En riktigt god jul

IMGP8544 - kopia (2)

”Kommer han, matte? Kommer tomten? Jag tycker jag ser en luva skymta mellan träden på andra sidan sjön.”

IMGP8571 - kopia (3)

”Kan tomten vara på väg till oss, tro?”

Frågan är om tomten kommer till oss i år. Om han inte gör det, har jag i alla fall världens bästa (tomte)Nisse, och det räcker mer än väl för mig. Ingen kan väl ha missat sällskapsdjurs positiva inverkan på människors hälsa (förutsatt att man tycker om djur då, får man väl anta). Det är inte svårt att förstå den positiva betydelsen för måendet som djuren kan ha när man sitter med en spinnande katt i famnen. Jag har inte upplevt att Nisse skulle påverka mitt blodsocker direkt, men indirekt tror jag absolut att det påverkar mitt helhetsmående att ha katt. Jag har levt med katter i mitt liv sedan jag var fyra år gammal, och jag har svårt att tänka mig ett liv utan dem.

Mina djur (jag har haft hundar, katter, kaniner, hästar och får) har alltid varit väldigt viktiga för mig, inte minst i tonåren när blodsockret levde rövare på grund av hormoner och en massa annat. Då var det skönt att ha djuren, som aldrig dömer en utan tycker om en precis som man är. Det kan vara det som behövs för en diabetiker, att inte bli dömd utifrån ett HbA1c eller en blodsockerkurva, utan älskad som man är. Sånt är djur fenomenala på.

Med det sagt vill jag önska er alla en riktigt god jul med god mat, gott sällskap och stabila blodsockerkurvor! Ta hand om er och njut!

God jul från Diabetesförbundet

IMGP8468

Jag tycker att det är viktigt att den som orkar är med och påverkar i stort och smått, så jag är naturligtvis medlem i Finska Diabetesförbundet. Från 2016 sitter jag dessutom med i styrelsen i Diabetesföreningen på min hemort. Ett spännande uppdrag, som jag ser fram emot! Jag vet redan om ett jätteroligt åtagande som jag ska ansvara för under våren 2016, men det berättar jag mer om senare, när det närmar sig.

Via Diabetesförbundet kan man önska god jul med julmärken (som inte är frimärken, men som jag ändå klistrade uppe i högra hörnet på brevet på bilden eftersom det inte skulle skickas med posten). God jul från Diabetesförbundet!

”Är du hög?”

Om det fanns någonting som retade gallfeber på mig som barn så var det när någon närstående frågade ”är du hög?”. Frågan i sig är ju lite lätt komisk för en som inte är insatt, jag kan bara tänka mig hur det kan ha uppfattats om någon utomstående hörde min mamma fråga mig, 9 år, ”är du hög, Maria?”, men frågan irriterade mig alltid. För högt blodsocker är ingenting diabetiker vill ha, men ibland kan vi ha det ändå, och det påverkar oftast humöret så att man blir retlig och arg och allmänt nere – man mår inte bra helt enkelt.

IMGP8435 - kopia

Ett högt blodsocker kan bero på så många olika saker. Det kan vara stress, hormoner, infektion, för liten insulindos till någon maträtt, mens, väderleken, adrenalin i samband med motionspass, en vikt nål eller annat tekniskt strul. Om jag har ett enstaka högt blodsocker är det som fungerar bäst att ta en liten korrigeringsdos insulin, dricka mycket vatten och tugga tuggummi (eftersom man verkligen blir ökentorr i munnen av att vara hög). Motion är inte bra för kroppen vid högt blodsocker, men för mig brukar en lugn promenad kunna göra susen för att få ner ett högt värde.

Lite vatten och tuggummi på det, och man är som en ny människa.

Lyssna på kroppen

IMGP8519 - kopia

Jag tycker att jag är ganska bra på att lyssna på min kropp. Efter 23 år med typ 1-diabetes blir man kanske det, eftersom det pågår så mycket inne i kroppen som man känner av på ett eller annat sätt hela tiden.

När jag drabbades av löparknä för ett tag sen bestämde jag mig för att lyssna på min kropp och försöka göra något åt saken direkt. Jag drog ner på löpningen och tog istället in ersättande träning i form av cykling och styrketräning. Jag började yoga mer och försökte stretcha och använda foam-rollern varje dag.

Igår kände jag att jag ville försöka mig på att springa ett kort pass. Det blev 3 kilometer, i lugn takt, och efteråt kände jag bara av knät lite grann, vilket är stor skillnad jämfört med när var som värst och smärtan högg som knivar i knät.

IMGP8520 - kopia

Nu är jag så himla sugen på att springa mer, men jag antar att jag måste skynda långsamt. Jag måste helt enkelt lyssna på kroppen och göra mitt bästa för att den ska må så bra som möjligt*. Den insikten tror jag att jag har min diabetes att tacka för. Jag har bara en kropp och den ska jag förhoppningsvis leva med många, många år till. Därför är det mitt jobb att vara lyhörd och göra så gott jag kan för att kroppen ska må bra. För om det är någonting jag är medveten om så är det att hälsan är så otroligt viktig. Utan god hälsa är jag ingenting, har jag ingenting. Därför måste jag lyssna på min kropp.

* Därmed inte sagt att jag inte tycker det är tradigt. Det är så förbaskat trist att inte kunna göra som man vill och bara ge sig ut på en ordentlig löprunda, men i längden tror jag att jag vinner på att vara präktig och förståndig och inte pressa kroppen. Precis som när det gäller min diabetes.

Fjärde advent

IMGP8508

Det är mörkt som i säcken nu. Den mörkaste tiden på året. Den tiden då man seriöst undrar hur man kan ha valt att bo i den här ändan av världen. Så mörkt och dystert att man kan bli deprimerad med mindre. Men snart vänder det. För idag är det fjärde advent. Fyra ljus brinner i staken, och snart är det jul. Sen blir det ljusare, undan för undan. Jag längtar redan.

Visste ni förresten att en delorsak till det höga antalet typ 1-diabetiker uppe i Norden anses kunna vara bristen på D-vitamin här? Så säger de som vet, men ingen vet ju ännu säkert vad typ 1-diabetes beror på. Jag äter D-vitamintabletter året om, inte för att jag kan bli av med min diabetes utan för att mota bort tröttheten och för att jag upplever mig må bättre när jag tar extra D-vitamin.

IMGP8109 - kopia

Fjärde advent till ära vill jag bjuda er på ett recept på en god, blodsockervänlig kakao utan mjölk. Den tar inte bort mörkret och tröttheten, men varje litet guldkorn i vardagen hjälper väl till att lysa upp tillvaron, eller vad säger ni? Enjoy the little things, som det står på min mugg. Det försöker jag göra, så gott jag kan. Men kakaon, var det:

Mjölkfri kakao

1 ägg

1 msk kokosolja

2 dl hett vatten

½ kryddmått vaniljpulver

½ msk kakao

Mixa och krydda med lite kanel överst. Ett bra alternativ till vanlig kakao, om man vill slippa blodsockerhöjningen som mjölk ger. Tänk också på att ägget och kokosoljan ger en långsammare höjning av blodsockret, om man äter något och doserar insulin till.

Glad fjärde advent till er alla! Enjoy the little things!

Första hjälp

IMGP7814 - kopia

Inuti de här lite skamfilade DIY-burkarna (jag borde måla om dem) döljer sig mitt första hjälp-förråd. Kan ni gissa vad det består av?

IMGP7815 - kopia

Mitt kolhydratslager! Här finns allt jag behöver när blodsockret sjunker för lågt. Glukostabletter, gel, russin, frukttabletter och -stänger. (Torkad frukt höjer blodsockret jättesnabbt – tänk torkade aprikoser, ananas, dadlar, banan. Superbra för att få upp ett lågt blodsocker, inte alls så bra vid ett normalt eller lite högre blodsockervärde.)

IMGP7825 - kopia

Utöver det här har jag juice i kylskåpet, där även en glucagonspruta borde ligga, men mer om glucagonsprutan en annan dag.

Hypohund

IMGP8211 - kopia

”Ska vi göra något roligt, matte? Ska vi? Ja? Ja! Ja!”

Hunden är människans bästa vän, heter det. Frågar ni mig stämmer det mer än väl. Min bästa vän är en hund. Hon heter Ebba och hon är 8 år. Vi har levt tillsammans sen hon var ungefär 8 veckor, så vi känner varandra ganska väl vid det här laget. Bättre sällskap finns inte.

IMGP8219 - kopia

”Kom igen, matte! Nu gör vi något kul!”

Ebba är en dansk-svensk gårdshund. En stor hund i liten förpackning, som man brukar säga. Det är hon verkligen också. Ingen skulle kunna tro att hon börjar vara i medelåldern (i hundår räknat), hon vill hela tiden göra något och hon är inte den som tackar nej till en promenad, oberoende av hur lång den är. Risken för att man skulle bli liggande i soffan en kväll är mycket liten med Ebba, här är det en aktiv livsstil som gäller. Det passar mitt blodsocker väldigt bra. Promenader är vardagsmotion som hjälper till att hålla mitt blodsocker stabilt i det långa loppet, och min basaldos är uträknad så att jag ska kunna röra på mig ganska mycket varje dag.

IMGP8242 - kopia

”Kommer du nån gång?”

Ni som har diabetes vet säkert om att det finns diabeteshundar, så kallade hypohundar. Hundar som känner av höga och låga blodsocker innan diabetikern själv gör det, och kan markera och varna diabetikern. Jag är säker på att Ebba skulle ha lämpat sig utmärkt som hypohund. Vi har gått många kurser genom åren, bland annat viltspår, svampsök, agility och lydnad, och Ebbas största intresse är sök, spår och sådant som har med nosen att göra. Om jag skulle ha tränat henne att markera högt och lågt blodsocker skulle hon utan tvekan ha klarat det, det är jag övertygad om. Gårdshundarna är överlag mycket lättlärda och motiverade att arbeta. Från samma kennel som Ebba kommer finns gårdshundar som utbildas till cancerhundar.

IMGP8241 - kopia

”Lägg av med fotandet, kärring, jag orkar inte sitta här längre. Nu gör vi något kul istället!”

Hypohund eller inte, det absolut bästa sällskapet för mig och min diabetes är Ebba. Nu går vi och gör något roligt! Ja, det gör vi faktiskt, för idag är jag ledig! Jippi!