Kaarinan syysmaraton 2016

En iskall vind, bara några ynka plusgrader, och så jag, med hosta och rosslig andning – hur ska det gå? hann jag tänka flera gånger innan jag ställde mig på startlinjen till 10 km:s sträckan på Kaarinan syysmaraton 2016.

Men så sjöng hon:

det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå

Melissa Horn, alltså. Och just så blev det för mig på loppet. Det finns något vackert med att vandra den ändå. Vägen, som skulle ha varit 21,1 km, men som blev 10. Och det var något vackert i det ändå. Det var definitivt rätt beslut för min del, den här gången.

Jag gick ut ganska långsamt, men stadigt, och höll samma tempo hela vägen, med bara en liten ökning på slutrakan. Kroppen orkade bra, men andningen var tung och jag hostade och rosslade en del. Jag har aldrig skrivit vilka tider jag springer på (förutom i någon kommentar på en rak fråga då någon undrade) eftersom det inte har känts relevant, men samtidigt vet jag att jag själv är jättenyfiken på folks tider och att det säkert finns åtminstone en handfull som är intresserade av mina tider. De är ju offentliga, och går att läsa i resultatlistan. (Jag kom på plats 61 av 132 i damklassen.)

En av orsakerna till att jag har valt att inte fokusera så mycket på tider här på bloggen är att de tider jag springer på är superlångsamma för någon – och supersnabba för någon annan. Om jag skriver att jag är missnöjd med mina tider känns det som om jag dissar någon annan, som vill uppnå de tider jag springer på, medan en tredje kanske skrattar gott åt de tider jag har. Dessutom är jag själv så tävlingsinriktad att det grämer mig att jag inte har snabbare tider själv, och jag försöker därför att inte fokusera så mycket på den biten för att få bort känslan av att jag hela tiden borde kunna prestera bättre (som jag har skrivit lite mer om här).

2016-10-23-09.45.47.jpg.jpg

Trött och sliten, men ändå ganska nöjd efter loppet. Och jepp – jag har klippt håret. Jag tröttnade på luggen och kapade rejält. Nu är det kort!

Men hur gick det med blodsockret då, undrar säkert några av er otåligt. Och där kan jag säga att jag nog gjorde mitt bästa lopp någonsin, blodsockermässigt. Jag inledde med 7,4 och en stadig pil rakt fram, och avslutade med 6,7 och en pil snett ner, som stabiliserade sig vid 6,5 så snart jag slutade springa. Bättre än så har jag nog aldrig lyckats på ett lopp, och jag har en teori om varför. Orkar ni läsa mer? Here we go:

De senaste loppen jag har sprungit har jag sluppit adrenalinkicken och den påföljande blodsockerhöjningen som jag alltid hade förut. Och jag tror att jag vet varför. Alla lopp jag har sprungit på senare tid har varit sådana som jag har sprungit tidigare. Jag har vetat hur allt går till på plats, känt till banorna och varit trygg i det jag gör. Jag har fått en större vana, en rutin. Jag tror att det är därför jag har sluppit stresspåslaget under de senaste loppen, och det har gjort allt så mycket lättare för mig blodsockermässigt. Fortfarande är det naturligtvis meckigt – även nu stod jag och langade in russin 15 minuter före start, och basalminskningarna är alltid lite av en gissningslek (hur mycket, hur långt i förväg?), men överlag har det gått bättre och bättre ju fler lopp jag har utsatt mig för.

20161022_114119.jpg

Vad kan man lära sig av detta som typ 1-diabetiker då? Kanske att utsätta sig för flera lopp, eller flera saker man vill göra, för att med tiden komma underfund med hur man ska göra på bästa sätt. Man kanske inte alltid vet vilken väg man ska vandra, men man vandrar den ändå.

8 reaktioner på ”Kaarinan syysmaraton 2016

  1. Min nya favoritblogg! Eventuellt för att det känns hemtamt att vi hänger i akademikvarteret båda två :p

    Hur som helst, en på sätt och vis pinsam fråga (för min del). Hur länge har du haft din pump? Och har du sensor ofta? Min egentliga fråga är om du alltid har din pump på dig när du idrottar/motionerar?
    Själv har jag haft pump i 15 år och när jag fick min första så sades det att man skulle koppla bort den under idrottspass. Och så har jag ju fortsatt i 15 år. Men nu tycker jag mig märka att folk har på pumpen när de idrottar.

    Nuförtiden är jag i och för sig så lat att jag inte tänker på det desto mer :p men jag vet ju att jag borde motionera…

    Gilla

    1. Tack för komplimangen! Oj, nu blev jag ju nyfiken på vem du är! Men det är väl så när man bloggar, alla känner apan men apan känner ingen hehe 😉

      Jo, själv har jag ju ”bara” haft pump i drygt två år, och i början av min karriär som pumpanvändare var jag på ett idrottsläger till Sverige, där några av Sveriges duktigaste -vågar jag påstå – läkare gav oss tips och råd om hur man bäst tränar med pump.
      Ett generellt råd de gav var att börja sänka basalen med 50 % två timmar före ett pass, förstås beroende på vad man ska träna och hur länge. Man måste såklart prova sig fram, för mig räcker det oftast med att jag börjar sänkningen en timme före, men det kan också behövas en och en halv timme före, fyrtiofem minuter före, eller till och med bara en halv timme. Ibland ändrar jag till -40 % och ibland har jag mer, beroende på en massa.

      Jag har sen basalminskningen (och pumpen) på när jag tränar – på alla träningspass utom när jag vattenjumppar. Min pump är visserligen vattentät, men jag vill inte riskera att den läcker in. Det funkar också bra, jag förbereder mig på helt samma sätt men när jag kommer upp från bassängen tar jag en kompenseringsdos bolus med all basal jag har missat under träningen, plus ytterligare lite extra eftersom jag har märkt att det behövs för mig.

      Jag har till all lycka fått så många sensorer att jag kan ha en igång nästan hela tiden. Jag har Dexcom G4 och på mig håller de ca 3 på veckor på armen! De är verkligen livräddare på så många sätt, jag känner mig mycket friare och tryggare med dem, men jag vet att en del upplever det annorlunda. Har du tillgång till sensor? Vilken pump har du, samma som jag? 😊

      Gilla

    2. PS. Det finns inga pinsamma frågor: fråga på helt fritt bara! Det är så man lär sig bäst tycker jag, genom att få tips från andra med diabetes. Jag har själv fått en massa aha-upplevelser av mina vänner med diabetes 😊

      Gilla

      1. Tror knappast vi träffats ens i misstag. Men det känns ju lite mer vardagsnära på något sätt :p om du förstår vad jag menar 🙂 själv håller jag till i Gadolinia.

        Är evigheter sedan jag aktivt idrottade. Vilket det förstås finns all anledning att ändra på, då ska jag ha dina tips i bakhuvudet. Tidigare har jag mest kört på att jag ätit aningen mer än jag tagit insulin för (gör samma sak nu när jag cyklar till jobbet, ca 5 km). Däremot har jag sänkt basalen aningen efteråt.
        På den tiden visste jag inte ens om sensorer. Så mitt upplägg var knappast optimalt.

        Finns nog massor med saker med pumpen som jag glömt (var 14 när jag fick den, då var åtminstone jag upptagen med att överleva dagen på högstadiet :p). Och på samma sätt tror jag det finns massor med nytt men som ingen bara tänkt på att berätta.

        För tillfället har jag en medtronic pump. Man kan koppla sensor, men hittills har jag bara haft en vecka i taget i samband med läkarbesök. Så egentligen är det ju svårt att dra alltför stora slutsatser. Långtidsvärdet är inte alarmerande högt (det var inte katastrof att bli gravid). Men blodsockret kunde absolut vara mer stabilt. Och där skulle säkert sensorn hjälpa till. Jag är så himla känslig för låga värden (alltså får lätt känningar). Och sen när man försöker skärpa sig lite vill sockret bli väldigt lågt, väldigt ofta. Sen känner jag inte själv av låga värden förrän vid 1,5 typ. Inte optimalt :p

        Hoppas. Nu kom hela livshistorian samtidigt 🙂

        Gilla

      2. Jo, absolut, jag förstår vad du menar! Man relaterar ju lite bättre på något sätt när det är folk som rör sig på samma platser och i samma miljöer som man själv, och som har erfarenhet av samma sorts sjukvård och sånt.
        Själv har jag också alltid tidigare gjort så att jag har ätit mer före träning, eller med pennorna var det ju egentligen det enda sättet man kunde träna på, om man inte ville mixtra med långverkande och det gjorde jag väldigt sällan under alla år med pennorna.

        Gilla

  2. Äsch, nu tryckte jag på svara för snabbt, skulle skriva lite till! Gällande det där med sensorer så har jag haft mina på heltid (ja, eller nästan heltid då) sen jag fick pumpen, och jag är verkligen jättenöjd med det. Det är ju som du skriver, inte direkt som om man kan dra några slutsatser om man bara har dem någon vecka före läkarbesök. För min egen del har jag åtminstone märkt att varje dag är så annorlunda och då hjälper det liksom inte mig om jag får ha sensor en vecka eller två om året eller ens månaden, eftersom det enda den sensorkurvan säger är just hur den enda veckan såg ut.

    Jo usch, att ha så där låga värden och inte känna dem är ju inte bara obehagligt, utan rent farligt. I mina öron låter du som en stark kandidat för sensor, men sen igen så tycker jag att alla typ 1:or som vill borde få CGM, av så många orsaker. Själv har jag minskat på antalet hypoglykemier ordentligt sen jag började med sensorering, och larmen (både för högt och lågt blodsocker) är ju helt oumbärliga tycker jag.

    Tack för att du delar med dig, jag tycker bara att det är intressant att ta del av andras erfarenheter och historier! 😊

    Gilla

  3. Pingback: Den viktigaste pusselbiten stavas CGM – Att vara etta

  4. Pingback: Hög på forskning – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s