Diagnos: Diabetes typ 1

Maria9år

Sommaren 1992 var konstig för mig. Jag hade mitt andra sommarlov någonsin, men jag mådde inte bra. Inte alls. Jag var törstig hela tiden, och hur mycket jag än drack var jag ändå ökentorr i munnen. Jag var en bokslukare redan då men jag började se allt sämre. Trots att det var den ljusaste tiden på året satt jag hela tiden med läslampan på och böckerna tätt under näsan. Jag var trött, retlig och hängig.

Jag var nyss fyllda 9 år, en liten spenslig flicka som knappt någonsin hade varit sjuk tidigare i mitt liv.

När hösten kom började jag gå ner i vikt. Jag vaknade om nätterna av att jag hade kissat i sängen, och det var ungefär då mina föräldrar insåg att något var allvarligt fel med mig. Sedan gick allt mycket fort. Jag fick en tid till en läkare, som med ett enkelt blodprov kunde konstatera att blodsockret var alldeles för högt. Jag skickades direkt till en specialistläkare och fick en diagnos: diabetes typ 1.

20151010_100946 - kopia

På eftermiddagen den 28 oktober 1992 fick jag min första insulinspruta. Jag kommer inte ihåg det, men det finns antecknat i mitt första diabeteshäfte.

Vad jag däremot kommer ihåg är att jag låg i en rödmålad barnsäng på avdelningen där jag var intagen. Jag kommer ihåg mina föräldrars oroliga och skrämda blickar den där första tiden. Ingen av oss visste någonting om diabetes, ingen i släkten hade sjukdomen. Jag kommer ihåg hur ogärna jag ville ta sprutorna, hur jag var tvungen att äta upp allt på tallriken även om jag inte var hungrig. Jag kommer ihåg att jag blev rädd när jag fick insulinkänningar, jag kommer ihåg känslan av maktlöshet; att inte ha kontroll över min egen kropp längre. Jag kommer ihåg rädslan över att inte veta hur min kropp skulle reagera i de mest vardagliga situationer. Det kommer jag ihåg.

Jag kommer ihåg att jag tänkte: ska jag leva med det här resten av mitt liv?

6 reaktioner på ”Diagnos: Diabetes typ 1

  1. Pingback: Att vara mamma till ett barn med diabetes – Att vara etta

  2. Pingback: Den där Maria – Att vara etta

  3. Pingback: Min D-dag – Att vara etta

  4. Pingback: Vad jag minns – Att vara etta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s