Livsråd till diabetesföräldrar

Idag kommer del två i kategorin svar på frågor i frågestunden. Mia skriver så här:

Hej! Hittade din blogg för nån dag sen. Min dotter, som bara är 1 år o 6 månader fick sin diagnos för två veckor sen.

Har du som typ etta något ”livsmotto” eller ”livsråd” att ge oss föräldrar? Tex ett lifehack som underlättar vardagen eller mantra/tankespår att styra in på när allt känns oöverkomligt?🙂
Hur upplevde du barndomen? Kände du dig begränsad att tex vara spontan med kompisarna?🙂
Rädslorna är många över dotterns framtid, inte minst den psykiska påfrestningen..
Och sist, har du tips på nån förälder till typ ett-barn som bloggar?🙂

Tack för en fin blogg! Den värmer i efterdyningarna av senaste veckors tomult.

Först och främst: en stor kram till dig och din familj, Mia! Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att få beskedet att ens 1-åring har fått diabetes typ 1. Det måste vara fruktansvärt. Samtidigt kanske jag kan skänka lite tröst, genom att dela med mig av mitt liv som typ 1:a. Det är säkert annorlunda än många andras liv, men det går bra, jag mår bra!

Jag har ett livsmotto för mig själv som typ 1-diabetiker och det lyder: I can do anything, except make insulin. När jag var liten sa min pappa ofta till mig: ”Du kan göra allt du vill, kom ihåg det!” och det har på något sätt fastnat i mig. Samhället sätter vissa begränsningar, bland annat har jag inte kunnat utbilda mig till polis eller pilot eller lokförare, men jag tror att det gäller att se möjligheterna istället för begränsningarna. Jag kan faktiskt göra det allra mesta, och min diabetes ska inte hindra mig från att göra något jag verkligen vill. Det tror jag att är otroligt viktigt att förmedla till barn med diabetes.

IMG_0494 - kopia
Till föräldrar till barn med diabetes typ 1 skulle jag vilja säga att en viktig sak är att bara göra så gott man kan. I dagens läge finns det otroligt fin teknik, som hjälper barnen till en så mycket bättre blodsockerbalans än jag någonsin hade på 90-talet. Samtidigt som tekniken är bättre, ställer den högre krav på föräldrarna att orka med blodsockerkampen. Gör bara så gott du kan, och jaga inte perfekta blodsockervärden hela tiden. En diabetikers blodsocker kommer att gå upp och ner, det kommer inte alltid att vara inom målvärdena, men klandra inte dig själv för att du har ”misslyckats”, du gör så gott du kan. Good enough.

Min barndom upplevde jag inte som speciellt begränsande, även om jag i efterhand kan se att den delvis var det. Jag och mina kompisar lekte ofta hemma hos oss, och i vuxen ålder har jag förstått att det var för att mina föräldrar skulle kunna hålla kolla på mig och mitt blodsocker. Jag tror ändå att både jag och mina kompisar inte i första hand tänkte på mig som Maria, diabetikern, utan som bara Maria. Min bästa vän har berättat lite om hur hon upplevde min diabetes här.

Blodsockerhjälten
Idag skulle jag säga att jag mår bättre än någonsin. Jag tror faktiskt att min diabetes många gånger har varit värre för mina föräldrar att leva med än den var för mig som barn. Min mamma har berättat lite om hur hon upplevde det och oron hon måste ha känt var ingenting jag själv kände då, inte på samma sätt. Hennes bästa råd till diabetesföräldrar är att söka stöd hos andra föräldrar till barn med diabetes.

Nuförtiden kan jag inte ens se mig själv utan min diabetes. Vem skulle jag vara då, liksom? Min diabetes har blivit min drivkraft, en orsak till att kämpa och aldrig ge upp, och jag tror att den har gjort mig starkare och mer ödmjuk inför livet. Visst hatar jag den stundtals fortfarande, den är trots allt en kronisk obotlig sjukdom med allt vad det innebär, men jag ser också att det kanske har kommit något gott ur den.

Jag känner till några bloggar som drivs av föräldrar till små barn med typ 1-diabetes. Juno var 10 månader när han fick sin diagnos, Amanda var 1,5 år, Stella var 1,5 år, Alec var 11 månader, Cornelia var 2 år. Kanske någon läsare kan bidra med ännu fler länkar till bloggar?

En stor kram till alla föräldrar till barn med diabetes där ute! Det brukar talas om att barn med diabetes är hjältar, och det är de, men minst lika stora hjältar är ni föräldrar! Det är ni som möjliggör för oss (ja, jag ser mig själv lite grann som ett diabetesbarn även om jag är ett vuxet sådant nu) att leva våra liv så fullt ut som möjligt, att inte se begränsningar utan möjligheter, trots diabetes typ 1. Tack är inte närapå tillräckligt men jag säger det ändå, från djupet av mitt hjärta: Tack!

5 reaktioner på ”Livsråd till diabetesföräldrar

  1. Mia

    TACK Maria! Vilket värmande svar! Tack! Detta inlägg blir att spara som favoritsida, printa ut och rama in, och hänga på skafferidörrens insida. Så när vi tappar modet får vi gå in och gråta och ställa oss och läsa dina varma ord! Tack! 🙂

    Gilla

    1. Åh, tack för den varma responsen, vad glad jag blir över ditt svar! Jag är bara glad om mina erfarenheter kan vara till någon nytta för någon annan. Jag önskar er ett stort lycka till och mina varmaste tankar när det känns som svårast ❤️

      Gilla

  2. Pingback: Styr stegen – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s