Halvmaraton med ett leende på läpparna

P1050049 - kopia

I många år trodde jag det var omöjligt för mig att träna längre pass än en timme. I många år var det också det, tills jag fick min pump och – det viktigaste i det här sammanhanget – min CGM. CGM står för continuous glucose monitoring, vilket innebär att jag har en sensor som kontinuerligt mäter vävnadsglukosvärdet och skickar det till pumpen. Med hjälp av pilar ser jag om värdet är på väg uppåt eller neråt och jag har också ställt in larm för högt och lågt blodsocker. Det här är en otrolig frihet för mig! Jag behöver inte längre vara lika rädd för att sjunka för lågt i blodsocker och riskera att hamna i insulinchock, eller tvärtom, få för högt blodsocker och hamna i insulinkoma. Det här innebär också att jag har kunnat ta min träning till en annan nivå än tidigare. Jag har alltid varit aktiv, men aldrig vågat träna riktigt, riktigt hårt på grund av rädsla för hur mitt blodsocker ska påverkas.

Den här hösten var det dags för mig att göra någonting jag tidigare aldrig trott att jag skulle kunna göra. Det var dags för mig att springa mitt första halvmaraton. Jag hade ett mål: att springa loppet med ett leende på läpparna. Det kanske låter som ett konstigt mål, men för mig var det det allra viktigaste. Att överhuvudtaget ha kommit till den punkten att jag kunde ställa mig på startlinjen för att springa 21,1 km – det var en seger i sig. Jag ville springa loppet med ett leende på läpparna och njuta av att veta att jag kan klara det trots att jag har diabetes typ 1. Jag ville springa mitt första halvmaraton väl medveten om att varje steg var en seger, om att jag trots den eviga blodsockerkampen lyckats ta mig till den här punkten, medveten om att min diabetes inte har stoppat mig från att uppnå det jag vill, och att den aldrig ska få göra det.

P1050044 - kopia

Jag har sprungit ett flertal 10 km:s lopp sedan jag började löpträna för tre och ett halvt år sedan, och jag visste att mitt blodsocker har en tendens att stiga kraftigt på grund av nervositet och adrenalin innan ett lopp. Därför tog jag en lite större bolusdos till frukosten, tyvärr med den påföljden att blodsockret blev för lågt. Jag fick upp det till en lagom nivå, omkring 7, men så fort jag anlände till tävlingsplatsen steg det med en pil rakt uppåt. Jäkla adrenalin! Jag är mycket försiktig med att korrigera vid sådana här tillfällen, men jag tog en liten korrigeringsdos strax före start och fyllde också på med lite kolhydrater i form av en glukostablett. Vid start visade min sensor på 12 och en pil rakt fram. Det är egentligen lite för högt för att jag ska kunna prestera optimalt men jag vågade inte korrigera med mer insulin eftersom blodsockret lätt sjunker som en sten vid hård ansträngning.

När startskottet gick mådde jag bra, lite torr i munnen på grund av det höga blodsockret, men mest bara peppad och glad. Leendet var med, och det kom djupt inifrån. Jag sprang med lätta ben, känslan var helt underbar. Jag gör det! Jag klarar det! Före loppet hade jag en plan för hur jag skulle tanka kolhydrater under loppet, och jag följde den rätt långt. Varje halvtimme tillförde jag kolhydrater i form av gel och russin, och blodsockret hölls ganska stabilt under hela loppet, med en höjning till 14 efter första tankningen. Om det här skulle ha varit ett vanligt pass skulle jag ha tagit lite insulin till, men eftersom det var ett långlopp, dessutom mitt första, vågade jag inte göra det. Ifall mitt blodsocker skulle ha blivit för lågt skulle jag förmodligen ha tvingats avbryta loppet och det ville jag inte riskera.

P1050053 - kopia

Efter ungefär 15 km började jag må illa, möjligen på grund av mitt relativt höga blodsocker. Det var fortsatt stabilt med en rak pil, så jag bestämde att köra på till slut utan extra kolhydrater. Slutspurten var nästan lite magisk, jag tryckte på lite mer och spurtade i mål, med leendet fortfarande på läpparna. Den känslan!

P1050056 - kopia

Väl i mål tog jag genast en extra dos för att kompensera den basalminskning jag hade haft inställd under loppet, och för att få ner blodsockret som nu låg på 13. Dessutom åt jag, för att insulinet skulle få något att jobba med och för att få energi efter loppet.

I efterhand ser jag att jag i just den här situationen kunde ha tagit lite insulin för att få ner blodsockret, men det är så lätt att vara efterklok. Där och då är det extremt svårt att veta hur blodsockret kommer att reagera, och man får göra beslut baserade på vad man vet i stunden. Det kunde också ha varit så att mitt blodsocker skulle ha sjunkit för mycket om jag hade tagit mer insulin, det är omöjligt att veta. Det viktigaste var ändå att jag genomförde loppet, och att jag gjorde det med ett leende på läpparna. Och känslan, den känslan när jag gjorde det, den ska inget blodsockervärde och ingen diabetes i världen ta ifrån mig.

 

20 reaktioner på ”Halvmaraton med ett leende på läpparna

  1. Vivianne

    Härligt, Tack för att du delar med dig och bra jobbat!

    Jag förstår din lycka, kände likadant när jag vågade mig på att cykla ett längre lopp.

    Gilla

    1. Tack själv för din kommentar, vad roligt att du har hittat till bloggen!
      Ja, visst är det en underbar känsla när man presterar något man tidigare trodde var omöjligt. Lycka till med cyklingen och kommande lopp!

      Gilla

      1. Jo, jag hade basalen inställd på – 50 % under hela loppet. Hade med mig både miniaskar med russin, glukostabletter och två gel, varav jag åt russin och en ”påse” gel under själva loppet. Vid 10 km hade de en vätskekontroll där det också fanns russin, så jag tog lite därifrån också 😊 Blodsockret var trots allt ganska stabilt under loppet, så jag tycker det här upplägget borde funka, bara bs inte stiger för högt före..

        Gilla

  2. Snyggt jobbat!!⭐️

    Precis som du säger är det lätt att vara efterklok men jag förstår din rädsla för att bli låg.

    Fler lopp inplanerade?

    Jag ser fram emot att få stötta Juno med träningen – vad han än väljer att göra – när han blir större.

    Gilla

    1. Tack! Ja, det är den eviga balansgången, efteråt är det lätt att säga ”jag borde ha gjort så eller så istället”, men man får väl helt enkelt bara försöka göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man har just då.

      Till våren har jag några millopp inprickade i kalendern, men så velar jag lite fram och tillbaka kring om jag ska börja sikta på ett helt maraton eller inte. Vi får se, vi får se 🙂

      Så himla fint att du tänker så kring Junos framtida träning, jag är säker på att han kommer att uppskatta det när den tiden är inne! Ingenting är omöjligt trots diabetes typ 1, den känslan tror jag är viktig att förmedla.

      Gilla

      1. Precis.
        Hoppas det bara går bättre och bättre för dig!

        Jag velar själv lite hur jag ska lägga upp löpningen framöver.

        Klart Juno ska träna och röra på sig! Det ser jag som ännu en utmaning – att lära sig hur hans kropp svarar på olika typer av fysisk aktivitet. Pump och sensor underlättar helt klart!

        Gilla

  3. Pingback: Ett efterlängtat paket | Att vara etta

  4. Pingback: Träna med typ ett – Att vara etta

  5. Pingback: Motionera med diabetes – Att vara etta

  6. Pingback: Att leva istället för att bara överleva – Att vara etta

  7. Pingback: Den där Maria – Att vara etta

  8. Pingback: Inför ett lopp – Att vara etta

  9. Pingback: Mot nya mål – Att vara etta

  10. Pingback: Diabo – Att vara etta

  11. Pingback: Hur ska det gå? – Att vara etta

  12. Pingback: Ge inte upp. Ge aldrig upp. – Att vara etta

  13. Pingback: Inte utan min CGM – Att vara etta

  14. Pingback: Inför halvmaraton – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s