdom ser ut, utan snarare så här med en bägare fylld med blodsockermätare, teststickor, och insulin.

Vad vi sen väljer att äta till middag påverkar varken det faktum att vi har diabetes typ 1 eller att vi subkutant måste tillföra det insulin våra kroppar själva har slutat producera – oavsett vad vi äter.