Pumpens nya kläder

imgp2251-kopia

Jag vet inte hur ni andra med insulinpump gör när ni sover, men själv har jag min pump löst bredvid mig i sängen. Den hänger med ganska bra när jag vänder och vrider på mig i sömnen. Ibland kan jag vakna med den intrasslad, men den har alltid suttit kvar på kroppen, trots att den lever lite vilt nattetid.

Jag delar säng med diverse fyrbeningar, och därför tycker jag om att skydda min pump. Den får sova i en babystrumpa – väldigt praktiskt! Häromdagen passade jag på att uppdatera pumpens klädgarderob, som nu består av ett gäng nya, söta strumpor.

Hur förvarar du din insulinpump när du sover, om du som jag har en pump med slang?

Kaarinan syysmaraton 2016

En iskall vind, bara några ynka plusgrader, och så jag, med hosta och rosslig andning – hur ska det gå? hann jag tänka flera gånger innan jag ställde mig på startlinjen till 10 km:s sträckan på Kaarinan syysmaraton 2016.

Men så sjöng hon:

det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå

Melissa Horn, alltså. Och just så blev det för mig på loppet. Det finns något vackert med att vandra den ändå. Vägen, som skulle ha varit 21,1 km, men som blev 10. Och det var något vackert i det ändå. Det var definitivt rätt beslut för min del, den här gången.

Jag gick ut ganska långsamt, men stadigt, och höll samma tempo hela vägen, med bara en liten ökning på slutrakan. Kroppen orkade bra, men andningen var tung och jag hostade och rosslade en del. Jag har aldrig skrivit vilka tider jag springer på (förutom i någon kommentar på en rak fråga då någon undrade) eftersom det inte har känts relevant, men samtidigt vet jag att jag själv är jättenyfiken på folks tider och att det säkert finns åtminstone en handfull som är intresserade av mina tider. De är ju offentliga, och går att läsa i resultatlistan. (Jag kom på plats 61 av 132 i damklassen.)

En av orsakerna till att jag har valt att inte fokusera så mycket på tider här på bloggen är att de tider jag springer på är superlångsamma för någon – och supersnabba för någon annan. Om jag skriver att jag är missnöjd med mina tider känns det som om jag dissar någon annan, som vill uppnå de tider jag springer på, medan en tredje kanske skrattar gott åt de tider jag har. Dessutom är jag själv så tävlingsinriktad att det grämer mig att jag inte har snabbare tider själv, och jag försöker därför att inte fokusera så mycket på den biten för att få bort känslan av att jag hela tiden borde kunna prestera bättre (som jag har skrivit lite mer om här).

2016-10-23-09.45.47.jpg.jpg

Trött och sliten, men ändå ganska nöjd efter loppet. Och jepp – jag har klippt håret. Jag tröttnade på luggen och kapade rejält. Nu är det kort!

Men hur gick det med blodsockret då, undrar säkert några av er otåligt. Och där kan jag säga att jag nog gjorde mitt bästa lopp någonsin, blodsockermässigt. Jag inledde med 7,4 och en stadig pil rakt fram, och avslutade med 6,7 och en pil snett ner, som stabiliserade sig vid 6,5 så snart jag slutade springa. Bättre än så har jag nog aldrig lyckats på ett lopp, och jag har en teori om varför. Orkar ni läsa mer? Here we go:

De senaste loppen jag har sprungit har jag sluppit adrenalinkicken och den påföljande blodsockerhöjningen som jag alltid hade förut. Och jag tror att jag vet varför. Alla lopp jag har sprungit på senare tid har varit sådana som jag har sprungit tidigare. Jag har vetat hur allt går till på plats, känt till banorna och varit trygg i det jag gör. Jag har fått en större vana, en rutin. Jag tror att det är därför jag har sluppit stresspåslaget under de senaste loppen, och det har gjort allt så mycket lättare för mig blodsockermässigt. Fortfarande är det naturligtvis meckigt – även nu stod jag och langade in russin 15 minuter före start, och basalminskningarna är alltid lite av en gissningslek (hur mycket, hur långt i förväg?), men överlag har det gått bättre och bättre ju fler lopp jag har utsatt mig för.

20161022_114119.jpg

Vad kan man lära sig av detta som typ 1-diabetiker då? Kanske att utsätta sig för flera lopp, eller flera saker man vill göra, för att med tiden komma underfund med hur man ska göra på bästa sätt. Man kanske inte alltid vet vilken väg man ska vandra, men man vandrar den ändå.

Hur ska det gå?

Idag ska jag springa 10 km – istället för 21,1 km – på Kaarinan syysmaraton. Med en förkylning som hette duga i bagaget ställer jag mig samma fråga som Melissa Horn gör i sin låt med samma namn: Hur ska det gå?

Vi får väl se. Jag återkommer med en tävlings- och blodsockerrapport imorgon! Om du vill läsa hur mitt första halvmaratonlopp gick kan du göra det här.

imgp2288-kopia

Ska det bli en medalj i år? Vi får väl se!

Välgörenhetskonsert

imgp2277

Nu ska jag berätta någonting roligt: Diabetesföreningen i Åboland, där jag sitter med i styrelsen, ordnar en välgörenhetskonsert i samband med världsdiabetesdagen i november!

Lördagen den 12 november kl. 16 går konserten av stapeln i kultursalen i Piug i Pargas, och vi kan presentera en artistlista med några av de bästa lokala artisterna och grupperna:

P2 & KIMI$
Duo Juusela & Rouhi
Bergmans spelmanslag
Kerstin Stubb – Ralf Eriksson Duo
Cold Case
Filip Hartman
Dansare från Arkipelag: Wilma Sundqvist och Isabelle Vikman
Konferensier: Hanneke Helminen

I pausen blir det kaffeförsäljning och lotteri med fina vinster. Biljetterna kan köpas i K-supermarket Reimari eller i CityGold, eller direkt av mig (dra mig i ärmen om du ser mig, eller mejla mig på attvaraetta@gmail.com om du vill ha en biljett eller två). Biljetten kostar 20 euro och alla intäkter går till diabetesarbetet i Åboland.

Kom med!

Beslutet

Nej. Nej, nej, nej! Det var min första tanke när jag drabbades av infektionen Orvar under min arbetsresa, som jag skrev om för ett litet tag sen. Nej, inte nu. Inte bara för att jag var på arbetsresa, utan också för att det var så nära inpå mitt halvmaratonlopp.

På lördag går Kaarinan syysmaraton av stapeln. Men jag kommer inte att springa 21,1 km. Inte i år. Jag tog en kort joggingrunda på 4 km häromdagen, och kunde konstatera att det inte kommer att fungera att springa ett halvmaraton redan på lördag; det går bara inte. Jag har fortfarande lite hosta, och när jag springer blir den värre. Dessutom blöder jag näsblod ibland – inte kul när man ska springa långlopp. (Förmodligen inte speciellt hälsosamt heller.) Mitt blodsocker är visserligen på mer normala ”diabetesnivåer” sen ett bra tag tillbaka, så jag har nog ingen pågående infektion i kroppen, men riktigt återhämtad är jag inte ännu.

Så det blir inget halvmaratonlopp för mig i år. En sån urladdning så det inte är klokt. Det är ju det här loppet jag har tränat till hela året. Men samtidigt är jag ingen OS-idrottare och det här är bara ett lopp som jag skulle ha sprungit för att det är roligt, på skoj. Det är inte hela världen om jag missar det (försöker jag intala mig åtminstone).

imgp2133

Däremot tänkte jag försöka våga mig på att springa 10 km. Jag vet inte om det är dumt, jag kanske inte borde springa något lopp alls i det här skedet, men jag tänker att jag kan gå lite emellanåt om jag inte mår bra. 10 km är ju ändå en ganska rimlig sträcka, som man kan jogga sig igenom om det behövs (för att jaga tider kommer det ändå inte att kunna bli tal om).

Så här kan det också gå. Trist, men världen går inte under för det. Och jag kan se framåt. Det kommer nya lopp, nya möjligheter. Och där kommer du som läsare in i bilden. Kan du tipsa mig om det bästa lopp du har sprungit? Det kan vara var som helst i världen – det gör ingenting om det så är på Tjotahejti, bara tipsa mig! Var ska jag springa framtida lopp? Helst 10 km eller ett halvmaraton, men vad som helst duger. Hit me!

Min doktorsavhandling

Så är det dags för den sista frågan som ställdes i frågestundsinlägget! Jeanette skriver så här:

Hej, läste för ett tag sen ett inlägg där du skulle åka iväg och göra intervjuer för din doktorsavhandling. Blev nyfiken såklart på vad du ska doktorera i? Fick uppfattning att det är något diabetesrelaterat? Hur som stort lycka till med den🙂

Ja, visst stämmer det att min doktorsavhandling är diabetesrelaterad! Jag har börjat forska i sjukdomsberättelser om diabetes typ 1, och är precis i startgroparna med min avhandling. Här och här har jag skrivit lite mer om den. Det är otroligt intressant och roligt, och givande också för mig själv på så många plan.

imgp2263-kopia

Om det är så att någon som läser det här är intresserad av att vara med om en intervju kan man mejla mig på attvaraetta@gmail.com så berättar jag mer. För att få delta bör man vara bosatt i Finland och kunna genomföra intervjun på svenska.

Öppen diabetes och vara tillsammans med en annan diabetiker?

Idag är det dags för mig att svara på två frågor till. Den första lyder så här:

Hur kom det sig att du blev öppen med din diabetes efter så många år?

Att jag blev mer öppen med min diabetes berodde nog på en rad olika saker, men en stor bidragande orsak var att det kändes som om det blev mer accepterat att prata öppet om diabetes i samhället och på sociala medier. Diabetesia startade sin blogg, och därefter följde flera andra bloggar och instagramkonton. Jag gillar speciellt Peter Jihdes instagram jihdesdiabetes, där han postar varje spruta, varje dag – för att visa att ingen ska behöva känna skam över sin diabetes. Underbart initiativ, heja Jihde! 

imgp2267

Nuförtiden har jag nästan alltid minst ett diabetesarmband runt handleden – det är också ett sätt att vara öppen på. 

Fortfarande är det faktiskt lite av en kamp för mig att vara öppen med min diabetes. I alla situationer orkar jag heller inte vara det, och det finns förmodligen folk i min omgivning som fortfarande inte vet att jag har diabetes typ 1. För mig handlar det mest om att jag inte vill vara annorlunda, och det är inte alltid jag orkar förklara vad sjukdomen innebär i alla situationer. Jag döljer inte min diabetes, men jag väljer när jag visar den. För min egen, och för alla andra diabetikers skull, försöker jag ändå dela med mig av min kunskap och förklara, förklara och förklara så mycket som möjligt, för att vi kanske en dag ska slippa alla förutfattade meningar och all okunskap som florerar kring diabetes i samhället idag.

Nästa fråga är väldigt intressant, den lyder så här:

Skulle du kunna tänka dej att vara tillsammans med en annan typ 1:a?

Jag och mina vänner med diabetes har faktiskt diskuterat det här någon gång och vi har alla varit överens om att vi inte skulle vilja leva i en parrelation med en annan diabetiker. Diskriminerande och oväntat svar, kanske. För min egen del handlar det mest om att jag upplever att jag har nog med min egen diabetes – att dessutom ha en partner med sjukdomen skulle på något sätt bli för mycket. Dessutom skulle jag antagligen oroa livet ur mig för min partner, eftersom jag vet vad diabetes typ 1 kan innebära.

Samtidigt skulle jag självklart inte dissa en människa på grund av att hen har diabetes, och om kärleken slår till så slår den ju till och då skulle diabetes absolut inte vara ett hinder (på samma sätt som jag verkligen hoppas att min diabetes inte har utgjort något hinder i mina egna relationer). Däremot skulle jag inte aktivt söka en parrelation bland andra diabetiker, om jag var i den situationen att jag var ute efter ett nytt förhållande.

20150926_185722

Hur ser ni andra med diabetes på det här med att vara tillsammans med en annan diabetiker, är det något ni skulle kunna tänka er? En spännande fråga, tycker jag!