Att leva istället för att bara överleva

Ni som har följt mig på bloggen från början (jag började blogga i november 2015, så det är inte jättelänge sedan) vet att mitt liv förändrades i april 2014. Det var då jag fick min insulinpump och CGM. Det var då mitt inre leende sprack upp igen, efter att ha legat i dvala någonstans inuti mig så länge. Det var efter det jag vågade börja motionera mer, och gav mig på mitt livs första halvmaraton – någonting som skulle ha varit helt otänkbart för mig före jag fick min CGM. Jag tog mig an mer arbetsuppgifter på jobbet, och gjorde arbets- och semesterresor som tidigare skulle ha känts oöverkomliga att göra ensam, bland annat på grund av skräcken för hypoglykemi.

Jag vågade börja leva, istället för att bara överleva, tack vare min CGM.

Ständigt hör jag andra typ 1-diabetiker vittna om samma sak. Hur de känner att de är säkrare, hur de vågar göra sådant de aldrig trott att de skulle våga göra, hur mycket bättre de mår; både fysiskt och psykiskt. Allt tack vare den lilla, till synes oansenliga grejen. Den lilla grejen, som de facto är en supergrej, en supersensor, som larmar oss när blodsockret närmar sig kritiska gränser, som tillåter oss att parera blodsockret innan det har gått för långt åt något håll, som låter oss slippa skjuta i blindo och ger oss lite mer kontroll i blodsockerkampen.

IMGP9100 - kopia

Den lilla grejen på min överarm. Den till synes oansenliga lilla grejen, det är supersensorn, som har revolutionerat mitt liv.

När jag får höra att den här livsrevolutionerande grejen, CGM:en, kanske inte längre ska ingå i det vårdmaterial vi anses behöva på orten där jag bor, då blir jag bestört. Bestört, för att jag nu vet hur mycket bättre mitt liv kan vara, bestört för att jag varken kan eller vill gå tillbaka till det liv jag hade utan CGM. Bestört, för att det här är så fruktansvärt kortsiktigt tänkt. Ska vi spara pengar genom att dra in på de tekniska hjälpmedel som finns, men i stället i slutändan betala mer för vård av följdsjukdomar? För det är vad dålig blodsockerbalans vid diabetes typ 1 leder till, följdsjukdomar. För att inte tala om det mänskliga lidandet, den försämrade livskvaliteten, som drabbar oss direkt.

Vi typ 1-diabetiker vill också leva, inte bara överleva. En del av oss får göra det, en del av oss har fått prova på det, en del av oss vet ännu inte om att den fantastiska möjligheten finns. Tekniskt sett, åtminstone. Alla borde få den möjligheten. Alla borde få känna hur det känns att leva, alla borde få välja bland de vårdmetoder som finns, för att hitta det som passar var och en bäst.

Jag vill bara fortsätta leva.

8 reaktioner på ”Att leva istället för att bara överleva

  1. Det är hemskt att ens hälsa och framtid ska läggas i någon utredningsgrupps händer, som egentligen bara bryr sig om att spara pengar. Säkert en mycket förenklad syn, men ändå. Då är jag rätt tacksam för privat sjukförsäkring, även om det kostar skjortan. Man får välja lite mer vad man vill ha själv. Håller tummarna för er att de inte beslutar något sådär dumt.

    Liked by 1 person

    1. Jag hoppas också att vi som använder oss av de här hjälpmedlen får låta oss bli hörda, innan eventuella beslut fattas. På långsikt tror jag dessutom inte att det blir några inbesparingar, med tanke på den ökade risken för föjdsjukdomar p.g.a. otillräckliga möjligheter att sköta blodsockerbalansen.

      Gilla

  2. Pingback: Stressen – Att vara etta

  3. Pingback: Att vara på helspänn – Att vara etta

  4. Pingback: Den viktigaste pusselbiten stavas CGM – Att vara etta

  5. Pingback: Tejpa Dexcom – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s