Hög på forskning

imgp2443

Igår var jag på forskarseminarium och presenterade det nuvarande läget med min doktorsavhandling, ni vet den jag gör om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 i ämnet nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Och jag blir alltid hög på min forskning! Både bokstavligt och bildligt talat.

Det är så otroligt intressant och spännande att diskutera forskningen med andra, och det är det ena sättet jag blir hög på. Endorfinhög på forskning. Bästa sättet att vara hög på!

Det andra sättet jag blir hög på är tyvärr blodsockermässigt. Jag har alltid haft en tendens att stiga i blodsocker när jag är lite nervös och något är lite pirrigt – också om det är ett bra pirr. Doktorandpresentationer och forskarseminarier är fortfarande så nya för mig att mitt blodsocker envisas med att stiga lite extra, men det är väl sånt man får ta. Precis som med löpningen är jag säker på att det kommer att ge med sig småningom. Om inte förr så kanske lagom till att jag ska disputera om x antal år…

8 reaktioner på ”Hög på forskning

  1. Det där med hur blodsockret kommer vara under disputationen vill jag inte ens tänka på :p vi får bilda en stödgrupp när det närmar sig.

    Men jag är faktiskt väldigt intresserad av din forskning ur den synvinkeln att jag som knappt vet vad folkloristik är undrar hur din forskning ser ut ur det folkloristiska perspektivet. Om du förstår hur jag menar? :p (fredagshjärna och följderna av insulinkänning gör susen för förmågan att ställa välformulerade frågor)

    Gilla

    1. Vad spännande, du håller alltså också på med en avhandling? Har du hållit på länge? Vi får absolut bilda en stödgrupp längre fram!

      Roligt att du frågar! Jag ska försöka svara lite kort: Berättelseforskning är ett etablerat folkloristiskt forskningsområde, och levnadsberättelser (en kategori berättelser under vilken sjukdomsberättelser kan anses höra hemma) är berättelser där berättaren presenterar sig själv utifrån en strukturerad ”jag”-uppfattning. Sjukdomsberättelser kan ses som sätt att kontinuerligt konstruera sin berättelse, och därigenom ta makt och kontroll över den egna sjukdomssituationen. Folkloristen Piret Paal har studerat cancerpatienters sjukdomsberättelser, även om hon har studerat skriftliga sådana och inte muntliga, vilket mitt primärmaterial kommer att bestå av. Titta på https://helda.helsinki.fi/handle/10138/24376 om du är intresserad av Paals avhandling.

      Jag utgår ifrån medicinantropologen Arthur Franks narrativa typologi och ska (bland mycket annat) se om hans tre narrativer (narrativ om upprättelse, kaos och kamp) kan appliceras på sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.

      Oh well, det här blev visst inte så kort. Don’t get me started, liksom 😉 Men förhoppningsvis blev det lite klarare!

      Gilla

  2. Intressant 🙂 ska försöka kika på den där avhandlingen under helgen. Om jag orkar :p i dagsläget har jag väldigt få olika basaldoser så blodsockret har inte varit ett stort problem, men trött av bytet till vintertid är jag ändå.

    Jag har påbörjat egen forskning ganska nyligen. Fick FM-pappren under våren.

    På tal om basaldoser har jag också tidigare haft ett större antal olika steg. Men typ varje läkare (man hinner ju träffa många olika på Tyksen) har tyckt att det har varit jätteunderligt. Har du också fått liknande kommentarer?

    Gilla

    1. Det är faktiskt ingen läkare som har kommenterat att jag har sju olika basaldoser per dygn. Om jag minns rätt började jag med sex olika när jag fick pumpen, och det programmet hade en läkare gjort till mig. Sen fick vi förstås ändra på själva doserna, men tiderna var ganska bra så där till en början.

      Efterhand har jag justerat både åt det ena och det andra hållet, och som sagt lagt till en, men det är aldrig någon som har sagt något om det. Får se om de gör det nästa gång, man vet ju aldrig vilken läkare man får och vad de har för idéer, ibland kan de ju säga tvärtemot varandra också 😁

      Gilla

      1. I somras var det en stackare som höll på att specialisera sig som satt i telefon med någon äldre kollega i en halvtimme efter att hon sett min sensorkurva och antalet basalsteg :p
        Men det är ju förstås lättare att följa med och ta beslut ju mer man får ha en sensor tänker jag. Är mest på natten jag haft många olika steg.

        Men nog vet jag och med mig att jag borde skärpa mig på många sätt för att få bättre blodsockervärden, bättre balans och ett mer passande basalprogram. Men det är faktiskt förvånansvärt svårt och jobbigt när man pga övriga livet levt lite slarvigare. Med tanke på eventuella barn skulle det nog ändå börja vara dags.

        Men nu över till annat. Det slog mig här igår att jag egentligen inte alls diskuterat min diabetes med någon alls, typ någonsin. Vi hade någon form av små träffar några gånger när jag var i tonåren, men inte efter det. Och inte gav de något heller. Men nu märker jag ju att jag ändå verkar ha ett behov. Intressant att det blev just din blogg jag fastnade för, har ju läst många andra också (diabetesbloggar alltså)

        Gilla

      2. Haha förlåt att jag skrattar men det låter lite roligt med den arma läkaren som blir alldeles ifrån sig av att se din sensorkurva 😀

        Och jo, det är alltid så mycket mer man kunde ha gjort i den här blodsockerkampen. Jag har själv jättesvårt med balansen, alltså kanske inte själva blodsockerbalansen utan balansen mellan att ha en bra kurva, men samtidigt kunna ”leva” också. Livet får ju inte bli bara diabetes, liksom, och man måste ju kunna fokusera på annat också. Jag är sen igen sån att jag kan vara jättehård mot mig själv och det kanske inte alltid är så bra det heller, för vad hjälper utmärkta blodsockervärden om man till sist känner att diabetesen blir det som styr, så att säga. Svårt, svårt…

        Roligt att du tar upp det där, för jag har inte heller haft något behov av att prata om min diabetes tidigare. Som barn och tonåring skulle jag ha hatat att umgås med andra diabetiker, eller det är klart att jag kunde ha gjort det, men jag ville INTE prata om diabetes och absolut inte vara på något diabetesläger eller andra diabetessammanhang. Nu på äldre dar har det blivit allt viktigare för mig, och plötsligt har jag, som inte pratade om min diabetes annat än i nödfall tidigare, typ fått mundiarré när det gäller sjukdomen och tycker att den inte kan få för mycket uppmärksamhet. Intressant hur det kan vända så där. Jag tycker naturligtvis att det är roligt att det var just min blogg du fastnade för, och hoppas att du ”stannar kvar” här! 🙂

        Gilla

  3. Ja jag hade själv också roligt åt händelsen med den stackars läkaren och önskade jag haft någon att dela den med (men nu löste ju sig det också :))

    Jag vet ju egentligen att ett av det största problemet med att ”skärpa sig” för mig är att jag är så himla känslig. Det är inte ett stort problem nu när jag håller mig på lite högre värden (lite för höga). Men så fort jag försöker komma ner på önskevärden så har jag plötsligt så otroligt många känningar, flera om dagen. Så jag har aldrig riktigt orkat arbeta mig fram till en jämn blodsockerkurva. Dom där känningarna tar ju på en så himla mycket. För givetvis borde även basalen ändras, den är ju anpassad till mitt syndigare liv :p

    Har också haft nära-döden-känningar som gett trauman. Bl.a. en där jag haft kramp och förlamning i hela vänstra sidan. Jag lider så med alla stackare som drabbats av stroke, för det var nog det värsta jag varit med om.

    Men det ger nog lite pepp att plötsligt ha någon att dela det här med 🙂 så tack för det! Och förstås också en skjuts framåt att faktiskt formulera tankarna i skrift, det blir lite redigare då.

    Heja oss!

    Gilla

    1. Fy sjutton, det måste vara hemskt att ha såna känningar! Jag har till all lycka klarat mig utan kramper och sånt, och ändå finns rädslan där i bakgrunden för mig också, så jag kan bara föreställa mig hur det känns när man har varit med om det. Inte att undra på att det känns svårt att försöka hålla värdena nere på en lägre nivå då, det är ju aldrig bara så lätt som man kanske kunde tro som utomstående. Jag känner faktiskt fler typ 1:or som har samma rädsla, och det värsta är väl nästan att den faktiskt kan vara befogad. Det är en oberäknelig sjukdom vi lever med 🙁

      Jag håller verkligen med dig: Heja oss! Jag har själv märkt att när jag skriver om min diabetes här på bloggen får jag då och då riktiga aha-upplevelser, och inser saker jag inte hade insett förrän jag fick ner dem i skrift. Det finns så mycket i bakgrunden när man har den här sjukdomen, och det är skönt att få ut det ibland, tycker jag 😊

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s