Den stora tröttheten

Gotland

Innan jag fick insulinpump i april 2014 hade jag pennor, d.v.s. tog insulin genom injektioner. Det blev ungefär sju sprutor om dagen, två långverkande och resten kortverkande. Det var helt okej för mig, jag hade ingenting emot sprutorna i sig, men mitt mående var inte på topp. Långt ifrån, faktiskt, inser jag nu när jag vet hur jag kan må med pumpen.

Jag var så fruktansvärt trött hela tiden, jag kunde sova hur länge som helst om morgnarna och ändå vara tvungen att sova en stund på dagen för att orka med. Det gick så långt att jag planerade mina aktiviteter och mina dagar så att jag skulle kunna sova en stund på eftermiddagen varje dag. Det handlade inte om att sova lite för att det var skönt, utan om att min kropp seriöst inte orkade med om jag inte sov. Det var en stor trötthet, som hängde över mig och mitt liv som en skugga hela tiden. Jag gjorde det jag skulle: var aktiv och studerade, jobbade och skötte mig, men jag var så otroligt trött och fick anpassa mitt liv så jag kunde vila mellan varven.

Så fick jag pumpen, 30 år gammal. Och mitt liv förändrades över en natt. Töttheten var som bortblåst, jag vaknade tidigare varje morgon och den stora tröttheten övermannade mig inte längre på dagarna. Det var en så otroligt stor skillnad för mig att jag knappt trodde det var sant. Jag vet fortfarande inte exakt varför det var så här, mer än att pumpen, som doserar insulin mer likt en riktig bukspottskörtel och därför bättre motsvarar en frisk människas kropp, förändrade mitt liv. Livskvalitet, kallas det visst.

Gotland2

25 år gammal på en resa till Gotland. Pigg och kry på utsidan, men med ett inre som mådde allt annat än bra och krävde daglig regelbunden vila. Aldrig mer, hoppas jag!

7 reaktioner på ”Den stora tröttheten

  1. Sandra

    Hej! Hittade hit via en kommentar på kakkakaffes blogg och började genast läsa eftersom jag också är typ 1-diabetiker. Det här inlägget träffade nog så mitt i prick på hur jag känner mig! Tar levemir och novorapid i sprutform och har bra hba1c, men denna trötthet… Min läkare har sagt att jag absolut skulle vara en bra kanidat för pump då min balans är så pass god men jag har inte riktigt vågat, eller kanske haft energi. Föreställer mig att det är ett stort projekt att köra igång en pump. Men nu vid nästa besök skall jag nog köra på, för tänk om jag också skulle börja vakna pigg och energisk 😊

    Gilla

    1. Vad roligt att du har hittat hit, och att du tog dig tid att kommentera! Det låter som om vi är ganska lika, jag hade också Levemir som långverkande, och utmärkt balans med sprutorna. Jag drog mig också länge för att gå över till pump, men åtminstone för mig var det så värt det när jag äntligen tog steget! I början tog det ganska länge att få allt att fungera med pumpen och ett tag var jag nästan på väg att ge upp, men som tur var härdade jag ut och nu skulle jag aldrig vilja byta tillbaka till pennor. Så jag tycker absolut att du ska köra på om du har möjligheten, om du inte alls gillar pumpbehandlingen kan du ju alltid gå tillbaka till sprutorna igen.

      Hoppas att du också får chansen/tar möjligheten att testa på pump, återvänd gärna hit och berätta hur det har gått sen 🙂

      Gilla

  2. Pingback: Två år med pumpen – Att vara etta

  3. Pingback: Var är pumpen? – Att vara etta

  4. Pingback: Reflektioner från diabetesmässan i Tammerfors – Att vara etta

  5. Pingback: Resandet fortsätter – Att vara etta

  6. Pingback: Diabetes typ 1 och kronisk trötthet – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s