Istället för mjölk

IMGP0067 - kopia

Jag har lite svårt för större mängder mjölk blodsockermässigt, och därför använder jag alternativa mjölkdrycker. Mandel-, cashew-, kokos- och pistagemjölk/dryck är bättre alternativ för mitt blodsocker, medan t.ex. havremjölk och sojamjölk är lite sämre.

Det gäller att kolla noggrant på förpackningarna om man inte vill ha tillsatt socker (det gäller det mesta, faktiskt) men dessa är ganska tydligt utmärkta med texten ”osockrad”. Sen ska man också komma ihåg att det finns många produkter som benämns som ”sockerfria” men som inte alls är det. Texten ”inget tillsatt socker” brukar man kunna lita på, men man måste alltid läsa innehållsförteckningarna för att vara säker.

Som typ 1-diabetiker kan jag äta socker om jag vill, men personligen föredrar jag att göra det i så liten mängd som möjligt (eller inte alls). Nu står påsken inför dörren, och det blir lite mer sockerprat här på Att vara etta framöver. Titta in igen om du är intresserad av min syn på godis och socker!

Nya utmaningar

Sist, men inte minst, kommer mitt svar på Emis fråga i frågestunden. Emi skrev så här:

Hej vår kära Maria! Jag undrar om det finns något som du är rädd för att göra, som du inte vågat prova på pga din diabetes? Något som du ännu har i tankarna att nog ändå kanske är möjligt. Du har ju överkommit en rädsla / en utmaning med att bli en aktiv löpare. Vad är din nästa utmaning?! Kram.

Tack för frågan, Emi, det är så roligt att du/ni engagerar er! Den här frågan krävde mycket tankearbete, för jag har insett att min diabetes påverkar mig på ett så djupt plan att den förmodligen har förändrat mig och min personlighet väldigt mycket. Den jag är idag, är jag delvis tack vare  – eller på grund av – min diabetes. Det här innebär också att vissa rädslor jag har förmodligen bottnar i min diabetes, på ett mer indirekt plan, ofta utan att jag ens tänker på att det är min diabetes som ligger bakom.

Någonting jag gärna skulle vilja göra mer är att resa. Det är inte alls omöjligt att resa med diabetes typ 1, men jag känner alltid en större oro när jag är långt hemifrån och inte vet vilken slags sjukvård som finns att tillgå om det händer något. Därför har det mest blivit resor till ”trygga” länder med bra sjukvård – trist nog, kan jag egentligen tycka. Sedan är det ett faktum att det är lite jobbigt att släpa med sig en massa diabetesprylar varje gång man reser, men det är förstås inget som borde få hindra en från att resa. Där borde jag nog bara ta mig i kragen (och få någon med på resan!). Jag skulle gärna vilja göra en vandringsresa, så jag svarar kanske att det får bli min nästa utmaning.

image

I augusti 2014 var jag till Selma spa i Sunne, Värmland, på ett träningsläger för typ 1:or. Snart bär det av igen!

Jag har heller fortfarande inte släppt tankarna på ett maraton, men så kom löparknät i vägen och jag fick lägga om träningen lite. Men ett maraton är också någonting jag gärna vill avklara i framtiden, och det skulle verkligen vara en jättestor utmaning för mig och min diabetes!

Diabetesförebilder

Idag kommer mina svar på Annas frågor från frågestunden. Anna ställde följande frågor:

Har någon annan i din släkt typ 1?

Har du några ”diabetesförebilder”? Personer med typ 1 alltså.

Tack för dina frågor, Anna! Nej, ingen annan i min släkt har (hittills, och så hoppas jag att det ska få förbli) typ 1, men både min pappa och min morfar har typ 2.

Jag har faktiskt många diabetesförebilder. Jag har haft turen att alltid omges av personer med typ 1, och även om jag periodvis har känt mig mer eller mindre ensam med min egen diabetes har jag alltid vetat att det finns andra som har diabetes typ 1. När jag insjuknade som 9-åring fanns redan en typ 1:a i min klass, Hanna, som hade haft diabetes sedan hon var 2 år. Vi talade nästan aldrig om diabetes, men det var ändå någon slags trygghet att veta att hon fanns där. Idag bor Hanna i Schweiz men vi har kontakt och pratar mer diabetes än under alla år vi bodde i samma stad. Hanna är en otroligt stark person, som har gått sin egen väg och nu hjälper andra med diabetes att må bättre.

En annan förebild jag har är en kvinna jag aldrig har träffat, men som jag följer via hennes blogg: Josefin Palmén. Josefin fick diabetes typ 1 som 36-åring, efter ett liv som långdistanslöpare och aktivt tränande människa. När hon fick diabetes ställdes hon inför ett vägval: skulle hon tvingas sluta träna aktivt, eller fortsätta, med allt vad det innebär. Josefin valde det senare, och blev en inspiration för mig och många andra diabetiker. Jag kan tacka Josefin för att jag hittade till träningslägret Type 1 Camp på Selma Spa i Värmland, och för att jag idag har en Animas vibe insulinpump.

På träningslägret i Sunne träffade jag en annan förebild, Kirsti. Hon har haft diabetes typ 1 sedan hon var liten, men har aldrig låtit sjukdomen hindra henne. På lägret berättade Kirsti att hon bland annat har sprungit ett maratonlopp i Afrika, och hon har ständigt nya utmaningar framför sig. Jag är så otroligt imponerad av henne!

En av mina förebilder är också Diabetesia. Knappt 10 år yngre än jag gör Sofia Larsson-Stern allt det jag också borde ha gjort, men aldrig vågade göra i den åldern. Hon sprider kunskap om diabetes och jobbar aktivt för en mer öppen diabetes. En stor eloge till Diabetesia!

Sedan har jag också flera förebilder bland mina kamratstödspersoner Sockertopparna. Vanliga typ 1-diabetiker, som dagligen slåss mot, och med, diabetes typ 1. Som har trotsat sin diabetes och vågat skaffa barn och familj och lever med heltidsjobb, fritidsaktiviteter och vardagsruljans, samtidigt som de utkämpar den dagliga blodsockerkampen, ofta utan att någon utomstående ens märker det. Ni är mina förebilder allihop!

12250071_10153311020312252_5227922715750220274_n
Foto: Nina Nordström
Bilden är från världsdiabetesdagen 2015, då Sockertopparna träffades och firade tillsammans. Vi imiterar den blå ringen, världsdiabetesdagens symbol.

Strunta i att ta insulin?

Det börjar vara dags att svara på de frågor jag fick i frågestunden, och den här gången tänkte jag att jag svarar i tre olika inlägg, så att det blir lite mer utförliga svar. Är ni med på det? Okej! Här kommer Mias fråga:

Hej
Har följt din blogg en tid nu och tycker du skriver jätte bra. Undrar om du någon gång struntat i att ta insulin? Hur du gör då du är på en middag och inte kan resa dig från bordet för att ta insulin tar du vid bordet eller hur? Kramar från en som hatar diabetes.

Hej Mia! Vad roligt att höra att du följer min blogg, och tack för de vänliga orden, de värmer verkligen! Svaret på frågan om jag har struntat i att ta insulin är tyvärr ja. Eller inte direkt så att jag har tänkt att ”äh, nu tänker jag inte ta insulin” utan snarare så att jag har skjutit upp det och tagit mycket senare än jag borde. Det har faktiskt varit vanligast just om jag varit på middagar och känt att jag inte kan resa mig från bordet och kanske haft en klänning eller något som jag inte har kunnat dra upp för att ta insulin.

Nu när jag har pump är det mycket enklare, jag plockar alltid upp pumpen och doserar insulin direkt. För det mesta märker ingen det ens, eller så tror de att jag knappar på en mobil eller något. När jag hade pennor blev det oftast så att jag väntade tills jag kunde gå undan och ta insulin, men mot slutet av min tid med pennor blev jag lite mer öppen med att jag har diabetes och då hände det att jag också tog insulinet vid bordet. Det var faktiskt aldrig någon som sa något negativt, men jag tyckte alltid att det var hemskt.

Kram tillbaka! Jag hatar också diabetes ibland, det tycker jag man måste få göra för det är en otroligt tung sjukdom och vi som lever med den är hjältar hela bunten!

IMGP7173 - kopia

Lukten av insulin

IMGP9978 - kopia

Insulin, ett livsnödvändigt hormon. Det vet alla. (Och de som inte vet det, bör genast lära sig.)

Som typ 1-diabetiker sedan 23 år tillbaka har jag ingen egen insulinproduktion. Det här innebär att jag måste tillföra insulin genom injektioner, eller som i mitt fall just nu: genom en kanyl, som är kopplad till min insulinpump.

Och vet ni vad? Det luktar vedervärdigt, insulinet. Jag kan inte riktigt beskriva lukten, för den påminner inte om någonting annat jag känner till. Det luktar ganska starkt, och väldigt konstgjort. Jag har hört om andra med diabetes typ 1 som har märkt att infusionssetet till pumpen läcker på grund av att de har känt lukten av insulinet.

Det här faller kanske inom kategorin ”Inte-jätteviktig-fakta-om-diabetes”. Men nu vet ni det, ni också. Insulin luktar.

Gott fett

IMGP9940 - kopia

Det har tidigare kommit upp här på bloggen att jag gick omkring och var väldigt hungrig som barn. Det berodde förmodligen till stor del på kostråden som typ 1-diabetiker fick på den tiden, med minimalt med fett och bara light-produkter. Som min vän beskrev det: ”Allt fett undveks så till den milda grad att dina knäckebröd nästan var sönderskrapade”.

Jag fick bara äta en halv avokado åt gången, för att den var så fet. Idag vet vi att det är nyttigt fett i avokado, och jag tar igen min fettfria barndom med besked.

IMGP9944 - kopia

Förra helgen var jag på fest. Jag skulle bidra med guacamole, och jag har ett mycket enkelt och uppskattat recept att dela med mig av. Ni ser att mina proportioner var något större än de är i receptet, men om man vill ha en större sats är det bara att plussa på ingredienserna. Receptet nedan räcker till ca 4 portioner.

Guacamole
2 st mogna avokado
1 dl turkisk yoghurt
1 msk pressad citronsaft
0,5 tsk salt
1 liten vitlöksklyfta
2 msk valfri salsa på burk (finns även utan socker, kolla innehållsförteckningen)

Gör så här: Mixa allt till en slät smet. Klart!

IMGP9948 - kopia

Fråga mig om diabetes

Vad säger ni, börjar det vara dags för en ny frågestund? Jag hade en för ett tag sedan, men sedan dess har många nya läsare hittat hit och det kanske finns någon som undrar någonting igen.

Så, undrar du något om diabetes, om mig eller om någonting annat som du tror att jag kanske kan svara på? Bara fråga! Det finns inga dumma frågor, allra minst om diabetes typ 1, som är en extremt komplicerat sjukdom, så känn inte att någon fråga är för dum för att ställas. Jag svarar på frågorna i ett nytt inlägg om några dagar. Ja, och jag svarar givetvis ur mitt perspektiv, men jag vågar ändå påstå att jag är ganska insatt i diabetes överlag också, så jag kan kanske hänvisa vidare ifall du undrar över något som jag inte kan svara på direkt själv.

IMGP6852 - kopia

PS. Det är flera som ställer mig frågor om diabetes också i verkligheten nuförtiden, när jag är mer öppen med min sjukdom. Jag har ingenting emot det, tvärtom, så fortsätt gärna med det. Tillsammans höjer vi kunskapsnivån om diabetes i samhället!