Tomater med parmesan i ugn

Tomater

Det är ett tag sen jag har experimenterat i köket, men nu har jag gjort någonting gott och blodsockervänligt som jag tänkte dela med mig av!

Tomater skivade

Skivade tomater med örter och parmesan, hur låter det? Mumsigt? Ja! Blodsockervänligt? Ja!

Tomater i ugn

Det är så enkelt att minsta barn (som kan hantera en kökskniv) kan tillaga det. Man skivar bara tomaterna, öser på med torkade örter och kryddor (jag hade basilika, vitlök, oregano och lite salt och peppar) och så ringlar man olivolja på. Överst toppar man med ett lager parmesan.

Tomater med parmesan

Så in ugnen på 200 grader i ca 10 minuter eller tills osten börjar bubbla lite lätt. Serveras gärna som tillbehör till en måltid, eller som kvällssnacks.

Invalidavdrag vid diabetes

Igår skrev jag om hjälpmedel och vårdmaterial, och kom ganska osökt in på funktionsnedsättning och invaliditetsgrad vid diabetes. 

Invalidavdrag diabetes

I Finland klassificeras diabetes typ 1 utan komplikationer som en 40%-ig invaliditetsgrad sedan år 2011. Man kan ansöka om invalidavdrag retroaktivt för fem år. Själv lämnade jag in mitt B-intyg för några år sen. 

Även om jag personligen har lite svårt att förlika mig med tanken på att min sjukdom innebär en funktionsnedsättning, tycker jag definitivt att invalidavdraget är berättigat. Jag behöver bara ta en titt på min egen vardag för att inse att jo då, visst påverkas jag så till den grad av min sjukdom att 40% från full funktion definitivt kan närma sig sanningen – vissa dagar till och med mer (och vissa kanske lite mindre). Det här är säkert väldigt individuellt, men med över 25 år med diabetes i bagaget tycker jag att det känns ganska rimligt, åtminstone i mitt fall.

Hjälpmedel eller vårdmaterial?

Vissa begrepp används (även av mig) ganska oreflekterat. Ett sådant som jag har fastnat vid på senare tid är ”diabeteshjälpmedel”. Jag har själv använt mig av begreppet ”hjälpmedel” när jag syftar på mitt vårdmaterial i form av blodsocker- och ketonmätare, teststickor, lancetter, förbrukningsartiklar till insulinpumpen, sensorer etc.

Diabetes typ 1 vårdmaterial

Ju mer jag reflekterar över begreppet ”hjälpmedel”, desto mer ogillar jag det. Vadå hjälpmedel? Det är ju livsuppehållande material, som de facto beskrivs mycket bättre med begreppet vårdmaterial än med hjälpmedel. Hjälpmedel för tankarna till något man kan klara sig utan, något som inte direkt behövs men kan vara till nytta – kanske till och med något lite lyxigt?

Jag antar att begreppet diabeteshjälpmedel kan ha vuxit fram i ett sammanhang där det inte är önskvärt att diabetes betraktas som funktionsnedsättande. Hjälpmedel låter mycket friskare än vårdmaterial, det får man ju ändå hålla med om. Samtidigt innebär min sjukdom, diabetes typ 1, en funktionsnedsättning. (I Finland klassas den varaktiga invaliditetsgraden vid typ 1-diabetes utan komplikationer till 40%.) Oavsett om jag vill det eller inte är jag beroende av vårdmaterial, inte enbart av hjälpmedel.

Vad säger ni andra, använder ni er av hjälpmedel eller vårdmaterial? Eller något helt annat? Diabetestillbehör? Förbrukningsartiklar? 

Insulin i kallt väder

Det är kallt här nu. I tidningen stod det att det utlovas ”arktisk kyla” i mina trakter. Kallt – men ganska skönt på sitt sätt, tycker jag. När solen värmer samtidigt som Kung Vinter (ni har väl läst er Elsa Beskow?) nyper mig i kinderna känner jag livet i mig.

Insulin och kyla

Ampullen på bilden har jag fyllt med vatten. Inget slöseri med insulin här inte!

Insulinet tycker däremot inte om Kung Vinter. Det är lite småjobbigt att hålla insulinet varmt när kvicksilvret sjunker, speciellt de extra insulinpennorna jag släpar på. Jag har dem i en neccessär i min väska och försöker tänka på att inte lämna dem i bilen, men medan jag och väskan är utomhus är de ju också det. Kanske inte så bra…

Insulinet i pumpen tycker jag att det är lättare att hålla varmt. Det fungerar bra för mig att ha pumpen i ett AnnaPS-linne eller i ett FlipBelt (eller bara i byxlinningen närmast kroppen), oavsett om jag tränar eller är ute på en hundpromenad.

Insulin i kyla

Den använda ampullen har varit i min insulinpump, så den här tjocka nålen är således ingenting jag behöver sticka i mig. Tur!

För två år sen gjorde jag ett litet experiment med insulinet i kylan. Jag blev förvånad över att fruset och upptinat insulin såg precis likadant ut som vanligt, så det gäller nog att se upp. På Diabetesförbundets sidor kan du läsa mer om hur insulinet reagerar i kyla och värme och hur du ska hantera insulinet vid kalla temperaturer.

Kuntovitonen 2018 – Nu kör vi!

Nästa vecka är det dags! Då inleder vi träningen inför Kuntovitonen 2018. Vilka vi? Jo, alla som vill! Du behöver inte alls ha diabetes för att vara med! Arrangör är Diabetesföreningen i Åboland och jag – i egenskap av typ 1-diabetiker och någon form av snorsportande motionär – drar de gemensamma träningarna.

Känner du för att komma med och träna inför Kuntovitonen? Kanske delta i loppet, kanske inte? Kom bara till Centralparken i Pargas kl. 18.00 på torsdag 1.3.2018 och testa, vi börjar med ett pass löpteknik och så fortsätter vi träningarna varannan vecka fram till loppet i maj.

Kuntovitonen 2018

Alla som deltar får ett träningsprogram med två pass per vecka, och så träffas vi som sagt varannan vecka och tränar tillsammans, alla på sin nivå. Huvudsaken är att vi rör på oss – och har roligt!

Det här innebär att jag får ta tag i min egen löpning också, som jag skrev igår. Det ska verkligen bli jätteskojigt att komma igång igen!

Undrar du över något? Mejla mig på attvaraetta@gmail.com.

Skidning istället för löpning

Det är sportlovsvecka i södra Finland just nu. Även om jag själv inte har något sportlov att tala om, är det ett perfekt tillfälle att röra på sig lite extra. Vädret har varit helt fantastiskt (om än lite kallt) och likadant utlovas resten av veckan. Underbart!

Skidning natur

Själv har jag prioriterat skidning framom löpning den senaste tiden. Det känns lite konstigt att logga så lite löpning, men samtidigt är det en så kort tid om året man kan skida, så jag passar på nu. Blodsockermässigt påverkar skidningen nästan lika mycket som löpning (beroende på hur mycket jag tar i och hur mycket jag vilar på skidorna, såklart) så ur det perspektivet är det ingen skillnad vilken sorts konditionsträning jag gör. Mina gamla plankor till skidor är dessutom så jäkla bakhala att jag stundtals får ta i som en galning för att komma framåt, så det blir oftast riktigt svettiga pass enbart av den anledningen.

Skidning med hund

Jag skidar mest ensam, men ibland händer det att jag tar med mig min lilla kompis ut på tur. Överlag skidar jag hemma och gör mina spår själv (eller passar på att använda samma spår som grannen!). För det mesta ser jag inte en käft, och det är så skönt att bara få njuta av stillheten och naturen.

Nästa vecka blir det mer sociala inslag i min konditionsträning, men mer om det imorgon!

Jaget i forskningsprocessen

Vissa är mer intresserade än andra av forskningsprocessen och min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Idag tänkte jag presentera ett utdrag ur en text till avhandlingen som jag jobbar med just nu. Kul för dem som tycker att det är spännande, kanske mindre kul för er andra (men ni hittar säkert något ni tycker är skojigt att läsa en annan dag, hoppas jag!).

Texten är som sagt under bearbetning, så den kan komma att ändras ännu. Varsågoda:

”Min egen utgångspunkt kan hävdas öppna upp för ett djupare berättande eftersom intervjupersonerna kan uppleva att jag verkligen förstår vad de talar om, men påverkar samtidigt min roll som intervjuare i och med att jag kan ha svårare att distansera mig till det som sägs, vilket till exempel kan ta sig uttryck i att jag inte ber intervjupersonerna förklara vad de menar för att jag själv i egenskap av typ 1-diabetiker är så införstådd med diskursen.

[…]

Jag påverkar med andra ord forskningsprocessen, direkt eller indirekt, från början till slut. Det kan verka problematiskt, men all slags forskning påverkas på olika sätt av yttre och inre faktorer (jfr Bourdieu 1975)*. Så länge forskaren förmår öka medvetenheten och för ett reflexivt responemang behöver detta faktum inte nödvändigtvis vara negativt. Gayatri Chakravorty Spivak argumenterar för att den subalterna eller den andre aldrig kan tala, och resonemanget kan enligt min åsikt överföras på vilken grupp människor som studeras som helst; den andre kan aldrig ”tala” i egentlig mening. Frågeställningar kring vems röst som hörs, vem som har makten att låta röster höras och på vilket sätt är alltid, eller borde åtminstone alltid vara, aktuella (jfr Spivak 1988, 104)**. När vi försöker förstå någon annan överför vi alltid mening på det vi hör och förmedlar vidare, vilket innebär att det inte är den andre som ”talar”.

Diabetes forskning

Enligt Spivak är ansatsen att överhuvudtaget förstå det främmande omöjlig, liksom att tala för den andre. Med Spivak kan man hävda att all forskning är konstruerad med forskarens egen själv- och världsbild som bakgrund. Den reproducerar en syn på världen som speglas i forskarens egna förutsättningar och erfarenheter, och verkligheten beskrivs från ett redan givet vetande och en given föreställning. Det man kan begripa gör man för att man känner till det från förut, vilket innebär att det man inte känner igen går förlorat eller blir missförstått (jfr Lundahl 2001, 126-127)***. Betyder detta att vi inte ska försöka förstå andra? Nej, tvärtom: Jag sällar mig till Spivaks åsikt om att vi inte ska lämna fältet, utan istället vara medvetna om förhållandena och arbeta för att höja vårt medvetande.”

*Bourdieu, Pierre (1975): The Specificity of the Scientific Field and the Social Conditions of the Progress of Reason. Social Science Information 14 (1975, No. 6), 19–47.

**Spivak, Gayatri Chakravorty (1988): http://abahlali.org/files/Can_the_subaltern_speak.pdf

***Lundahl, Mikaela (2001): http://glanta.org/tidskrift/alla-nummer/?viewArt=567