”Pekfingret behöver du om du blir blind”

Jag väljer ofta att ha en positiv framtoning och inställning till min diabetes, inte minst här på bloggen. Mitt motto ”I can do anything except make insulin” är nästan lite prutthurtigt: det får det att låta väldigt lätt att ha diabetes typ 1, ungefär som om allt är en inställningsfråga. ”Du kan göra vad du vill”. Det stämmer i viss mån, men sanningen är ändå att diabetes typ 1 är en elak bekantskap, en sån där som vänder kappan efter vinden och hugger dig i ryggen när du minst anar det. Diabetes typ 1 är en elak och orättvis jävel.

Jag minns när jag var liten och just hade fått diabetes. Då blev det fort väldigt tydligt att diabetes typ 1 inte är någonting att leka med. Jag fick från början lära mig att diabetes typ 1 är en allvarlig sjukdom, en sjukdom som kan ta ifrån mig synen, försämra min njurverksamhet, amputera mina fötter och ben och hindra mig från att göra än det ena och än det andra.

IMGP6865 - kopia

Pekfingret använder jag sällan för blodtest. Det kan komma att behövas till annat.

Till min vardag har alltid hört att ta blodtest, många blodtest. Men inte i pekfingret. ”Stick inte i pekfingret, det behöver du för att kunna läsa blindskrift om du blir blind”. Så sades det, till mig, 9 år. Och de hade rätt, de som sade det. Personer med diabetes typ 1 löper större risk att drabbas av ögonbottensförändringar, att i slutändan bli blinda, än friska personer. 80% av alla som har haft diabetes typ 1 mer än 15 år drabbas av retinopati. 20% av dem utvecklar en synhotande retinopati, enligt Diabeteshandboken.se. Jag har läst om så höga siffror som 90% i annan statistik.

Idag har jag retinopati. Jag hör till de 80% av alla typ 1:or som har drabbats, även om det dröjde till drygt 20 år efter insjuknandet. Oddsen var emot mig. Det var de redan från början. Redan när diabetes mellitus tog sig in i min kropp, in i mitt liv.

Och det är därför jag försöker spara på mina pekfinger. För att oddsen är emot mig.

Diabetestatuering

Diabetic

Min pappas diabetestatuering

Naisten Kuntovitonen diskuterade jag och en mamma till en flicka med diabetes typ 1 diabetestatueringar. Jag har ju en tatuering själv, och tycker absolut att det är en bra idé att låta göra en tatuering för att visa att man har diabetes, men samtidigt tycker jag att man ska tänka sig noga för innan man bestämmer sig, och välja motiv och font på texten omsorgsfullt. En tatuering är trots allt något ganska bestående.

IMGP7239 - kopia

Min diabetestatuering

Hur gör man med tatueringen när och om det kommer ett botemedel för diabetes typ 1? Jag och diabetesmamman kunde enas om att det vore ett icke-problem i sammanhanget. I mitt fall tror jag faktiskt att jag skulle överväga att tatuera in texten ”I used to have” ovanför mitt ”Diabetes” den dagen botemedlet äntligen kommer. I väntan på det…

Naisten Kuntovitonen 2016

NK52016
Foto: Raija Holmberg

Jaa! Vi gjorde det! Hela gänget! Naisten Kuntovitonen 2016 är avklarat, med bravur! En del valde att gå, andra sprang, men alla tog sig runt banan utan missöden. Några blodsockertoppar och några -dalar, men hej, det är så livet med diabetes är!

Som ni ser körde vi i våra superfina turkosa Running for diabetes awareness-skjortor. Jag är säker på att vi syntes bra i massan på det i övrigt ganska rosa Kuntovitonen-startfältet! Vi hade också fått sportväskor med texten Diabetesföreningen i Åboland, fyllda med sponsorgrejer som duktiga Nina hade fixat åt oss.

Jag är så glad över att jag har fått möjlighet att dra träningarna för det här gänget, det har varit otroligt givande och inspirerande också för mig. Nu smider vi planer på vad vi ska sikta mot härnäst, fortsättning följer…

NK5
Foto: Nina Nordström

Med ett leende på läpparna, mot nya mål.

Önskeinlägg?

Idag springer jag Naisten Kuntovitonen, så det säger sig självt att jag inte sitter och skriver det här inlägget just nu, men på WordPress finns det en behändig funktion som kallas att tidsinställa inlägg, och det är just vad jag har gjort med det här inlägget. Tidsinställt det.

Eftersom jag har bloggat drygt ett halvt år vid det här laget är jag lite nyfiken på vad du som tittar in här gärna läser om. Ska jag fortsätta skriva i samma stil som tidigare, eller är det något du vill ha mer/mindre av? Nu har du chansen att påverka, och kanske till och med önska ett inlägg!

Vad läser du helst om här på Att vara etta? Har du något önskeinlägg? Berätta!

IMGP0760

The sky is the limit för alla önskningar. Typ. Hehe.

Inför Naisten Kuntovitonen

13249561_719620694847240_334341229_n
Foto: Regina Lindman-Korpi
Imorgon smäller det! Inte bokstavligen – förhoppningsvis – men imorgon är det dags för det vi har väntat på sedan början av året: Naisten Kuntovitonen! Sedan februari har ett tappert gäng diabetiker och mammor till barn med diabetes tränat – tillsammans och på egen hand – för att imorgon få klä sig i Running for diabetes awareness-skjortor och delta i loppet.

Vi började i den råa februarikylan, vi har kämpat oss igenom långpass, snabba intervallpass och styrketräningspass, och tagit oss till en ljummen, grönskande majmånad, med – för många – en bättre kondition och ett växande träningsintresse. Vad är väl bättre än det?

13236320_719620574847252_879121104_n
Foto: Regina Lindman-Korpi
Tillsammans ska vi, hela 18 personer, ta del av loppet, och tillsammans ska vi öka kunskapen om diabetes. Running for diabetes awareness. Åh, jag får nästan gåshud bara av att skriva det! Tänk, JAG är inte ensam med min diabetes, DU är inte ensam med din diabetes, vi är flera, och tillsammans kan vi göra skillnad.

13245891_719620658180577_2009126049_n
Foto: Regina Lindman-Korpi
Om du är en av dem som ska delta i loppet imorgon, och känner att det blir tungt, jobbigt eller besvärligt på vägen, fokusera då på varför vi gör det här. Vi deltar i loppet för att diabetes inte ska få hindra oss från att göra det vi vill i livet. Vi deltar för att visa barn med diabetes att det går att göra sånt här, trots att man har diabetes. En del av oss må ha en sensor på armen, en insulinpump i byxlinningen, eller insulinpennor och blodsockermätare i fickorna, men det ska inte hindra oss från att göra sånt vi mår bra av och sånt vi vill göra i livet. Och, handen på hjärtat, när det känns som tyngst att springa, tänk då på detta: Vad är väl 5 km, 10 km, eller ens 21 km löpning i jämförelse med den eviga blodsockerkampen? Ingenting!

13219646_719620378180605_1020880093_n
Foto: Regina Lindman-Korpi
Och hör ni, visst gör vi det med ett leende på läpparna? Det spelar ingen roll hur snabbt eller långsamt vi tar oss runt banan, bara att vi gör det – och att vi har roligt på vägen!

13233376_719620508180592_316482531_n
Foto: Regina Lindman-Korpi
Mot Naisten Kuntovitonen med ett leende på läpparna!

 

Och vinnaren är…

Så är det äntligen dags att presentera vinnaren i halvårstävlingen! Vinstchansen var ganska stor den här gången, så det blev bara en vinnare (och inte två, som förra gången jag ordnade en motsvarande tävling).

IMGP7923 - kopia

Och vinnaren den här gången är…Maria Ljungqvist! Grattis Maria! Jag kontaktar dig per e-post, så får du ditt armband hemskickat med posten så småningom.

Tack till alla deltagare, bättre lycka nästa gång!

Sockersjuka

IMGP0773 - kopia

När jag fick diabetes typ 1, år 1992, talades det fortfarande om sockersjuka. På mina gamla diabetessmycken står det till och med sokeritauti (sockersjuka på finska).

Idag är sockersjuka en förlegad term. Det finns ingen diagnos som heter sockersjuka. Ändå är det många som fortfarande använder sig av termen. För mig personligen känns det helt okej, för jag vet att de flesta som säger sockersjuka inte menar någonting illa med det. Andra med diabetes typ 1 kan ta väldigt illa upp, och det förstår jag också, eftersom termen sockersjuka för tankarna till socker, och därifrån är det inte långt till att dra slutsatsen att man har fått diabetes för att man har ätit för mycket socker eller misskött sig.

Ofta hör jag folk i gemen säga att någon har en svår sockersjuka. Jag har hört det sägas om mig själv också. Istället för att säga svår sockersjuka, kan man säga diabetes typ 1, för det är vad svår sockersjuka är. Diabetes typ 1. Om jag stöter på en läkare som talar om sockersjuka vet jag att hen antingen inte är speciellt insatt i min diagnos, alternativt har låtit bli att uppdatera sig de senaste x antal åren. Det är inte speciellt seriöst att som läkare tala om sockersjuka, kan jag tycka.

Jag har inte sockersjuka, jag har diabetes typ 1. När jag berättar att jag har diabetes för någon brukar jag oftast säga ”jag har typ 1-diabetes”, med betoning på typ 1. Det är min diagnos, det är den sjukdom jag har. Diabetes typ 1.

Hur ser ni andra med diabetes på termen sockersjuka?