Hjärnans diabetescentrum

Häromveckan skrev Sofia Larsson-Stern, mer känd som Diabetesia i diabeteskretsar, någonting som jag tyckte var så otroligt bra och beskrivande för livet med typ 1-diabetes att jag vill ta upp det här på Att vara etta.

Diabetesia skrev om någonting hon kallar hjärnans diabetescentrum, ett ställe i hjärnan där hon menar att all diabetesrelaterad tankeverksamhet pågår, och liknade det vid batterisugande appar på mobilen.  Ni vet, såna där appar som ligger och drar energi utan att man egentligen använder dem. Vi som lever med diabetes typ 1 har en ständigt pågående process i huvudet då vi överväger doser, räknar kolhydrater, planerar och analyserar.

IMGP7168 - kopia

När man har levt med diabetes länge gör man det här automatiskt, utan att tänka speciellt mycket på att man gör det, men det är en process som ständigt finns i bakhuvudet, som ständigt drar energi. Jag tänker mig att det delvis kan vara på grund av det här som jag trots allt alltid har varit lite tröttare än mina jämnåriga, för det är en riktig energitjuv. Som Diabetesia skriver: Det märks inte, men det tar på krafterna.

2 reaktioner på ”Hjärnans diabetescentrum

  1. Ulrika Rasmusson

    Åh, vad jag känner igen mig i det jag skriver. Dölja sin diabetes, gå undan då man tar sprutan, inte berätta för någon, låtsas som att den inte är något jobbigt inför släkt/vänner. Men det är slut med det nu, har Ominpod sedan 5 månader tillbaka och det har gjort mitt liv lättare. Döljer inget längre, berättar för dem som vill höra men blir förstås besviken när folk tror att diabetesen sköter sig själv för att man har börjat med pump. Och just det här med tröttheten, jag har inte tillåtet mig själv att känna så innan, har bara velat vara vanlig och är också uppfostrad så, att det är inget att göra en stor sak av, man ska bara acceptera och göra det bästa av det. Och det gör jag, men det kostar på ! Just som du säger, man har det alltid med sig, kan aldrig släppa det, det tar energi hela tiden. Nu vid 47 års älder, med diabetes i 43 år, samma make och 2 friska fina barn så har jag blivit bättre på att ta det lugnt, vila mig, ligga i soffan efter långa hundpromenader och vara stolt över mig själv. Jag har kämpat för allt jag har fått !

    Gilla

    1. Tack för din fina kommentar! Samtidigt som det känns tröstande att veta att man inte är ensam om precis samma känslor, är det så sorgligt att vi har gått omkring en stor del av våra liv och känt så här. Det låter som om du har kommit till en bra insikt, och vi får hoppas att allt färre får känna som vi har gjort i framtiden. En öppnare diabetes och en mer förstående omgivning är förhoppningsvis vad vi har att se fram emot!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s