Hög puls i sjukhusmiljö

IMGP8072 - kopia

Det slår aldrig fel. Varje gång jag ska till läkaren höjs mitt blodsocker och min puls så snart jag närmar mig sjukhusområdet. Det är ingenting jag kan påverka – jag har försökt tänka lugna, meditativa tankar och jag vet ju att det inte är någon fara, tvärtom. Men likväl. Varje gång. Så också igår, då jag besökte Åbo universitets centralsjukhus endokrinologiska avdelning. För det är inte Maria, 32 år, som går till läkaren. Det är Maria 13 år, Maria 14 år, Maria 15 16 17 18 19 år. Hon som kunde komma ut från läkarmottagningen med tårarna rinnande längs kinderna. Varför, undrar ni? Har du inte skött din diabetes? Jo, jag har skött min diabetes. Så gott jag har kunnat. Men en tonårskropp med alla dess hormoner är ingen enkel kombination med diabetes typ 1. Det är en sjuhelvetes svår kombination, och alla läkare förstår inte det. Alla läkare är heller inte särskilt pedagogiska eller psykologiska i sin patientkontakt. Sådant sätter spår, har jag märkt.

Den här gången fick jag en underbar läkare (ja, det är olika läkare varje gång och jag vet aldrig vem det är i förväg). Ödmjuk, frågvis, inspirerande. Ung och ivrig att lära sig mer. En som undrade hur jag lyckats med mitt halvmaraton, och som uppmuntrade mig att springa mer och längre, om jag vill det. Det var första gången jag hörde det från läkarvetenskapen i det här landet, men det är härligt. Det går framåt.

IMGP7877 - kopia

Som vanligt hade jag med mig en lista med frågor till läkaren (hett tips till alla diabetiker, skriv ner det ni vill tala om på en lapp, så glöms det inte bort!). Risken är nämligen stor att man glömmer något i stundens allvar. För man kan få både goda och dåliga nyheter, och de kan göra så man glömmer något man tyckt varit viktigt att ta upp före besöket.

Den här gången fick jag mest goda, men också dåliga nyheter. Det visade sig att mina blodprov pekar på en allvarlig risk för att jag också kommer att insjukna i celiaki. Jag är inte jätteförvånad, med tanke på att både diabetes typ 1 och celiaki är autoimmuna sjukdomar med delvis samma genetiska bakgrund. Ungefär en av tio med typ 1-diabetes har även celiaki. Själv har jag ju också märkt hur mycket bättre jag mår om jag håller mig ifrån gluten (ser vi ett samband här? Ja! Bingo!) men det är naturligtvis aldrig roligt att få höra att man kan få ytterligare en diagnos. Men jag gör som alltid nuförtiden, tar en dag i sänder. Väntar och ser.

När jag kommer ut från läkarmottagningen brukar jag inte gråta numera. Väldigt sällan i alla fall. Men jag känner mig alltid urlakad, dränerad, psykiskt utpumpad nästan. Även om det är ett bra besök. Därför var det skönt att ta ett långt diabetessnack med en av mina kamratstödspersoner på kvällen efteråt. En bra dag, trots allt.

6 reaktioner på ”Hög puls i sjukhusmiljö

  1. Nancy

    Äntligen hinner jag läsa din blogg igen, har en del att ta igen 😃 Härligt med en läkare som det var denna gång 👍🏽 men tråkigt vad gäller risken för keliaki. Men som du konstaterar det finns ju ett samband. Ha det bra Ia och kämpa vidare! Du är en underbar person och förebild!

    Gilla

    1. Fint att du är tillbaka Nancy, både på jobbet och som bloggläsare! 😉 Jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att kommentera, och tusen tack för de vänliga orden, de värmer verkligen ska du veta! ❤️

      Gilla

  2. Det är ju så tokigt att de som har en autoimmun sjukdom löper större risk att insjukna i en annan autoimmun sjukdom. Som att det inte skulle räcka med en liksom. Alla våra barn har både ”diabetesgenen” och ”celiakigenen”. Minns att då Dessi föddes sades det att hon har en högre riskprocent att insjukna i diabetes än sin bror. Senare, då hon var tre år, fick hon sin celiakidiagnos (ingen diabetes hos något av barnen *håller tummarna*). Mina egna blodprov visar också att jag med hög sannolikhet kommer att insjukna i celaki men tillvidare har jag ingen diagnos. Men äter glutenfritt för att jag mår bättre av det. Sen är det ännu så att många som har celiaki inte tål laktos heller….

    Gilla

    1. Jo, hon sade det läkaren, och jag vet också att t.ex. hypotyreos är ganska vanligt bland diabetiker. Som om det inte skulle räcka med en autoimmun sjukdom, precis som du säger. Man får verkligen hoppas att ingen av era barn får något mer, ibland kan man ju ha tur och slippa det trots att risken är stor. Jag håller tummarna för er!

      Jag kan märka av både gluten och laktos på mitt mående så jag försöker minimera både ock. Fint att du bloggar om glutenfritt, jag tänker nog undvika gluten så mycket som möjligt fast läkaren sa att man inte kan förebygga insjuknandet, men jag tror ändå att det måste vara bättre att inte irritera kroppen med gluten om man vet att man inte mår helt bra av det.

      Gilla

  3. Pingback: Till endokrinologen – Att vara etta

  4. Pingback: Taco med topparna – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s